Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Eda socken är beläget i Jösse härad. Socknen är gränssocken till Norge, och dess historia präglas därav. Den gränsar i norr till Bogen och i öster till Gunnarskog, i söder till Ny och i sydväst till Köla. Från norr till söder är utsträckningen ungefär 3 mil, och största bredden är 1,5 mil. Folkmängden är 6.200 personer och har tack vare industrier ej minskat nämnvärt under de sista 20 åren.
Ungefär en åttondel av arealen är åker, två tredjedelar är skogsmark och resten är myrar och mossar. Eda är en typisk värmlandssocken med berg och dalar. Den är belägen på nordsvenska höglandets sydligaste utlöpare. Berggrunden utgöres av s. k. bandad gnejs. Några märkligare mineral finns ej. Dock har man i byarna Vittensten och Öjenäs funnit kopparvitriol och något litet silver. Ett par gruvor grävdes för omkr. 100 år sedan av skattsökare men befanns ej lönande. I sjöarna Bysjön och Flagan skrapades myrmalm och i Åmot fanns vid slutet av 1700-talet en smältugn för myrmalm.
Den högsta marina gränsen ligger omkr. 200 m över havet. Morängrus och rödsand bildar underlag för skogen, och åkerjorden består mestadels av sandblandad mylla och lera kring vattendragen. Från Eda kyrka går ett så gott som sammanhängande band av mossar upp mot norska gränsen via Bytjärnet, Kunttjärnet, Emten, Slussa och Klättjärn, nära 1,5 mil.
Från Eda kyrka till gränsen vid Eda glasbruk är det ett sammanhängande skogsområde på över en mil. Likaså är trakten från Charlottenbergs samhälle nordöst till hemmanet Helgeboda, en sträcka av 1,5 mil, uppfylld av endast skog, en ganska enslig väg, tills utsikten breder ut sig över sjöarna i detta hemman. Gränstrakterna mot nordväst är uppfyllda av skog.
Landet sluttar från norr till söder mot sjöarna Hugn, Bysjön och Fjällsjön, vilka ligger nästan parallellt i socknens södra del, åtskilda av höjdsträckningar. Mellan de första reser sig Hugnsåsen, 260 m hög. De två sistnämnda skiljes av Vittenstenshöjden (230 m). Dessa sjöar tar emot så gott som allt vatten, som från norr och nordväst strömmar från Norge. Eda är mycket rikt på vattendrag. Den största älven är Vrångsälven, som kommer från trakten av Kongsvinger. Vattendelaren är där så flack, att vid högvatten kan Glomma sända sitt bakvatten till Vrångsälven och åstadkomma översvämning vid Glasbruket. Vid Eda bruk mottager älven tillflöden från Växan och Billälven. Den senare avvattnar den lilla sjön Emten, som givit tvenne hemman sitt namn. Här har vi en av de äldsta jordbruksbygderna i Eda, där Björnsläkten odlat jord sedan 1400-talet enligt släkttavla. Vid Eda glasbruk, 2 km från gränsen, bildar älven ett fall på 6 meter. Här anlades på 1830-talet Eda glasbruk, som med vissa avbrott var i gång till 1956. Älven flyter i serpentiner till Charlottenbergs bruk, där den bildar ett fall på nära 20 meter. Från den där anlagda kraftstationen tar en stor del av socknen sin elkraft. Genom djupa raviner flyter älven genom skogslandskapet till sjön Hugn, som till största delen ligger i Köla. Vid utflödet från Hugn förenar sig älven med avloppet från Ränken i Köla. Båda sjöarna ligger nämligen på samma nivå. Vid Nore faller älven 8 meter. Här låg Noreborgs numera nedlagda järnbruk. Nu är det endast kraftstation här. Älven flyter sedan till den lilla sjön Asksjön, där Åmotfors pappersbruk ligger. Vid utflödet från nämnda sjö bildar älven åter ett fall på 8 meter vid Kroppstadfors och rinner så ut i Nysockensjön. På sin cirka 2 mil långa färd från norska gränsen har älven fallit ungefär 50 meter, varav 42 meter utnyttjats till kraft. Man kan säga att Vrångsälven är industriens moder i Eda genom den elkraft den lämnar.
