Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Eskilsäter är den sydligaste socknen på Värmlandsnäs. "Ogärna vill Värmland giva plats åt den stora Vänern längst i söder. Det är som om landskapet trevade i det grunda vattnet, fick fäste, men sjönk genast tillbaka, höjde sig upp på nytt, denna gång för att på allvar dyka i de rullande vågorna . . . Ja, så dyker då Värmlandsnäs ur vågorna, i ö på ö, men nu finns endast graniten kvar, de lummiga träden och bördiga fälten blev lämnade kvar vid Rosenborg, det stora godset ytterst på näsudden. Då blir Vänern övermäktig. Från tvenne håll stormar den in, sopar undan vassarna, gör rent hus och fritt spelrum för vind och vågor. Men i hågkomst av prakten och härligheten där långt i nord, skrudar sig Hökön och Lurön med björk och barrskog, och den brant stigande Lurö Bratt drar en mörkgrön fäll över skuldrorna."
Så skildrar Sigurd Dahllöf Eskilsäter och den omgivande skärgården i berättelsen om Finnkärringen på Lurö i boken Storstyggen, som utkom 1911. I norr gränsar socknen till Millesvik och Ölserud.
Arealen uppgår till 1.321 hektar åker, 34 hektar tomt och trädgård, 7 hektar kultiverad betesmark, 115 hektar naturlig äng, 3.018 hektar skogsmark och 1.563 hektar övrig mark, summa 6.068 hektar. Till jämförelse kan nämnas, att åkerarealen år 1885 utgjorde 1.677 hektar, vilket betyder en minskning med 346 hektar under de mellanliggande 65 åren.
Socknen har minnen från alla fornåldrarna. På Geteruds skogsmark finns en hällkista med namnet Runskegrav, en anknytning sålunda till sagan om Kettil Runske, om vilken Olaus Magnus har så mycket att förtälja, dock med lokalisering till Visingsö. Det finns dock många Runske-gravar i södra Sverige, och vid bron till Frösön i Östersund stär "Runskes runsten". En hällkista finns också på Valbråtsåsens krön i Stomperud, ett par rapporteras försvunna i Gaperhult, och på Södra Byns mark, vid vägen till Flåvik, finns rester av en hällkista i lågt röse.
Av lösa fynd är antecknade bredeggad flintyxa från Ekenäs, skafthålsyxa frän Stomperud, en från Gaperhult och en från Kärvinge. På Ingrirud har hittats en lihultsyxa (5.000 år) och i Södra Valdersrud en spjutspets eller lansettlik flintdolk, i Rosenborg, vid Slöingen, en harpun av flinta, och med socknen som fyndort anges en tjocknackig smalmejsel och en lansettlik flintdolk. Från bronsåldern härrör 16 gravrösen. Det finns också två hällristningar. Den ena av dessa ligger på Rosenborgs mark vid vägen till Löthultet. Den består av tre skepp, ett skepp i ena gruppen och två skepp i den andra, samt skålgropar. Den andra hällristningen ligger på Bergstorps mark, norr om vägen mellan kyrkvaktarbostället och Bergstorps by. Den består av två skepp, ett djur, möjligen en häst, ett par ormar, solhjul och flera skålgropar. Skeppen i denna ristning är ca 30 cm långa. Dessa bildhällristningar är de enda kända i Värmland och tyder på kulturkontakt över Vänern med Västergötland.
Från järnåldern härstammar ett gravfält med vida, låga kullar, beläget i ett skogsparti mellan Ingrirud och kyrkan. Esaias Tegnér fann här som gosse ett lerkärl, som länge förvarades på Ingrirud.
En fornborg finns på Lurö. Den ligger på Lunsåsen på Källbergsön och är anordnad på samma sätt som borgarna på fastlandet med murar som hinder, där någon skreva lämnar tillträde till åskrönet. Från borgen ser man Kinnekulle blåna på andra sidan Vänern. Forskarna är inte ense om dessa borgars uppgift. De anses emellertid ha tillkommit under den tid, då de götiska värmlänningarnas öde legat i stöpsleven, en tid som belyses av såväl Ynglingatal som Beowulfskvädet. I uppsatsen Fornborgsjakt på Värmlandsnäs, Värmland förr och nu 1946-47, behandlar Ingemar Atterman dessa borgar ganska utförligt, men då inga arkeologiska undersökningar företagits i dem, har inga säkra slutsatser om deras anläggningstid eller funktion kunnat framläggas.
