Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Färnebo socken av redaktör Birger Forsberg
Bland de värmländska kommunerna var Färnebo före den stora kommunsammanslagningen 1952 den nionde i ordningen vad ytvidden beträffar, då denna uppgår till 44.622 hektar, varav 32.510 hektar land och resten vattendrag. Den odlade jorden uppskattades 1951 till 1.651 hektar, men torde sedan dess ha minskat genom nedläggandet av en del smärre jordbruk, torpställen o. dyl., som en följd av landsbygdens avfolkning. På tidigare odlad jord har skog planterats i ganska stor utsträckning de senaste decennierna. Fr. o. m. 1952 ingår Färnebo socken i storkommunen Värmlandsberg, som dessutom omfattar socknarna Nordmark, Brattfors och Gåsborn. Färnebo gränsar i väster till Brattfors, i norr till Sunnemo och Nordmark, i öster till Gåsborn och Grythyttan - den senare i Örebro län - och i sydost till Kroppa samt innesluter Filipstad på tre sidor.
De förnämsta sjöarna i Färnebo är Långban och Saxen, vilka levererar sitt vatten till Torrvarpen i Grythytte socken, Horrsjöarna och Yngen, vars utlopp leder till Östersjön i Kroppa socken, Skåltjärnssjöarna, Mögsjön, Stöpsjön, Mellansjön, Stensjön, Lersjön, Färnsjön, Daglösen och Aspen, vars vatten avledes till Lungen i Lungsund. Bolhyttesjön rinner ned till Lungälven i närheten av Brattforshyttan. Samtliga dessa sjöar har sina avlopp i Svartälven och tillhör dennas vattenområde. Tannsjön, Bosjön och Springsjön avrinner däremot genom Svartån till Brattfors för att slutligen nå Klarälven och tillhör dennas vattenområde.
Det östra Värmland - den egentliga Värmlands bergslag - är till sitt skaplynne skiljaktigt från landets västra och mellersta delar", sade Erik Gustaf Geijer i sitt minnestal över Esaias Tegner och fortsatte: "Det är det senast odlade, medan det genom sin mångfaldigt brutna belägenhet satt de mesta svårigheterna emot mänsklig odling och gemenskap. Också är det endast järnet, som genom dessa berg och dalar kunnat bryta bygd - däremot stöter man överallt på grupper av större och mindre sjöar, förbundna genom åar eller sund, var och en med sitt omgivande bålverk av skogkransade berg. Det hela är liksom en uppe i bergen inkastad skärgård." Denna Geijers tolkning av den värmländska bergslagens topografi gäller i alldeles särskild grad just Färnebo socken, vilket man lätt kan övertyga sig om genom en flygtur över bygden, vilken, sedd ovanifrån, ter sig som en "skärgård" med glittrande vatten överallt mellan skogklädda höjder. Man möter här en karg, storvulen norrlandsnatur, omväxlande med idylliska och leende nejder, det är i stort sett en mosaik av nedre Norrland, den mellansvenska bergslagen och specifik värmlandsnatur.
Förutom de många vattendragen med vattenfall och forsar drar två höjdsträckningar fram, vilkas högsta platåer är belägna i närheten av Kalhyttan, 303 m, Kungbergshöjden, 346 m, höjden vid Långban, 375 m, samt vid Saxån, 378 m över havet. Den marina gränsen berör socknen blott till en mindre del, formande sig som en båge via Björnbotten, Asphyttan, Kalhyttan, Storbron, Stensjön, Stöpsjön och Fogdhyttan, där den vänder och följer Lersjöns och Daglösens östra stränder ned till Lungsundsrået.