I socknens södra del ligger dess största sjö, Bysjön, knappt 6 km lång. Den faller också ut i Nysockensjön, 1,5 km norr om Vrångsälvens utlopp. Mellan dessa älvar ligger Åmots samhälle, som har sitt namn av detta åmöte. Kring Bysjöns norra och västra sida utbreder sig Edas största sammanhängande jordbruksbygd.
Den tredje dalgången har vi i den nordöstra delen av socknen. Från Utgårdsjön, som till största delen ligger i Norge, går ett band av vackra långsmala sjöar: Vällen, Flan och Borgsjön. De avrinner till det sjörika Gunnarskog och utgör en del av Jösseälvens vattendrag. Mellan Vällen och Flan bildar älven ett fall. Här låg Helgebodafors järnbruk, som grundades i slutet på 1700-talet och nedlades år 1880.
I sydöstra delen av socknen ligger sjöarna Fjällsjön och Öjenässjön av mindre storlek. Vid den förra låg Djupfors såg och kvarn.
Socknen är till största delen höglänt. De högsta bergen finner vi i nordöstra delen i hemmanet Helgeboda: Högfallet med toppen Tunnan, 354 meter. Från denna, den näst högsta punkten, i Jösse, har man utsikt in i Norge, och under ofredstider tändes här vårdkasar för att kalla befolkningen till försvar. Vi befinner oss här i finnbebyggelsen med många nu nedlagda torp.
Eda befolkades huvudsakligen från söder. Nybyggarna drog upp efter Glafsfjorden och kom till edet mellan älvarna vid Åmot. Detta ed torde ha givit Eda sitt namn. Till de äldsta delarna hör också trakten kring Bysjön, där jorden var lättbrukad och sjön gav fisk. Här har man också funnit flera stenåldersredskap: Trindyxor vid Haga och Hammar, en tunnackig flintyxa i Södra By, tjocknackiga flintyxor vid Eda glasbruk och Morast samt en tjocknackig i Tälle, en tunnackig sådan av grönsten i By. Dessutom har anträffats en bredeggad flintyxa och en bladformig pilspets i Vittensten, ett skifferhänge i Hammar och skafthålsyxor i By, Haga och Sjögervål. I spjällsnöret i Stakstö fann en forskare en stenyxa som skydd för "varme". Den kallades för "åskvigg" och ansågs också bra mot juversjukdom hos kreatur.
De fasta fornlämningarna i Eda är få. Vid Hugn i närheten av gården Kruggerud ligger tre rösen. I Hammar finns en s. k. domarring, och en dylik (otydlig) utpekas på Skallåsen. I närheten av förstnämnda domarring märkes en rektangulär grav, som ej blivit undersökt. I Klädsberget i Öjenäs finns en 10 m lång grotta, där man vid fientliga anfall gömde kläder. Ännu för 75 år sedan såg man där klädrester.
Gustav Vasas jordebok från 1540 visar att de flesta hemman i Eda då var bebyggda. Således upptas nedanstående bönder som skyldiga att erlägga i årlig skatt 6 marker smör och fodring av 2 hästar: Oluf i Långlanda, Lasse i Kortland, Olof i Tälle, Börje i Hage, Jon i Haga, Tord i Nordby och Knut i Åmot.
Edas historia präglas av att den var en gränssocken till Norge. Vid nuv. Eda glasbruk är terrängen jämn och det var ganska lätt att ta sig över gränsen genom tallheden. Så har Eda varit en anfallsport för våra västliga grannar. Första men ingalunda sista gången den härjades av fiendehärar var 1225 under den s. k. Ribbungsfejden. Det var en straffexpedition av konung Håkan Håkansson, därför att värmlänningarna hjälpt en norsk upprorsmakare Ribbung. Han brände de centrala delarna av Eda. Det nordiska sjuårskriget medförde en svår tid för Eda. Norrmännen brände 36 skattegårdar i Jösse, och en fjärdedel av Eda lades då i aska.