På Lurö ligger en ganska mäktig ruinkulle, som har benämningen klosterruinen. Fernow berättar om klostret i sin Värmlands Beskrivning. Det var inte mer än 19 steg långt och 8 steg brett och var avdelat i tre rum, vardera 6 alnar, men det av dessa, som låg i väster, var på bredden kluvet i tvenne. Antikvitetsintendenten N. Gabriel Djurklou besökte platsen på sin resa i Värmland 1866 -67 och gjorde därvid en skiss av ruinen. Enligt denna var det fråga om en kvadratisk byggnad, indelad i fyra rum, samt härtill ett rum såsom tillbyggnad. Otto Sjögren ger i Sveriges historia den upplysningen, att ett kloster grundades på Lurö något år före 1150. Det var konung Sverker och hans gemål, som satte sig i förbindelse med Bernhard av Clairvaux och begärde att munkar av den nyinrättade cistercienseror den skulle sändas till Sverige. De kom och grundade 1144 klostret i Alvastra; några kom strax därpå till Lurö men flyttade efter en tid till Lugnås och Varnhem.
Namn som Munkkällan, under ett naturligt valv i kanten av ett berg, och Munkstackorna, småholmar norr om Aspholmen, synes vara minnen från medeltiden. Över Kållandsö och Lurö gick för övrigt den gamla pilgrimsvägen genom Byälvsdalen upp till Norge och Trondheim, varom såväl sägner som föremål i kyrkorna vittnar.
En egendomlighet för Värmland är, att det mellan Rosenborg och Ekenäs finns ett område med ekblandskog. Det relativt milda klimatet på Näsudden är orsak härtill. En stor ek, som växer ca 400 m östen om manbyggnaden på Rosenborg, är fridlyst. Den mäter i omkrets 6 m vid brösthöjd.
Någon särskilt ålderdomlig by finns numera inte kvar. Men Godås kan dock förtjäna omnämnas i detta sammanhang, ty där hade enligt Gustav Vasas jordbok av 1540 Arued i Godås oxeskatt om 9 öre. När denna skatt skulle betalas slog sig Oloff i Godås ihop med Berger i Dåsserudh och betalade 22 öres skatt med en oxe. Här har vi sålunda fadern, Arued, och sonen, Oloff, nämnda för första gången. Denna namnföljd fortsatte sedan från far till son till långt in på detta sekel, och först på 1950-talet gick gården ur släkten - sålunda Olof Arvidsson och Arvid Olofsson under 400 år. Namnföljden kan givetvis ha fortsättning bakåt i medeltiden, men sådant kan inte kontrolleras.
Bebyggelsen är mestadels från mitten av 1800-talet. Manbyggnaderna är oftast moderniserade. Nya byggnader i villastil från detta sekels början finns på sina håll, såsom i Gaperhult och Gunnerud. I Ekenäs, där landsvägen slutar, håller det på att växa fram en tätort, där fiskare och fyrfolk bosatt sig. Här har bebyggelsen en modern karaktär.
Folkmängden uppgick vid årsskiftet 1961-62 till 477 personer. År 1885 var invånarantalet 1.026, en minskning sålunda med 549 under den mellanliggande tiden. Vid 1800-talets slut var alla torp och smågårdar bebodda, och det var gott om barn i varje stuga. På den tiden bodde det också många sjömän i socknen. I byn Gaperhult fanns så sent som för ett 20-tal år sedan 8-10 skutskeppare, varav nu endast är två kvar. Det var också många fiskare i skärgården och på fastlandet. På Vingsön, Klövön, Arnön, Sunnervass, Vithall, Kalvön och Hököarna bodde fiskare, på Gunnarsholmen och Trädgårdsholmen bodde fyrvaktare. Dessa öar är nu obebodda. På Lurön bor om sommaren fem familjer, varav en på Stånguddens fyr. Goda motorbåtar gör, att fiskare kan bo på fastlandet och lätt ta sig ut till fiskeplatserna, varför de inte behöver bo på öarna, vilket är förenat med svårigheter särskilt för dem, som har barn i skolorna.
