Historik om Gåsborn

Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.


Gåsborns socken av teol. lic. Sven Ingebrand

Gåsborns socken utgör östligaste delen av Filipstads bergslag och gränsar i öster till både Västmanland och Dalarna. Dess yta uppgår till 23.779 hektar och av denna är allra största delen eller 17.632 hektar skogsmark. Endast en mindre del, 434 hektar, består av åkermark. Landskapet är präglat av de norr-södergående förkastningar som en gång ägt rum här och givit upphov till långsmala sjöar och höga åsar. Socknen är rik på större och mindre sjöar, vilka i förening med det kuperade landskapet gör bygden mycket naturskön. En av de högsta höjderna är Gåsklinten, 411 m hög, från vars kala hjässa man har en hänförande utsikt över skogar och sjöar långt in i Dalarna och Västmanland. Vid foten av denna höjd skedde en gång den första kända bosättningen. Nu ligger där socknens kyrkby.

Några stenåldersfynd visar, att bosättning ägt rum i Gåsborn redan mycket tidigt. Den äldsta närmare kända bebyggelsen härrör dock från 1500-talet. I norra delen av socknen var det finnar som bosatte sig och röjde mark. I den sydligare delen däremot var det svenskar. Finnarna och svenskarna hade helt olika sätt att välja boplatser, vilket lämnat spår efter sig ända in i vår tid. Finnarna svedde skog och röjde åker högst uppe på bergens sydsluttningar. Svenskarna bosatte sig nere vid älvar och sjöar. I norra delen av socknen finns ännu många mindre gårdar mitt bland skogen uppe på höjderna. Märkligt nog bebos många av dessa numera ånyo av finnar från den invandringsström, som berört dessa trakter efter det andra världskriget. Att så många finnar under senare delen av 1500-talet kom över till dessa skogstrakter berodde på att arbetsmöjligheterna här var bättre än i Finland och att hertig Karl uppmuntrade denna inflyttning. Ännu finns i Gåsborn flera ortnamn, som visar finsk härstamning, t. ex. Rävvåla (Revola), Packartorp (Pakkatorp) och Mottiviken.

Den viktigaste näringsgrenen blev mycket snart bergsbruket. Omkring 1580 byggdes den första hyttan i Gåsborn vid foten av Gåsklinten - jordboken omnämner den år 1584. Till en början togs malmen från de närbelägna Långbans gruvor, men snart upptäcktes malm även i Gåsborn. På den tiden var bergsbruket mycket enkelt. Den bergsman, som ville få järn, fällde om sommaren skog och under vintern fraktades den till berget, där malm brändes loss. Malmen fördes sedan ned till hyttan och smältes. Varje bergsman hade sina bestämda dagar till förfogande i hyttan. Flera hyttor uppfördes snart på andra ställen i socknen. Örlingshyttan byggdes sålunda söder om Gåsbornshyttan 1629. I västra delen av socknen uppfördes Långbansändehyttan år 1638. I socknens norra del, vid Älvsjöhyttan och Gustavsström, tog också bergsbruket livlig fart, särskilt i slutet av 1600-talet och in på 1700-talet, då dessa delar ägdes av Hällefors silververk. Hyttor uppfördes i Gustavsström och Älvsjöhyttan. I Gustavsström anlades smedjor och spikhammare och i Fagerberget upptogs gruvor. Den gynnsamma utvecklingen av bergsbruket och järnindustrin förde med sig en icke obetydlig folkökning. Befolkningen, som år 1650 utgjordes av omkring 300 personer, hade 50 år senare ökat till 800 personer, och 1750 uppgick den till omkring 1.300. Ett nytt inslag i bygdens befolkning var de valloner, som under Karl IX:s och Gustav II Adolfs tid inkallades för sin yrkesskicklighets skull. Ännu vittnar namn som Hero, Myhlback, Schröder och Scherp om denna inflyttning.