Stormaktstiden med sina lysande segrar ute i Europa innebar bittra gränsfejder för Eda: Hannibalsfejden (1643-44), Krabbefejden (1657-60) och Gyldenlöwefejden (1675-79). Så kallades striderna efter de danska befälhavarna. Lennart Torstensson hade anfallit Danmark och så sökte danskarna genom sina underlydande norrmännen binda svenska trupper vid västgränsen. På svenska sidan var det mest bondehärar. De byggde 1644 en skans vid Morastforsen, den s. k. Morast skans, för att hindra fienden att övergå Vrångsälven. Den kunde inte hålla stånd, när Hannibal gick emot den med 14.000 man. "Eda ödelades", heter det, så ock Köla m. fl. socknar. Från Morast fortsatte framryckningen till Bysjön, "där vårt folk gjorde en dragarvak i isen och skärmytslade till kvällen". Det berättas, att böndernas stridsiver var så stor, att när kulor fattades, skar de ut tennknapparna i sina kläder, tuggade dem till kulor och sköt. Sedan general Stenbock anlänt fördrevs danskarna från Morast. Fred slöts i Brömsebro 1645. Denna fejd levde så i folkets minne att de räknade tiden före och efter Hannibalsfejden.
Morast skans blev aldrig återuppbyggd, då den låg strategiskt illa till och kunde kringgås. I stället uppfördes år 1657 Eda skans på en höjd väster om norra ändan av Bysjön. Den behärskade vägarna in i landet mellan sjöarna Bysjön och Hugn och hade ett gott militärt läge. Skansen intogs en enda gång genom överrumpling och försumlighet från vaktmanskapets sida. Den har kallats "Sveas lås mot väster". De centrala delarna var alltså skyddade, men gränshemmanen Helgeboda och Hovilsrud blev i grund uppbrända under Krabbefejden. Karl XI lät förstärka och utvidga skansen, och han var själv här och övervakade arbetet. Detta var välbetänkt, ty danskarna sökte revansch under befäl av general Gyldenlöwe. "Fienderna kommo som en flock svultne vargar" säger krönikan. "Eld och ruiner, hunger och sjukdomar betecknade deras väg . . . I Eda blevo alle i femton gårdar marterade till döds", varvid husen nedbrändes, hästar och boskap bortfördes till Norge. Freden i Lund 1679 gjorde ett efterlängtat slut på dessa plundringar. Värmland var ett fattigt och härjat landskap.
Sedan Karl XII återvänt till sitt land efter segrar och nederlag på Europas slagfält, vände han blickarna mot Norge för att erövra detta land. År 1717 kom han till Eda skans för att sätta denna i stånd och förlade där 1.000 man. Skansen utrustades med stora kanoner och förråd. Efter skottet vid Fredrikshall drog sig den svenska hären modlös tillbaka.
År 1788 besökte Gustav III Eda skans. Han kom som en ny Gustav Vasa för att i Dalarna och Värmland mana allmogen till strids för sin frihet, som han ansåg hotad av danskarna. Det blev emellertid intet krig. Tjugo år senare reste tullkontrollören Erik Noreen en minnessten i Åmot över kungens besök: "Bygdens tacksamhet varar så länge världen står".
År 1808 sattes skansen åter i stånd och utbyggdes med detachement mellan Bysjön och Hugn. Som befälhavare tjänstgjorde Georg Adlersparre, som hade sitt kvarter på gården Sofielund i Södra By. Till hans ära restes där år 1906 en minnessten med hans porträttmedaljong och inskriften: "Georg Adlersparre planlade här vid Sofielund fäderneslandets räddning år 1809. Värmländska män reste stenen år 1906". Trots de små operationerna kostade kriget socknen mycket genom inkvarteringar, rekvisitioner och skjutsar. Kriget fördes utan energi och ordning från högsta ledningen. Det var order och kontraorder i en enda röra. Fältsjukan härjade och i Norra By anlades en krigskyrkogård vid Saltpetersviken. Disponent Gösta Schotte, som försett socknen med en del minnesstenar, lät där resa en sten år 1963 med inskriptionen : "Här invid vila över 400 soldater och lantvärnsmän vilka år 1808 avledo i fältsjukan".