Jordbruket befinner sig på en rätt god nivå. Det bedrives dock ofta kreaturslöst eller kreaturssvagt. I en by som Gaperhult har man inte mer än ett par tre mjölkkor. Man köper i stället mjölk i tetraförpackning i butikerna. På Bodaholm har man stora potatisodlingar, och i Gaperhult finns ett par handelsträdgårdar. Vid mitten av 1850-talet hade man ett 40-tal traktorer och 5 skördetröskor. Nu förekommer traktor också på Lurö, men där var den sista oxen i Värmland ännu i tjänst år 1950. År 1945 förekom rapsodling på Rosenborg, som då var ensam oljeväxtodlare i Värmland. Man odlade senare både raps, rybs och oljelin, men odlingen av oljeväxter har nu upphört. Skördeutfallet blev alltför ojämnt.
Skogen utgör ett gott stöd för jordbruket. Vid början av innevarande sekel var det diskussion om möjligheterna att öka jordbrukets avkastning. Det framhölls då, att nederbörden på Värmlandsnäs var otillräcklig för frambringandet av god skörd. Man funderade på, om orsaken härtill var, att skogen föröddes genom kalhuggning. Man föreslog därför staten att inköpa skogsmarken på Rosenborg och låta skogen växa sig gammal där, vilket skulle medföra en större nederbördsmängd. Planen sattes emellertid aldrig i verket.
I Gaperhult bedrevs emellertid sågverksrörelse under många årtionden. Där var också skeppsbyggeri. Bl.a. byggdes ångaren "Yngve" av ekvirke från Rosenborg. Den såldes med tiden till Island och gick i fraktfart med fisk till Narvik, varpå den åter kom i svensk ägo. På Kärvinge byggdes segelskutorna "Paulus" och "Laurentius", vid Björkudden galeasen "La Martine", vid Slöingen den granna galeasen "Rosenborg". I Gaperhult finns fortfarande båtbyggeri för hantverksmässig tillverkning av motorbåtar.
En Lidköpingsbo, som ägde Lurö åren 1838-60, byggde där ett tegelbruk för tillverkning av enkupigt taktegel. Ruinen efter brännugnen till detta ligger kvar på Husön. Den är 28 m lång och 8,5 m bred, har metertjocka väggar och är byggd av stenhällar, som tagits från klosterruinen.
I Gaperhult och på Rosenborg var kring sekelskiftet ångkvarnar igång för förmalning till ortens behov. En motorkvarn fanns 1913 och några år framåt i Grunnerud. I Eskilsäter hade man de första väderkvarnarna i Värmland - 2 st. år 1626 - och detta vittnar om, att uppfinningen kommit över sjön från Västergötland. År 1825 hade Eskilsäter 12 väderkvarnar och 2 bäckkvarnar.
Här fanns diversehandel redan 1853. Under 1920-talet fanns det 8 handelsbutiker, men av dessa återstår nu fyra, en i Byn, en i Gunnerud och två i Gaperhult. I Eskilsäter har man haft lätt att båtledes ta sig in till Lidköping, Mariestad och Åmål. Men när det gällt att sälja kreatur på marknaderna, har man likväl varit hänvisad till landvägen. På Rosenborg startade man tidigt på morgonen med kanske 8-10 foror för att göra färden till Säffle på dagen. Om vintrarna, när det var körfast is, ruskades vägen från Ekenäs till Lurö av Rosenborg och från Lurö till västgötagränsen av Luröborna. År 1820 betalades en sådan ruskning med 2 rdr banko och 1901 med 20 kr. från Ekenäs till Lurö och 40 kr. från Lurö till gränsen. Det fanns då gästgivargårdar i Ekenäs och på Lurö. Under stränga vintrar kan man nu fara med bilar till Lurö och Läckö slott. Sträckan är ca 25 km.
År 1926 iståndsattes vägen Gunnerud-Gaperhult-Ölserud, 1946 vägen Gaperhult-Millesviks kyrka och 1953 vägen Dåverud-Flåvik-Byn.