Att de många sjöarna och vattendraaen kraftigt bidragit till näringslivets utveckling i socknen är naturligt. Sedan de betydande järnmalmsförekomsterna i framförallt Persberg och Långban börjat bearbetas, sannolikt i viss omfattning redan under 1300-talet, uppfördes hyttor och hammarsmedjor för framställning av stångjärn överallt vid åar och större bäckar där det fanns en fors som kunde dämmas upp och driva ett vattenhjul. När det sedan gällde att avyttra det vid hyttor och hammarsmedjor producerade och delvis förädlade järnet kom det långsträckta sjösystemet väl till pass för transporterna. Några landsvägar i egentlig mening fanns ju inte i gamla tider, utan järnet måste på olika sätt forslas till närmaste större vattendrag och sedan båtledes - på vintrarna medelst släddon - fraktas söderut mot Kristinehamn, som var den värmländska bergslagens utskeppningshamn, och ännu är det i viss utsträckning. Båttransporterna kom så småningom att avsevärt underlättas genom tillkomsten av Filipstads Bergslags kanal, färdigställd 1857 variaenom det tunga godset, tack- och stångjärn samt även stora kvantiteter styckemalm, kunde, utan tidsödande omlastning vid Asphyttan och Bjurbäcken, forslas direkt från Filipstad till Sjöändan vid Bergsjön, varifrån transporterna skedde landsvägsledes, ca 1 mil, till Kristinehamn, fr . o. m. 1860 per järnväg (hästbana till att börja med).
Att Färnebo socken, liksom den övriga värmländska bergslagen, till övervägande del har järnet att tacka för att den förvandlats från vildmark till levande bygd, och redan pä ett relativt tidigt stadium fick stor betydelse för rikets järnförsörjning, är ju ett axiom. Usprungligen var det sjö- och myrmalm, som utgjorde råvaran vid järnframställningen, men bergsbruk och järnhantering blev socknens stora, helt dominerande näringsgrenar först sedan de rika malmfyndigheterna i Persberg och Långban kunde bearbetas. När detta först skedde vet man inte exakt, men troligen började man tillgodogöra sig Persbergsmalmen under senare delen av 1300talet. Malmfyndigheterna i Persberg, som är beläget på en högsträckt, i sjön Yngen utskjutande udde, skall enligt sägnen ha upptäckts av en riddare vid namn Peder Pors, som för mandråp flytt undan till Värmlands skogar. Efter att i många år ha levt som biltog i dessa nejder upptäckte han under sina strövtåg av en tillfällighet malmberget vid Yngen, sökte och erhöll benådning. Konung Magnus Eriksson-Smek utfärdade 1360 ett upplåtelsebrev för Peder Holmfasta, ett tillnamn som Peder möjligen fått för sin långa vistelse på den holme i sjön Östersjön i Kroppa, vilken än i dag kallas Riddarön, och 1413 utfärdade konung Erik av Pommern, dåvarande regent, ett privilegiebrev, d.v.s. en bekräftelse på tidigare beviljade privilegier beträffande just denna malmfyndighet. Långbans järngruvor är säkerligen av betydligt yngre datum. Det beräknas att driften där började omkring 1550. Långbanshyttan upptages i 1560 års jordebok och denna hytta var i drift längst av alla gamla masugnar i norra delen av Värmlands bergslag. Den nedlades först 1930. Även på många andra platser i Färnebo har gruvdrift förekommit, bl.a. vid Änggruvorna, som bearbetades långt in på 1900-talet.
Färnebo sockens stora betydelse för järnhanteringen framgår f.ö. tydligt av den mångfald tackjärnshyttor och hammarsmedjor, som under seklernas gång varit i verksamhet inom dess gränser, men lades ned under den tilltagande industrialiseringen i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Numera finns ingen hytta eller hammarsmedja i drift i Färnebo.