I Eda planlade Adlersparre en statsvälvning. Med bl. a. värmländska trupper tågade han utan större motstånd mot Stockholm och genomförde sina planer att avsätta Gustav IV Adolf. Ur 1809 års revolution framgick vårt nuvarande statsskick.
När Danmark hade överlämnat sina anspråk på Norge till Sverige, ville norrmännen bli självständiga, och det blev hårda strider vid gränsen. General Gahn gick över gränsen vid Eda, men norrmännen försvarade sig tappert. Vid Mattrand led svenskarna förluster och måste dra sig tillbaka. Därom vittnar nu många norska "stötter". Bland dem, som stupade, var den värmländske landshövdingen von Eckstedt. Han ligger begraven på Eda kyrkogård, och 1957 lades en minnessten över hans grav i samband med Eda skans 300-årsjubileum. Efter unionen 1814 förlorade Eda skans sin betydelse och nedlades. På initiativ av Eda hembygdsförening och med kraftigt stöd av landshövding Ivar Vennerström beviljade staten medel till restaurering av skansen. Arbetet påbörjades 1939, och sommaren 1949 återinvigdes skansen under stora högtidligheter. Eda skans har så blivit Värmlands förnämsta krigshistoriska minne. År 1954 restes en minnessten framför skansen. Morast skans fick sin minnessten år 1963.
År 1905 ville norrmännen bryta unionen med Sverige. Det hängde på ett hår att det blivit krig, och mycket krigsfolk var samlat i Eda. År 1914 samlades åter svenskar och norrmän vid gränslinjen för att resa fredsmonumentet med tack för hundraårig fred. Monumentet är omkr. 20 m högt, och överst räcker två varandra händerna över gränslinjen. Sockeln bär inskriptionen : "Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt". Det är ett uttalande som tillskrives Oscar I.
Vägen över Eda skog var en förbindelseled mellan de båda rikena. Denna väg tog också Olof Haraldsson, när han blev fördriven från Norge. Från Värmland fortsatte han upp till Jämtland. Traditionen förtäljer att han på sin färd kvarlämnade munkar i Eda. Dessa skall på Hammars ägor ha byggt den första kyrkan. Den var en stavkyrka, men några rester av den har ej blivit funna. Som ett uttryck för denna tradition finns en inskription på muren kring södra kyrkogården: "Eda kyrka byggd år 1024". Skriften är ristad i början på 1800-talet av Erik Noreen, prästson från Köla. En norsk kyrkohistoriker säger att traditionen torde innehålla någon sanning. Gränstrakternas kristnande rönte stort inflytande från Norge. Genom dessa trakter gick också pilgrimsvägarna till Nidaros, sedan Olof blivit helgonförklarad. Det finns flera platser, vilkas namn slutar på rast, t. ex. Morast. De ligger ungefär en halv mil från varandra och var ställen där pilgrimerna rastade. På den gamla kyrkogården står ett järnkors med inskriptionen: Här stod Eda kyrka i 400 år till år 1840. I ett gammalt syneprotokoll heter det: "Eda har en gammal träkyrka med torn". År 1763 utvidgades kyrkan till korskyrka. Den nuvarande kyrkan är byggd 1840 av sten i Karl-Johansstil. Minnen från den gamla kyrkan är altartavlan från 1696, renoverad 1883 och 1958, dopfunten av sandsten från 1200-talet och den äldsta kyrkklockan från 1650. En klocka, daterad 1644, bortrövades av norrmännen. De båda yngsta är från 1949. År 1958 återinvigdes kyrkan efter en grundlig restaurering.
År 1961 invigdes Åmots nya kyrka. Den har en modern stil och inredning och äges av en stiftelse. Samma år invigdes det nya gravkapellet med fryshus. Det har ett tilltalande utseende. År 1960 uppfördes av ett rivningshus ett litet gränskapell vid Lersjön. Det har överlämnats till församlingen. Den gamla kyrkogården, som ligger 700 m söder om kyrkan, har fått en enkel men värdig klockstapel.
En kyrklig arbetskrets vid Eda glasbruk har inköpt den hundraåriga herrgården Lamperud, som den med stor arbetsiver söker omändra till församlingshem.