Under 1700-talet hade bergsbruket sin framgångsrikaste tid. På 1800-talet kom nya metoder inom järnhanteringen och upptog konkurrensen med de små bruken. I denna konkurrens kunde icke de små hyttorna klara sig. Trots kortare framgångsrika perioder kom under 1800-talet slutet på socknens järnhantering. Den ena hyttan efter den andra nedlades vid slutet av 1800-talet och vid sekelskiftet tystnade hammarslagen vid det gamla bruket i Gustavsström. I stället för järnet trädde nu skogen. Skogen, som förut huvudsakligen använts till träkol och bränsle, fick nu ett annat värde genom de nya träindustrierna. Större delen av skogarna ägs av Hällefors AB och Katrinefors AB, men en betydande del är privatägd. Den huvudsakliga delen av befolkningen har nu sin utkomst av skogsbruket. Jordbruket har för de flesta alltid varit en binäring. Åtskillig åkermark kring de avsides liggande torpen har under senare år planterats med skog. Befolkningen samlas i stället mera i byarna, där nya bostäder under senare år uppförts av Hällefors AB. De avsides liggande gårdarna bebos huvudsakligen av inflyttade finnar. Under hela 1950-talet har nämligen rått brist på arbetskraft, varför inflyttningen av särskilt finnar varit icke obetydlig. Periodvis har den finsktalande befolkningen uppgått till nära 10 % av hela socknens folkmängd.

Under 1800-talet nådde folkmängden sin kulmen i Gåsborn. År 1885 utgjordes den av 2.100 invånare. De nedlagda hyttorna och smedjorna betydde emellertid minskade arbetstillfällen, vilket snart visade sig i befolkningssiffrorna. Redan år 1900 hade folkmängden sjunkit till 1.600 och 10 år senare till 1.450. Denna nedgång har sedan fortsatt, allteftersom industrin dragit folket till tätorterna. År 1930 var invånarnas antal 1.100, år 1940 hade det sjunkit till 900 och år 1950 till 650. Under femtiotalet har denna nedgång hejdats och ett bottenläge tycks vara uppnått. År 1960 uppgick befolkningen till 650 personer.

I kyrkligt avseende hörde Gåsborn till att börja med till Färnebo församling. Men då kyrkvägen var lång, mellan 3 och 6 mil, sökte man få en egen kyrka. En sådan kom också till stånd vid foten av Gåsklinten och utmed Bjursjöns strand år 1652. Kyrkbygget betydde säkert stora uppoffringar, då man beräknar att befolkningen vid denna tid uppgick till ett 50-tal hushåll. Men var och en fick göra sina dagsverken och bidraga med virke. Ty kyrkan byggdes naturligtvis i dessa skogstrakter av trä. Någon egen präst fick dock icke Gåsborn förrän 1693. Den 19 juli 1692 beslöts nämligen vid stämma med Filipstads och Färnebo församling, att de nordöstra delarna av den vidsträckta församlingen skulle hålla och avlöna egen kapellan. Till detta område hörde alltså även nuvarande Rämmens församling. Den avskildes från Gåsborn som egen församling 1786. Men Gåsborns församling tillhörde alltjämt Filipstads och Färnebo pastorat. Först 1864 blev den eget pastorat.

Det var en genomgripande kyrklig utveckling som församlingen genomgick vid sekelskiftets religiösa brytningar. Den kyrkliga seden - ett icke fullt adekvat uttryck, då det naturligtvis rörde sig om något djupare än en sed - var fram till 1877 obruten. Det innebar att till dop och konfirmation var deltagandet 100-procentigt. Alla vigslar var kyrkliga. Till nattvarden gick årligen ca 90 % av de nattvardsberättigade. Fr. o. m. 1878 skedde en märklig förändring. Nattvardsgästernas antal började sjunka katastrofalt. Detta innebar naturligtvis en motsvarande minskning av gudstjänstdeltagarnas antal. År 1910 förblev 18% av de födda barnen odöpta och 26 % av de konfirmationsberättigade okonfirmerade. Tio år senare var samma siffror 27 och 38 %. Detta är var nattvardsgästernas antal 0,3 %. Vad som alltså skedde inom en kort tidrymd var att kyrkan från att ha varit allas angelägenhet blev det andliga hemmet för blott en liten del.

Det finns säkerligen flera orsaker till denna utveckling. Den väsentligaste torde dock ha varit frikyrklighetens framträngande. Just år 1878 bildades i Gåsborn den första baptistförsamlingen. Redan tidigare hade församlingen nåtts av väckelserörelserna, men dessa hade varit kyrkovänliga och samarbetat med kyrkan. Baptismen däremot uppträdde mycket aggressivt mot kyrkan. Den fick stor framgång. Redan år 1879 hade den 57 medlemmar och tre år senare 99. Den varnade människor för att gå till nattvarden i kyrkan där man menade att också icke troende deltog i nattvarden. I stället firade man egna nattvardsgångar - s. k. brödsbrytelse - i hemmen. Där kunde man kontrollera att blott "sant troende" fick deltaga.