Såväl Gustav Vasa som hans son Karl IY hyste det största intresse för den värmländska bergslagens avsevärda resurser som järnproducent. Järnet var ju tidigt den stora handelsvaran i riket och det är därför ganska naturligt att den sä småningom uppväxande järnindustrien här, inte minst i Färnebo, omhuldades pä olika sätt av vasaregenterna. Bergslagens nyss omnämnda, av konung Erik av Pommern utfärdade privilegiebrev, bekräftades sålunda av Gustav Vasa 1527 med det vigtiga tillägget, att bergsmännen ägde rätt till fri marknad varje lördag för att handla med dem som förde varor till dem, vartill hertig Karl 1582 lade bl.a. frihet från utskrivning till krigstjänst för alla bergslagens invånare, utom i högsta nödfall, samt skattefrihet i 6 år för nyanlagda hyttor. Dessa liberala villkor visar att järnhanteringen i Filipstadstrakten ansågs vara av riksviktig betydelse. Den värmländska bergslagen kännetecknas också under Karl IX:s tid av snabb utveckling, ytterligare fortsatt under Gustav Adolfs och drottning Kristinas regeringstid. De av Gustav Vasa medgivna lördagsmarknaderna torde ha hållits vid Färnebo kyrka, som då låg vid Kalhyttan, tidigare i olika handlingar och urkunder benämnd Karlhyttan, Kalvhyttan och Kallhyttan. Det sistnämnda namnet anser den kände hävdatecknaren Erik Fernow ha varit det riktigaste, enär vattentillgången i den bäck, där hyttan var belägen, länga tider av året var mycket ringa och hyttan därför måste stå kall, d.v.s. utan att kunna hållas i drift. Denna hytta flyttades 1699 till Filipstad, men nedlades redan 1738, då den ansågs riskabel för staden ur eldfaresynpunkt. I samband därmed inroterades Kalhytte bergsmän i Storbro-, Finns- och Bolhyttorna.
Värmland hade fyra kronobruk under 1500-talet. Ett av dem anlades i Asphyttan, i Färnebo sockens södra del. Där fanns en hytta, som omnämnes redan 1504 och var i drift till 1845, då den sista blåsningen ägde rum. Och det var i Asphyttan som Gustav Vasa 1545 lät anlägga Värmlands första stångjärnssmedja. Kronans intressen i Asphyttan avvecklades dock ganska snart, och 1738 blev stångjärnsbruket nedlagt. När Filipstads Bergslags kanal byggdes 1854-57, blev det nödvändigt att genom en sluss med 4,32 meters sänkning förbigå det vattenfall vid Asphyttan, som bildas genom nivåskillnaden mellan sjöarna Daglösen och Aspen. Kanalen, som hade stor kommersiell betydelse under den tid båttrafiken var livlig, från 1857 till långt in på 1900-talet, förvaltas numera av Föreningen Filipstads Bergslags kanal, men är föga trafikerad - den användes dock i ganska stor utsträckning för timmerflottning.
Strax sydost om Filipstad ligger Hennickehammars herrgård, sedan 1938 Sveriges Köpmannaförbunds semesterpensionat och som sådant mycket uppskattat av alla gäster. På denna plats anlades i början av 1600-talet en stångjärnshammare, första gången antecknad i 1606 års jordebok. Hennickehammar var i mer än 200 år bergslagens enda betydande manufaktursmedja, i vilken tillverkades vägbalkar, sågblad, ankare, spik m.m. Bruket förfogade i början av 1800-talet över en ämnes-, en knipp- och en spikhammare. Tackjärn till ämnessmidet hämtades från Gammalkroppa, och det smide, som utfördes över Kristinehamns järnvåg, utgjordes av bandjärn och fyrkantigt knippjärn. Dessa uppgifter är lämnade av Erik Fernow i hans Värmlandsskildringar. År 1889 upphörde all tillverkning av järnvaror vid Hennickehammar. Såg, hyvel och husbehovskvarn fanns kvar, och dessutom anlades en mindre träullsfabrik. Alla dessa anläggningar är sedan länge borta.