Förhållandet till de frikyrkliga är gott, och samarbetsvilja finnes mellan dem och kyrkan. Fosterlandsstiftelsen, som räknar tillhörighet till kyrkan, anlitar ofta prästerna för sina gudstjänster. Den har tre gudstjänstlokaler och delar predikant med närliggande områden för verksamheten. Missionsförsamlingen har 130 medlemmar, förfogar över 6 missionshus och har egen predikant. Den har en rätt livlig verksamhet även bland barn och ungdom. Pingstvännernas medlemsantal är omkr. 50. De har fast anställd predikant och tre lokaler. Frälsningsarmen utövar endast sporadisk verksamhet.
Föreningsväsendet lider i allmänhet av brist på nyrekrytering. Dock blomstrar lottarörelsen och idrottsrörelsen tack vare goda ledare. Studiecirklarna samlar rätt många deltagare, fast de flesta är medelålders.
De kommunala myndigheterna satsar mycket på den nya enhetsskolan, och 1963 har uppförts en centralskola i Charlottenberg för 4 milj. kr. Dessutom finns yrkesskolor.
Socialvården är ypperligt ordnad. Det stora ålderdomshemmet Norra Mon, som uppfördes 1915, har flera gånger restaurerats och gör ett hemtrevligt intryck. Dessutom finns pensionärshem i Åmotfors och Charlottenberg. Norra Mon har en särskild sjukavdelning med läkare. Den är ständigt fullbelagd. Antalet hemsystrar för tillfällig hjälp är otillräckligt.
År 1668 hade Eda enligt Fernow 96 jordbrukare och år 1773: 220, år 1775: 1.669 invånare och år 1800: 2.278. Det var ofredsår i Eda, och befolkningen växte sakta, men från 1800-talets början ökade den snabbt. År 1815 hade Eda en befolkning av 2.350 personer. Detta år föddes 82 barn eller lika många som under 1962 med ett befolkningsunderlag som är mer än två och en halv ggr så stort. Men barndödligheten var också stor. Av 29 döda var 12 barn under 5 år. Tabellerna 1815 delar upp befolkningen i olika yrken och förmögenhetsklasser: 1 präst, 1 klockare, 1 kyrkvaktare, 1 officer, 30 soldater, 1 trumslagare, 1 vagnmakare, 1 kopparslagare, 250 bönder å egna hemman, 8 bönder på andras hemman (arrendatorer), 79 torpare, 28 inhyses män, 324 bonddrängar (ogifta bondsöner), 108 gossar, 324 pigor (ogifta hemmadöttrar) , 112 tjänsteflickor, 9 som levde på undantag. Av befolkningen räknas omkr. 40 procent fattiga. Man kan vid denna tid tala om "Fattig-Sverige". Då nödår inträffade på 1830-talet fick många ta till barkbröd. En gumma i Helgeboda hade bakat en våffla av syrgräs och blålera. Så gott som alla levde av vad jorden och skogen gav. Det fanns dock två järnbruk i socknen. Helgebodafors och Noreborg, som sysselsatte ett 50-tal personer.
År 1835 hade befolkningen njutit fred i 20 år och ökat med över 1.000 personer till omkr. 3.000. Fortfarande var fattigdomen stor. Man kan säga att cirka 42 procent levde under existensminimum. Industrien utvecklades under denna period. Tvenne bruk hade tillkommit, nämligen Charlottenbergs järnbruk vid Morastforsen och Eda glasbruk nära gränsen. Dessa skulle få stor betydelse för den fortsatta ekonomiska utvecklingen.
År 1833 fanns två lärare i socknen, och ett visitationsprotokoll från 1827 säger att läskunnigheten var god.
År 1850 hade invånarantalet ökat till 4.166 personer, år 1880 till nära 5.700. Sedan går ökningen långsammare på grund av emigrationen och de vikande konjunkturerna inom järnhanteringen, varför befolkningen är 1885 uppgår till endast 5.800 personer. Under 1880-talet tilltar emigrationen: 225 till Norge och 790 till USA. Från Norge invandrade emellertid 186 personer. Det var den nyanlagda tobaksfabriken i Charlottenberg, som drog till sig yrkeskunnigt folk, och dessutom var ägarna norrmän. De fyra första åren av 90-talet bildar rekord i utvandringen till USA, nämligen 500 personer. Sedan avtar utvandringen.