Man räknade nog på sin tid med att få reguljära sjöförbindelser med Karlstad över Värmlandssjön och med Åmål över Dalbosjön. 1902 lyckades man ordna det så, att ångaren "C. M. Bellman" varje lördagsmorgon kl. 2 gick från Gaperhult och anlöpte orter utefter östkusten på Värmlandsnäs till Karlstad. Men man måste snart sluta på grund av frånvaron av goda hamnar. Ångaren "Värmlandsnäs" gick också några år regelbundna turer till Åmål. Men stormarna gjorde ibland trafiken omöjlig.
Man behövde ha järnväg. Under väntan på en sådan startades den 11 maj 1910 ett bussföretag för trafik Eskilsäter-Säffle. Man gjorde tre turer i veckan under ett par somrar. Men vägarna var dåliga, och bilen höll inte, varför den såldes 1913 och bolaget gick i likvidation. Men på våren 1922 började den moderna busstrafiken med tre turer i veckan till Säffle. Med tanke på ”Näsbilen", som började 1910, är detta Sveriges näst äldsta busslinje.
Poststationen Eskilsäter inrättades 1875. År 1908 betraktade man det som en stor händelse, att socknen fått telefon. Den första telefonstationen förlades till Gunnerud. År 1928 öppnades telefonstation i Gaperhult och 1931 på Lurö och i Rosenborg.
De mest spridda tidningarna är SäffleTidningen och Nya Wermlands-Tidningen.
Kyrkan är av medeltida ursprung och byggd av sten. Ett brandlager under sydmuren kan tyda pä, att den föregåtts av en genom brand förstörd träkyrka. Enligt Didrik Wrangels landshövdingeberättelse 1692 var kyrkan utan torn, men detta kan inte betyda något annat än att tornhuv saknades. 1600-talets kyrka var något kortare än den. nuvarande med en höjd av ca 3 meter, med absid i öster och en tornliknande utbyggnad i väster, vilken inte sträckte sia högre än långhusets vattentak. I denna tornbyggnads norra väggs insida är trappsteg inmurade - en för västra Värmland unik anordning.
Sakristian, som är byggd i vinkel mot södra korväggen, är ursprungligen ett gravkor för ättlingar av Silfwersvärds- och Uggla-släkterna. Det torde ha byggts vid mitten av 1600-talet men överläts till sakristia 1739.
Sockenstämmoprotokollen upplyser, att kyrkan gång efter annan varit föremål för förändringar. År 1713 sattes in nya fönster, 1768 började man arbeta på klocktornet men det är osäkert om härmed menas kyrktornet eller klockstapeln. År 1762 beslöts uppdraga åt målaren Schüffner att utföra en altartavla, vilken är den som f.n. finns, sedan den framtogs vid restaureringen 1950 -52. År 1793 beslöt man påmurning av tornet, så att det blev "lika högt med kyrktaket". Samtidigt lät man rappa kyrkan utan och innan jämte graven och benhuset. År 1801 lades kalkstensgolv i altardisken.
Ett förslag framlades 1825, enligt vilket man skulle bygga en korsarm på nordsidan. Denna skulle motsvara den på södersidan befintliga "graven", som då användes som sakristia. Reparationen och utvidgningen skulle emellertid bli så kostsam, att man i stället funderade på att bygga kyrka ihop med Millesvik, ett förslag som man dock förkastade, sedan ägaren till Rosenborg, Carl von Geijer, i skrivelse förklarat, att han var emot ett sådant bygge. År 1833 beslöt man lägga in nytt flattak och detta var färdigt i okt. 1834. År 1894 uppgjordes förslag till kyrkans fullständiga reparation, vari ingick även tornbyggnad. Arbetet var färdigt 1896, och detta årtal står nu på tornet ovanför ingången. Åren 1950-52 utfördes den senaste restaureringen, som även omfattade dränering och förstärkning av grunden. Då framtogs även de av Schüffner målade apostlaporträtten på läktarbröstet.