Hur stor oppositionen mot nattvarden var framgår av att flera barn till baptistiska föräldrar väl fick deltaga i konfirmationsundervisningen men icke i den första nattvardsgången. Något eget bönehus hade baptisterna aldrig i Gåsborn, men trots detta hade man en vitt förgrenad verksamhet. Man bedrev bl. a. en livlig söndagsskolundervisning. I de flesta byar öppnade någon sitt hem för söndagsskola, och lekmän påtog sig ansvaret som söndagsskollärare. Det var imponerande insatser som enskilda lekmän frivilligt påtog sig.

En annan mera ovanlig sekt fick också stark utbredning just i dessa trakter, nämligen adventismen. Den kom ungefär samtidigt med baptismen och beredde ibland denna stora bekymmer, då många övergick från baptismen till adventismen. Adventismen var ännu hårdare i sin kyrkokritik än baptismen. Dessa väckelserörelsernas tid blev dock ganska kort i Gåsborn. Baptistförsamlingen upplöstes år 1916 och adventistförsamlingen något senare. Numera finns ingen frikyrklig verksamhet inom socknen.

Kyrkokritiken var emellertid icke slut härmed. Gåsborn torde vara en av de socknar i stiftet, där den politiska radikalismen varit mest utbredd. Nu gällde det emellertid icke blott kyrkan utan kristendomen över huvud. Det var särskilt under 1920-talet och några år in på 30-talet som kommunisterna hade en stark ställning i socknen. Vid en stämrna 1930 föreslog en person ur denna riktning, att kristendomsämnet skulle strykas från schemat i församlingens skolor. Kommunismens starka tid var snart passerad, men den häftiga kristendomskritiken hade icke varit utan inverkan på kyrkolivet. 1940- och 50-talen har dock varit präglade av ett kyrkligt återuppbyggnadsarbete. Gudstjänstdeltagarnas antal per söndag utgör nu 6.6 % av invånarantalet, dvs. dubbelt så mycket som genomsnittet för stiftet. Konfirmation och dop sker åter nästan 100-procentigt och nattvardsgästernas antal ökar.

Även när det gäller själva kyrkobyggnaden har de senaste årtiondena varit händelserika. En decembersöndag 1927 brann den gamla kyrkan ned till grunden. En ny uppbyggdes emellertid på samma plats och invigdes år 1930. Denna blev dock icke gammal, ty redan vid ett våldsamt åskväder 1945 antändes den och brann ned. Den nya kyrkan, som sedan byggdes av sten, invigdes 1947. Den utgör en god sammansättning av traditionell och modern stil. Mycket känd är den vackra muralmålningen av Simon Sörman, som täcker hela korväggen.

Den stora befolkningsminskningen inom församlingen har varit orsaken till att Gåsborn icke längre kommer att förbli eget pastorat. I den nya pastoratsregleringen, som träder i kraft den 1 jan. 1962, kommer Gåsborn att bilda pastorat tillsammans med Nordmark.

Den äldsta folkundervisningen föll på kyrkans och prästernas lott. Någon effektivare undervisning kunde emellertid inte på detta sätt medhinnas. Därför anställdes på enskilt initiativ tillfälliga lärare. I Gåsborn inrättades i kyrkbyn den första skolan 1836. Som lärare anställdes klockaren Anders Andersson, som året förut tagit lärarexamen i Stockholm och blev Gåsborn trogen i 68 år. I norra delen av socknen inrättades en skola i Gustavsström 1841. Det var greve G. Lewenhaupt som ivrade för saken och påtog sig alla kostnader. När folkskolestadgan kom 1842, hade Gåsborn alltså redan börjat ordna sitt skolväsen. Det blev den kraftfulle komministern Per Henrik Gylander som sedan fick genomföra folkskolestadgan. År 1847 tillkom en flyttande skola i Örling och Långbansände. Den ovannämnda skolan i Gustavsström flyttade mellan byarna Gustavsström, Älvsjöhyttan, Igelhöjden och Gräsåsen. Undervisningsperioderna blev emellertid korta och ofta vållade det stora besvär att få barnen att vänja sig vid en regelbunden skolgång. Några egentliga skolhus fanns icke till en början. Under 1870-talet lät emellertid Hällefors AB uppföra skolhus i Älvsjöhyttan, Gustavsström och Gräsåsen. År 1875 byggdes ett skolhus i Långbansände och året därpå ett i kyrkbyn. Örling fick sitt på 1880-talet. Vid sekelskiftet hade Gåsborns socken inte mindre än 8 skolor, nämligen förutom de uppräknade också Igelhöjdens och Lövnäsets skolor. Befolkningsminskningen kom dock att drabba också skolorna. Den ena efter den andra nedlades, när barnantalet minskade. Under de två senaste årtiondena har också skolskjutsarna och den ökade centraliseringen gått ut över skolorna. F.n. har Gåsborn endast en skola inom sitt eget område, nämligen Älvsjöhyttans. Från övriga delar skjutsas barnen till tre olika skolor, som ligger utanför socknens och i två fall även utanför storkommunens gränser.