Bosjö bruk i socknens nordvästra del har också gamla anor. Bosjöhyttan (Gräsbosjö-) privilegierades 1637, en stångjärnshammare anlades 1661 och var sedan i drift i jämnt 200 år till 1861. På 1600-talet ägdes Bosjöbruket av Henrik Strokirk, son till borgmästare Evert Strokirk i Filipstad. Den sistnämnde, som var född i Lübeck 1608, var en mycket mäktig man och lät bl.a. anlägga en väg till Bosjön, i långliga tider kallad Everts väg. Det lever ännu äldre personer i trakten som erinrar sig att de i sin barndom hört Bosjövägen benämnas just Everts väg. Åren 1887-88 anlades vid Bosjön ett träsliperi för tillverkning av s.k. mekanisk trämassa. Detta lades ned 1914. En samtidig med träsliperiet anlagd snickerifabrik brann ned 1896, men återuppfördes. 1921 lades den för andra gången i aska och blev ej återuppbyggd. Ägare av Bosjö bruk under den industriella expansionen var brukspatron Albert Bergström. Han var en mycket iderik, framsynt man, son till bruksägaren Olof Bergström, som grundade Finnshyttans bruk. Albert Bergström var ledamot av riksdagens första kammare, och vid 1907 och 1908 års riksdagar motionerade han bl.a. dels om anläggandet av ett statens järnverk i Norrbotten, ett förslag som realiserades först ett 40-tal år senare, dels om byggandet av en kanal mellan Vänern och Frykensjöarna, en tanke som börjat allvarligt övervägas under senare tid. Albert Bergström var även initiativtagare till den smalspäriga järnväg, Bosjöbanan, som gick frän Bosjö buuk till Lindfors station på Bergslagsbanan, men nedlades för ett par decennier sedan.
Bland övriga av Färnebo sockens många hyttor och stångjärnshammare i svunna tider kan nämnas Bolhyttan, som fanns 1540 och där blåsningen upphörde 1876, Bornshyttan, också anlagd 1540, nedlagd 1815, Dammhyttan, troligen uppförd omkring 1618, men nedlagd redan 1791. En hammare anlades vid Dammhyttan någon gång på 1620- eller 30-talet, sannolikt ödelagd på 1680-talet. Hektorshyttan anlades omkr. 1637 av den till bygden inflyttade fransmannen Hector Lochet (lodstöpare), nära Stensjön i sydvästra delen av socknen. Uppgift om dess nedläggning saknas dock. Horrsjöhyttan anlades i början av 1600-talet och nedlades 1847. Liksom Hektorshyttan anlades av en lodstöpare av främmande nationalitet så anlades också Mögsjöhyttan av en sådan, nämligen tysken Hans Hermansson, som fick privilegium på hyttan 1670. Tio år senare inköptes egendomen av handl. Lars Andersson Bratt, som då uppförde en ny masugn. Den nya Mögsjöhyttan drevs till 1873. Mörttjärnshyttan uppfördes 1638 öster om sjön Saxen och flyttades 1688 till en lämpligare plats längre ned vid Mörttjärnsbäcken. Hyttan nedlades 1757. En hammare blev enligt relationerna färdigbyggd 1652, men utdömdes redan 1689. Nyhyttan fanns 1540 och upphörde med sina blåsningar 1738. En stångjärnshammare fanns även där, men förstördes vid en våldsam vårflod 1680 och tillstånd beviljades ej för dess återuppbyggande. Skåltjärnshyttan är upptagen i 1637 års jordebok, privilegierades 1639 och upphörde med blåsningarna 1860. Stöpsjöhyttan uppges i 1606 års jordebok vara skattlagd 1601. Två hammarsmedjor uppfördes på denna plats. Den första byggdes på 1630-talet, den andra 1655. Båda hamrarna blev utdömda 1689. Hyttan vid Stöpsjön var i gång till 1882. Vid det vattenfall, där hyttan låg, fanns på dennas tid även en såg och en kvarn. Efter hyttans nedläggning uppfördes vid ett längre ned i ån beläget vattenfall en kvarn, en såg och på sistone en liten kraftstation. Torskebäckshyttan, som fanns redan 1540, nedlades 1907. En hammare uppfördes i början av 1600-talet, men betecknas redan 1658 som ödelagd.