Kyrkorgeln i Eskilsäter stod ursprungligen i Södra Ny kyrka. Den är byggd 1820 av "Orgelbyggeri-Directören" Johan Eberhardt i Stockholm. Skollärare Kollberg i Mi1lesvik hade i början av 1860-talet köpt den för skrotvärdet. Han satte den i spelbart skick och sålde den till Eskilsäter 1877. År 1948 undersöktes den av en dansk orgelmästare, som fann den god och värd att bygga om. Detta gjordes och orgeln invigdes den 13 nov. 1949. Förväntningarna på den överträffades vida, orgeln har "något av tonen från himmelen". Flera gånger har man fått höra orgeln i radio i samband med helgmålsringningen. Bland andra inventarier kan nämnas den i sakristian placerade stora tavlan över familjen Carl Gustaf Roos från mitten av 1700-talet.
Det första missionshuset i Eskilsäter byggdes 1882 vid landsvägen på gränsen mot Millesvik. Det brann ner i maj 1893. Därefter byggdes det nuvarande missionshuset i Gunnerud. Det ägs av Eskilsäters missionsförsamling, som är ansluten till Svenska missionsförbundet.
Den första anteckningen om barnundervisning i Eskilsäter återfinnes i ett protokoll från 15 maj 1763. Därvid tillhölls pastor och sockenmän att se till, att barnen lärde sig läsa sina kristendomsstychen. År 1823 beslöt man införa den Bell-Lancasterska undervisningsmetoden. Man hyrde till en början lokaler i bondgårdarna, men 1845 byggdes skolhus i Byn. Det skulle ha en lärosal för minst 110 barn. Redan 1848 krävde det reparation. Samma år ansåg ryttmästare Geijer på Rosenborg, att skolan skulle vartannat år börja på Rosenborg och vartannat år i skolhuset vid kyrkan. Sockenborna gick med härpå. År 1853 ville Geijer ha skolan stationerad på Rosenborg, varvid försök skulle göras med greve Rudenschölds metod. Denne greve bodde på Läckö, och vid en resa med besök i Eskilsäters kyrka passade det så bra, att han vid sockenstämman kunde yttra några ord om sin undervisningsmetod, som församlingen därefter antog. År 1867 kom man underfund med, att det behövdes tre skolhus i socknen, men man mäktade inte med att bygga så många. Skolhuset vid kyrkan flyttades dock till Gunnerud och fick därigenom ett mera centralt läge. År 1877 beslöts att anta examinerade lärare och lärarinnor vid småskolorna. Rosenborgsskolan blev förlagd till Stensholm, där en torpstuga ombyggdes till skolhus. År 1916 byggdes skolhus på Lurö, 1929 i Godås, och 1926 tillbyggdes Smedsgårdens skolhus. När man nu hade sholväsendet väl planerat, inträdde folkminskningen, varför man började med indragningar. Skolan i Stensholm indrogs 1939, och skolan på Lurö hade då också tagit slut. År 1948 ändrades skolformen till typ B l. Härvid tog man skolskjutsarna till hjälp och inrättade skola för klasserna l-2 i Smedsgården, 3-4 i Godås och 5-7 i Gunnerud. Senare nedlades också skolan i Godås, och då socknen år 1952 ingick i Värmlandsnäs kommun, blev också skolorganisationen ändrad.
Ett stämmoprotokoll i Eskilsäter för den 5 dec. 1813 omtalar, att socknens fattigstuga står på en plats väster om kyrkogården och att Byns åbor instängslat denna mark. Man hade också fattigmagasin med spannmål för utdelning. Ett stämmoprotokoll frän 1831 berättar, att tjuvar borrat hål i golvet till magasinet och genom dessa hål låtit spannmålen rinna i sina säckar. Men nu skulle man sätta stopp för detta genom att lägga nytt golv ovanpå teglet, som först skulle omläggas. År 1844 meddelades på en sockenstämma, att greve C. G. Löwenhjelm, fd. minister i Paris, för flera år sedan hade skänkt 35 rdr 16 sk. banko till socknens fattiga. Flera andra skänkte också större eller mindre belopp till fattigas försörjning. Ännu vid 1900-talets början fanns det dock "rotehjon". Sedan 1933 hade man vissa platser i det av de fyra socknarna i pastoratet byggda vårdhemmet i Ölserud.
I socknen finns bygdegårdsförening och hembygdsförening med gårdar i Gunnerud samt idrottsförening med idrottsplats i Rud.