Föreningslivet i Gåsborn har dominerats av nykterhets- och fackföreningsrörelserna. Redan 1846 bildades på initiativ av den ivrige nykterhetsmannen komminister Gylander och greve G. Lewenhaupt Gåsborns nykterhetsförening, som energiskt bekämpade de dåtida dryckessederna. Under sin blomstringstid hade den 160 medlemmar. Ett nytt uppsving fick nykterhetsrörelsen, när godtemplarorden under 1880-talet gjorde sitt segertåg i Bergslagen. År 1892 bildades den första logen i Gåsborn, som snart fick avläggare i Örling, Älvsjöhyttan, Gustavsström och Hökhöjden-Lesjöfors. Periodvis har verksamheten varit mycket livlig och anslutningen till logerna mycket stor. De två loger, som alltjämt är verksamma, logen Bergslagsblomman i Gåsborn och logen Strömkarlen i Gustavsström, har båda moderna och nyrenoverade ordenshus. Det tidvis intensiva nykterhetsarbetet har också lämnat spår efter sig i folksederna.

Den första arbetarorganisationen i Gåsborn bildades år 1898. Det var skogsarbetarna i socknens norra del som organiserade sig. Fackföreningarna hade dock stora svårigheter att kämpa med och någon större fart på fackföreningslivet blev det icke förrän under senare delen av första världskriget och åren därefter, då flera fackföreningar bildades. Förutom fackföreningarna finns tre arbetarkommuner, nämligen Gåsborns, Älvsjöhyttans och Franstorps.

I en skogsbygd som Gåsborn är det naturligt att de skogliga organisationerna kommit att spela en betydande roll. Ett viktigt pionjärarbete vid bildandet av skogsägarföreningar utfördes av en av socknens märkesmän, häradsdomaren och kyrkovärden Aron Aronsson, Numera är de enskilda skogsägarna allmänt anslutna till Färnebo skogsägarförening.

Vid kommunreformen 1951 upphörde Gåsborns socken att vara egen kommun och kom att ingå i Värmlandsbergs storkommun, som utgöres av de gamla socknarna kring Filipstad: Färnebo, Brattfors och Nordmark. Få kommuner torde ha förlorat så mycket på denna i och för sig nödvändiga reform som Gåsborn. Genom centralisering har de flesta kommunala inrättningar förlagts utanför socknens gränser. Intresset för kommunala nyinvesteringar har också koncentrerats till andra delar av storkommunen. Socknens nuvarande näringsliv anknyter sig helt till skogsbruket och dess framtid är beroende av detta. Jordbruket är blott en binäring och har inga utvecklingsmöjligheter på grund av de små åkerarealerna. Någon industri finns ej heller. På grund av denna brist på differentiering i näringslivet lämnar många ungdomar hembygden. Denna avtappning täcks dock till största delen av inflyttning, då efterfrågan på arbetskraft till skogen är mycket stor. Den moderna bilismen har också öppnat nya möjligheter. Nära intill socknens gränser befinner sig tre större industriorter, Lesjöfors, Hällefors och Fredriksberg. Möjligheterna finns nu att bo kvar inom socknen men ha sitt arbete vid någon av dessa. Allt flera har också börjat begagna sig av den möjligheten.


Värmlands Släktforskarförening
Startsidan