Enligt Fernow drev hertig Karl (Karl IX) vid Torskebäcken, invid sjön Yngens östra strand, ett silver- och kopparverk, som både i hans och hans sons (Gustav II Adolf ) tid var i full gång. En ståthållare Arp fick 1582 hertigens befallning att förfärdiga dammarna vid Torskebäcken, så att både kopparoch silvermalmen kunde "under händer havas till blåsning". Så sent som i början av 1900-talet gjordes nya brytningsförsök i "Torskebäckens koppargruvor", och ett anrikningsverk byggdes vid Yngens strand. Detta hade ganska stora dimensioner, vilket grundlämningarna visar. Någon egentlig drift blev det aldrig, eftersom fyndigheterna var för obetydliga.
Saxåhyttan, vid sjön Saxen i östra delen av socknen omtalas redan 1540 och var sedan i drift till 1909. Där anlades även på 1600-talet en stångjärnshammare, nedlagd 1856. Yngshyttan fanns också 1540, 1621 anlades en hammare och 1639-40 ytterligare en sådan. Hyttdriften upphörde redan 1689, och bergsmännen där blev i stället gruvbrytare. Stora järnmalmsfyndigheter fanns nämligen vid Yngshyttan och bearbetades ända in på 1900-talet. Gammalhyttan låg mitt uppe i vildskogen mellan Filipstad, Yngshyttan och Finnshyttan. Fernow antecknar den bland de äldsta hyttorna i Värmland. Rektor Jalmar Furuskog, Filipstad, som blev fil. doktor på avhandlingen "De värmländska järnbruken" anser att Nyhyttan, belägen nordost om Hennickehammar, tillkom i stället för Gammalhyttan och att den senare var övergiven redan 1540. Den kunde dock ha brukats även efter den nya hyttans anläggning, ehuru den ej omtalas i "årliga näntan". Gammalhyttehammaren var i gång på 1630-talet, nedlagd omkr. 1640.
Den största och under långa tider mest betydelsefulla hyttan var Storbrohyttan vid Lersjöns södra ände och på gränsen till Filipstads stad. Den finns antecknad i 1591 års jordebok som Karlsbrohyttan och skattlades år 1600. Den sista blåsningen ägde rum 1920. En lång rad brukspatroner ur kända värmländska släkter har varit ägare av Storbrohyttan, bl.a. Lars Olsson Bratt, Anders Hedberg, Lars Magnus Ekelund, Carl Johan Yngström, C. F. Chöler och Alfred Carlsson, den sistnämnde under åren 1875-1917. Han var Värmlands siste brukspatron av den gamla stammen, och med hans bortgång brast, som en minnestecknare framhåller, den sista länken i kedjan av gamla bergsbruksidkare i Filipstads bergslag. Åren 1917 -1920 ägdes Storbrohyttans egendom av Lesjöfors AB och åren 1920-1924 av advokat P. Wigelius, Göteborg. Egendomen blev nu aktiebolag, och 1925 förvärvade disponent Nils Arvedson, Filipstad, samtliga aktier i Storbrohyttans AB. Nuvarande ägare är direktör Stig Allsing och hans maka. Den minnesrika hyttan blev för några år sedan restaurerad och i samband därmed överlät Storbrohyttans AB hyttan och området kring densamma till en av Filipstads stad och bolaget gemensamt bildad stiftelse, "Stiftelsen Storbro Hytta". Denna har till uppgift att för så lång framtid som möjligt bevara hyttan, vilken står där som ett mäktigt monument över en för den värmländska bergslagen - och inte minst Färnebo socken - synnerligen betydelsefull epok, bygdens verkliga järnålder. Många framstående konstnärer har i målningar och etsningar återgivit den välbevarade, sällsynt dekorativa och, kan man även säga, vackra Storbrohyttan.