Vid sekelskiftet hade socknen 6.412 invånare. År 1922 nådde Eda sin största folkmängd eller 6.741 personer för att år 1940 dala ned till sin lägsta siffra under seklet eller 6.040. Det var nedläggningen av Eda glasbruk och tobaksfabriken i Charlottenberg, som orsakade utflyttningar. Sedan har det skett en viss uppgång, och folkmängden har de senaste 20 åren hållit sig ganska konstant med omkr. 6.200. Av de 2.570 förvärvsarbetande inom kommunen faller drygt hälften på industrien eller cirka 1.300.
Eda fick industri i mitten på 1700-talet. Då vi har gott om vattenfall och skog, drogs järnhanteringen hit. Malmen eller tackjärnet måste dock fraktas den långa vägen från Bergslagen. Det var den långa transporten, som gjorde att de västvärmländska bruken i längden inte kunde stå sig i konkurrensen. Vid Noreborg anlades Noreborgs bruk av Lars Magnus Uggla. Vid mitten av 1860-talet hade bruket 2 härdar, 1 knipphammare och 6 spikhamrar. Stångjärnssmidet upphörde 1879 och allt smide år 1886.
Vid Helgebodafors anlade Johan Henrik Werling år 1796 ett järnbruk, som sedermera fick 2 härdar, 1 knipphammare, 6 spikhamrar och 2 stångjärnshamrar. Bruket nedlades år 1880.
Charlottenbergs bruk anlades vid Morastforsen år 1827 av fältkamrer Lars Daniel Larsson. Han kallades "Jössekungen", var en tid Värmlands rikaste man och hade sedelutgivningsrätt. Vid mitten av 1860-talet hade detta bruk 1 lancashiresmedja, 2 vällugnar, 2 valsverk, 1 gjuteri, 1 rälsmaskin och 11 spikmaskiner. Den mäktige och driftige patron Johan Oskar Sundström gjorde flera patent. På Sundströms tid hade bruket den näst största spiktillverkningen i Värmland. Dessutom hade bruket ett stort ölbryggeri, som inte inverkade gynnsamt på ortsbefolkningen. Efter att ha fört en tynande tillvaro och härjats av en eldsvåda år 1906 nedlades bruket. När det gick som bäst hade omkr. 600 människor därav sin försörjning.
Träet blev järnets arvtagare i dessa skogrika bygder. Vid Noreborg och Kroppstadfors anlades träsliperier, vilka år 1898 gick upp i Åmotfors pappersbruk. På de förstnämnda platserna uppfördes i stället kraftstationer. Så har det gått med många bruk i Värmland.
Åmotfors pappersbruk tillverkade först tidningspapper men har nu övergått till kraftpapper. År 1926 byggdes en avdelning för tillverkning av massa. Bruket har omkr. 450 arbetare och cirka 100 tjänstemän och arbetsledare. Tack vare bruket har bygdens skogsägare god avsättning för klenare furuvirke. Tillverkningen är 30.000 ton per år, och huvudparten går på export.
I Åmotfors finns ytterligare en industri, Norma projektilfabrik, som år 1902 med norska ägare och under norsk ledning började sin tillverkning. Sedan 1939 har den utvecklats i rask takt. Produktionen går till skytterörelsen och till jaktammunition. För Bofors räkning tillverkas laddade patroner. Fabriken har omkr. 500 arbetare och cirka 100 tjänstemän och arbetsledare.
Eda glasbruk startade sin tillverkning omkring 1830. Bruket gick genom många händer och övertogs till slut av en bank. Det nedlades 1933. Arbetarna försökte med hjälp av statslån uppta driften, men det var svår konkurrens på den utländska marknaden och arbetet nedlades åter 1940. I glasbrukets gamla lokaler har numera inrättats ett pappersbruk, som sysselsätter omkr. 100 arbetare.
