Historik om Karlanda

Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.


Karlanda socken av fru Rut (Bambi) Jäderlund

I sydvästra Värmland i Nordmarks härad, som gränsar till Dalsland och Norge, ligger socknen Karlanda eller Kàlan, som bygdens folk säger. Nordmark omtalas i de isländska sagorna, då denna gränsbygd under medeltiden hade livlig kontakt med Norge. Vissa orter i nuvarande Karlanda omnämnes i Håkon Håkonssons saga, skriven av Sturla Tordsson på 1200-talet, där han utförligt skildrar den norske kungens blixtfälttåg till gränsbygderna. På den tiden kallades Karlanda och en del av grannsocknen Järnskog för Östra Holmedalen, medan Västra Holmedalen tydligen var den södra grannsocknen Holmedal.

Den norske kungen Håkon Håkonsson, av flera upptecknare kallad "Mordbrännarkungen", ödelade och brände nämligen år 1225 hela den bygd som i dag kallas Karlanda. "Inte en enda gård förblev obränd", enligt källorna. Detta var det fruktansvärda straffet för gränsfolkets stöd åt den norske upprorsmakaren Sigurd Ribbung, som här fått fristad och värvade anhängare (ribbungar) för sin planerade kupp mot Norges tron.

Det heter att Håkon Håkonsson startade sitt fälttåg den 20 januari med 3.200 man, 1.700 hästar och 400 slädar, väl det största krigståg som norrmän företagit mot Sverige. Vintern var så sträng, att man kunde gå två dygn till fots på Kattegatt utan att nå öppet vatten. Från Kongsvinger tog kungen vägen till Högsäter, dit han anlände den 23 januari. Därefter tågade han mot trakten av Glafsfjorden. Framryckningen gick snabbt, ty folket i bygderna bad om nåd. På återfärden tog kungen vägen över Sulvik till Åmot, Koppom och nuvarande Karlanda, där befolkningen alls inte bad om nåd - det har väl aldrig legat för en karlänning - utan lade sig i försåt i bergspassen. Detta blev deras fruktansvärda öde.

Efter dessa händelser blev bygden glömd och förgäten i de skriftliga källorna i nära trehundra år. N. G. Djurklou behandlade dessa strider år 1867. Hans handskrivna uppteckningar kan studeras i Vitterhetsakademiens arkiv.

Något mer än hundra är längre fram i tiden drabbades karlandabygden av digerdöden. Enligt sägnen överlevde högst få personer här den stora farsoten, som snabbt spred sig från smittokällan, ett pestsmittat fartyg som ankrat i Bergens hamn. Källorna uppger att det i Karlanda fanns sex hemman med namnet Ögården (ödegården), i hela Nordmark icke mindre än 29.

I Karlandas historia spelar de medeltida pilgrimsvägarna till Nidaros (Trondheim) en stor roll, särskilt att döma av ortnamn och sägner. Pilgrimerna hade rastställen och härbärgen. Korsbyn och Korsmon i Karlanda skall vara sådana. Pilgrimsvägarna skildras med inlevelse i Arvid Ernviks arbete "Olof den helige och Eskoleia", varigenom en strimma ljus även fallit över denna bygd.

Eskoleia = Edskogsleden var en av huvudlederna med sträckning Högsäter-Saxebyn i Järnskog vid Karlandas norra gräns-Fröbol vid Glafsfjorden. I Saxebyn strålade vägarna söderifrån genom Karlanda samman med Edskogsleden. En väg kom från Kungsåsen i Glava genom Karlanda, en annan från Bohuslän och Dalsland genom Blomskog (där kallad Olsmässevägen), vidare genom Karlanda till Saxebyn och genom Järnskog, Skillingmark och Högsäter till Norge. Namnet Eskoleia är inte helt främmande för de äldsta invånarna i norra Karlanda och Järnskog. På Mållungsheden österut från Saxebyn låg under medeltiden ett kapell, innan Karlandas första kyrka restes 1480.