Även om järnhanteringen under århundradena varit Färnebo sockens huvudnäring har även skogen haft utomordentligt stor betydelse. Gruvor och hyttor disponerade ursprungligen de största skogstillgångarna, som var oundgängliga för deras drift, men så småningom övergick äganderätten till privatpersoner eller bolag och i nuvarande tid är Uddeholms-, Billeruds- och Mölnbacka-Trysil-bolagen de dominerande skogsägarna. Det finns dock ännu kvar stora skogsegendomar, bl.a. i Stöpsjön och Skåltjärn, varjämte Värmlandsbergs kommun som ägare av Fogdhyttans ålderdomshem även disponerar över betydande skogsarealer. Färnebo socken förvärvade i början av innevarande sekel Fogdhyttans egendom för att där uppföra det ålderdomshem som alltjämt är i bruk, och de stora skogar som då ingick i köpet har under årens lopp tillfört kommunen avsevärda inkomster. Billerudsbolaget är ägare av Bosjöskogarna och Mölnbacka-Trysilbolaget har stora skogar i socknens östra delar.
Jordbruket har i Färnebo aldrig spelat någon särskilt framträdande roll. "Sjelfva naturen nekar här något betydeligt åkerbruk", skrev en okänd skildrare av Filipstads bergslag år 1810. Och han fortsatte: "Berg och högder uptaga nästan hela fasta landet och om någon slättmark finnes är den alltid stenbunden, som gjort och göra odlingar mycket kostsamma." Trots detta faktum har ett omfattande odlingsarbete ägt rum inom socknen, särskilt under 1800-talet, och det finns många välskötta jordbruksegendomar, som under gynnsamma förhållanden lämnar goda skördar. Socknens förnämsta jordbruk förfogar Storbrohyttans AB över, dels genom sitt läge intill Filipstad, dels beroende på dess stora, jämna åkerfält, närmast påminnande om slättbygden, Ifråga om jordmånen har socknens östra delar mera gynnats än de västliga. Östra bergslagen har samtidigt med malmfälten erhållit stora kalktillgångar, och den rikligare kalkhalten i jorden har i stor utsträckning gynnat växtligheten beträffande såväl skogarna som åkerjorden.
Kyrkan i Färnebo, belägen vid Kalhyttan, nuv. Bergskalhyttan, på Färnsjöns västra strand fanns redan långt före digerdöden, som gick härjande fram i bygden i mitten av 1300-talet. Det var den enda kvrkan inom ett mycket stort område, praktiskt taget större delen av Värmlands bergslag och delar av Grythytte församling i Västmanland. Allt tyder också på att en av de mest frekventerade pilgrimsstigarna ledde förbi kyrkan. På denna stig färdades munkar från Varnhems kloster i Västergötland och Riseberga kloster i Närke på sina vandringar uppåt Klarälvsdalen, Dalarna och Jämtland till målet, som var Nidaros i Norge, nuv. Trondheim. Vid Edsholm, en utgård till Storbrohyttans gård och belägen vid norra ändan av Lersjön, skulle enligt traditionen ha funnits ett kloster och ett kapell. Undersökningar pågår för att få utrönt om det finns någon verklighetsgrund för denna tradition. När Filipstad anlades 1611 flyttades Färnebo kyrka dit och återuppfördes vid stadens övre torg. Sedan i Filipstad byggts ännu en kyrka år 1616, också det en träkyrka, men betydligt större än den ditflyttade Färnebokyrkan, benämndes den sistnämnda "Lillkyrkan" och användes mest vid aftongudstjänster och bönestunder. Den lades i aska vid en eldsvåda som 1694 ödelade stora delar av Filipstad.
Skolväsendet i Färnebo har varit väl utvecklat. Liksom överallt annorstädes i landet har under de senaste decennierna en kraftig centralisering ägt rum och flera mindre skolor nedlagts. En centralskola finns nu vid Storbron, och dessutom har Asphyttan och Persberg egna skolor.