I Charlottenberg anlade norrmännen Andresen och Eger år 1879 en tobaksfabrik. Den övertogs sedermera av Tobaksmonopolet och sysselsatte år 1920 cirka 350 personer. Allt från 20-talets mitt minskades produktionen, då Monopolet hade för avsikt att flytta tillverkningen till Arvika, vilket skedde 1941. Det var bekymmersamt för Eda vid denna tid med två nedlagda fabriker. För att försöka dra till sig en ny industri inköpte kommunen Monopolets gamla lokaler. Efter tillbyggnad hyrdes lokalerna ut till Johnsson Metall, som nu har över 200 anställda. Under de svåra åren på 30-talet hade Eda omkr. 500 arbetslösa, nu bara en tiondel därav. Industrien är sålunda i huvudsak förlagd till socknens södra del, vilket ofta framhålles i kommunala sammanhang.
Allt fler jordbruk läggs ner, lönsamheten är bättre inom industrien. De unga vill inte gå i ladugården, och när de gamla går bort, är det inga som vill ta vid på gården. Där man förut var mjölkleverantör, köper man mjölk. Brukningsdelarna är omkr. 850, av vilka endast 2 når en areal av över 100 ha åker. Småbruken är alltså förhärskande. Många skulle ej vara bärkraftiga utan stöd av skogen.
En del småsågar finns i socknen, men deras antal har krympt. Hantverkarnas tid är snart förbi - utom bilreparatörerna.
De båda samhällena Charlottenberg och Åmotfors med vardera omkr. 1.600 invånare är socknens förnämsta handelscentra. Till den förstnämnda platsen kommer många norrmän.
År 1867 invigdes nordvästra stambanan i dessa trakter, och goda förbindelser skapades med de båda rikenas huvudstäder. Charlottenberg är gränsstation mot Norge. Från Åmotfors station fraktas mycket gods från fabrikerna där. Men landsvägen har upplevt en ny renässans och övertagit mycket av trafiken. Vid tullstationen i Eda passerar mer än 300.000 motorfordon per år. De östra delarna av socknen, som länge hade dåliga vägar, har nu goda förbindelser åt norr och söder.
Vad som karakteriserar socknens bildningsliv, är det gamla intresset för sången och musiken, som började odlas vid bruken och sedan har fortlevt. Eda har en kommunalanställd musikledare och en god kyrkokör.
Eda med sin stora folkmängd bildar egen kommun, men beslut har fattats, att Järnskogs och Köla kommuner skall anslutas hit. Kommunalkontor finns i Charlottenberg, men det är ännu inte avgjort var den nya centralorten för storkommunen skall ligga.
Herrgårdarna i socknen har i gammal tid satt sin prägel på bygden. Brukspatronerna var ofta ledare av kommunens angelägenheter. Den färgstarkaste patronen var ägaren av Charlottenbergs bruk, J. O. Sundström, död 1889, som var både socialt och kyrkligt intresserad. Han donerade både till ålderdomshemmet och kyrkan.
Den mest bekante Eda-bon före och efter sekelskiftet var "Håka i Mälby" eller, som han egentligen hette, Håkan Månsson. Han var född i Eda 1836 och levde till 1920. Håka kunde bota både folk och fä och var synnerligen anlitad, då hans taxa var nästan ingenting. Det kom hjälpsökande från hela Jösse och även från Norge. Som medicin för djur använde han glaubersalt, som han ordinerade i olika doser allt efter sjukdomens beskaffenhet. Särskilt anlitades han för att få korna att gå hem till kvällen. Han var synsk och kunde peka ut var ett djur gått ner sig eller blivit instängt. Han var vida berömd för att kunna stämma blod även på en mils avstånd, och otaliga är berättelserna om detta.
Många önskemål står på dagordningen för Eda socken: ett församlingshus eller en småkyrka i Charlottenberg, nytt kommunalhus och flera pensionärshem. Den nya enhetsskolan kräver nya bostäder för de många lärare som måste anställas. En bygd lever ett intensivt liv, och det gäller att inrätta sig efter tidens krav men samtidigt tänka på var man skall ta inkomsterna. Det finns grundad anledning att tro på en sund och hälsosam utveckling för Eda socken.