Ifråga om järnvägskommunikationerna torde Färnebo socken ha varit mera gynnad än de flesta landskommuner. Redan i början av 1850-talet anlades flera s.k. rallbanor (av det engelska railway) för transport av malm och järn - vagnarna drogs av hästar - från gruvor och hyttor till olika centralplatser f.v.b. till avnämare inom- och utomlands. Den viktigaste av dessa hästbanor färdigställdes 1853 och sträckte sig mellan sjön Yngen och Kyrkviken i Filipstad. Egentliga järnvägar kunde Färnebo tillgodogöra sig 1876, då inte mindre än tre blev färdiga och tagna i bruk. Dessa var den smalspåriga järnvägen mellan Nordmark och Filipstad, som tangerade Fogdhyttan och Finnshyttan i Färnebo, vidare Östra Värmlands järnväg, nuv. Inlandsbanan, som berör Nyhyttan - med stickspår till Filipstad - Persberg och Långbanshyttan, samt Bergslagsbanan, numera statsägd, som har station i Daglösen, med stickspår till Filipstad. Av dessa järnvägar är trafiken på Nordmarksbanans (N.Kl.J.) del mellan Finnshyttan och Filipstad nedlagd sedan ett decennium och på sträckningen Finnshyttan-Hagfors förekommer endast godstrafik. F.n. pågår arbete på att dra Inlandsbanans huvudlinje mellan Nykroppa och norrut över Filipstad till Persberg, varigenom bl.a. Nyhyttans station i Färnebo kommer att indragas. Denna järnvägsomläggning väntas vara färdigställd 1963-64.
Som en kuriositet kan nämnas att Färnebo socken förr var bekant inte blott för sina järnrikedomar, utan även för en järnkälla, som redan för över 200 år sedan var känd och frekventerad. Den låg vid Färnsjöns norra strand, och Carl von Linne omnämner källan i en reseskildring 1746, vari framhålles att "ståndspersoner" drucko ur den, ehuru det ej då fanns någon brunnsanläggning. Vattenmängden uppskattades av honom till 60 kannor på 5 minuter. Sedermera byggdes ett brunns- och badhus vid källan, och särskilt under senare delen av 1800-talet och ett decennium in på det nya seklet var Kalhytte brunn mycket anlitad av hälsosökande från hela bergslagen. I slutet på 1920-talet var brunnsbyggnaden emellertid inte längre i tillfredsställande skick, varför den blev nedriven. Järnkällan är nu överväxt och förgäten.
Färnebo socken har tidigare varit mycket folkrik beroende på att de många gruvorna, och hyttorna samt milkolning och skogshuggning krävde arbetskraft i stor utsträckning. För 100 år sedan alltså 1861, uppgick folkmängden i socknen till 5.989 personer, medan Filipstad endast hade 1.798 invånare. År 1877 nådde folkmängden sitt maximum, 6.733, men sedan började nedgången, år 1891 var den 5.502, 20 år senare 4.762, år 1941 hade den minskat till 3.075 och år 1951 var den 2.859. Det senaste decenniet har den emellertid ökat till 2.907 (vid årsskiftet 1960 -61).
Filipstad och Färnebo bildar tillsammans ett pastorat med gemensam kyrka i Filipstad. Fr. o. m. 1 januari 1962 ingår även Brattfors församling i detta pastorat. Kyrkogårdarna i Filipstad är gemensamma för det tidigare pastoratet och dessutom finns det en kyrkogård vid Skavnäset, Persberg. En småkyrka är planerad att uppföras i Persberg.
Det skulle givetvis finnas mycket annat av intresse att skildra beträffande Färnebo socken genom tiderna, men det begränsade utrymmet i denna bok medger inte detta. Att i denna översikt huvudvikten lagts på bergsbruk och järnhantering inom socknen är betingat av det faktum, att just dessa näringsgrenar varit de dominerande i bygdens liv och i flera sekler helt satte sin prägel på denna del av det värmländska landskapet.