Det geografiska läget har haft stor betydelse för Karlandas utveckling och öden genom seklerna. Närheten till de stora sjösystemen har gjort Nordmarks härad till en av de först befolkade landsdelarna i Värmland. I Karlanda kan den första bebyggelsen spåras till 3000 f. Kr. Den karländska dialekten har likheter med norskan.

Närheten till Norge har starkt påverkat gränssocknarnas öde, särskilt i orostider. Dansk-norska krigshärjningar förekom under 1500- och 1600-talens krig mellan Sverige och Danmark-Norge, varunder Karlanda och andra gränssocknar blev avsevärt skövlade, brända och plundrade. (Se Bror Videlands utförliga redogörelse: Dansk-norska krigshärjningar i Nordmarks härad i Nationen och hembygden del IX utg. av Värmlands nation, Uppsala 1964)

En viktig historisk händelse är finninvandringen till Karlanda under 1600-talet. På Karlanda finnskog bor fortfarande de första invandrarnas försvenskade ättlingar i det en gång av finnar koloniserade skogshemmanet Mörtnäs.

Sent omsider kom också valloner till Karlanda. Det var när de två järnbruken Löfstafors i nordväst och Gladåker österut vid Glasjöarna anlades under förra hälften av 1800-talet. Gladåkers bruk låg på gränsen till Älgå och hade troligen största betydelsen för älgåborna. Med brukens korta men intressanta epok kom en frisk fläkt in över den ödsliga bygden. Löfstafors tilldelades privilegium 1838 och nedlade driften 1868. Motsvarande årtal för Gladåker är 1823 och 1865.

Redan för 5.000 år sedan fanns det bofast befolkning i Karlanda av talrika fornfynd att döma, huvudsakligen påträffade i sydvästra delen av den dalgång, som sträcker sig från söder till norr genom hela socknen. Av de lösa fornfynd, som förvaras i Statens historiska museum, har de äldsta daterats till cirka 3000 f. Kr. Bland dessa fynd kan nämnas tunnackiga och tjocknackiga yxor av grönsten, slipstenar, spjutspetsar, flintsågar, bryne av kvartsit samt metkrokar av ben och horn. Även längre norrut, i Vännacka, har man funnit yxor och krukor samt trissor av täljsten.

Fasta fornlämningar är bl. a.: raserad hällkista vid Gravlandsmon i Lian, stenkummel i Östra Bön, tomtningar på flera håll, t. ex. i Vasse, söder om Korsbyn samt i Vännacka mitt i samhället, bronsåldersrösen vid en grusgrop i östra vägkanten nära Vännackstorpet samt gravhögar på Hämnäs ägor vid Svalsjöns stränder. De förnämsta bevarade fasta fornlämningarna är ättehögarna på Näset mellan Knolls- och Hämnäsälvarna vid Svalsjöns norra strand. Högar med kantring ligger på högplatåns krön efter varandra i norr-söder. Den nordligaste är 6-7 meter i diameter, den sydligaste något mindre.

Riksantikvarieämbetets tjänstemän anser, att en första boplats legat på ömse sidor om Knollsälven mellan gårdstecknen vid Knoll och höjdplatån. På ängsmarken där har en sländtrissa hittats med tjugo streck, varav fyra runliknande. I Korsbyn finns en s. k. jättegryta i berget, där människorna förr brukade offra mässingsknappar och nålar m. m. till skydd mot sjukdom. Många ättehögsliknande kullar, t. ex. de imponerande kullarna i Hultebyn, anses vara naturbildningar.

År 1344 nämnes Karlanda första gången. Det skrives då "Kaflandae sokn". Självständig socken blev Karlanda 1531. År 1540 kallas socknen Kalffalanda. Olika tydningar har givits: bete för kalvar eller tribut av kalvar till biskopen i Skara. Till 1550 var Nordmarks härad förenat med Dal och tillhörde Skara stift. Bertil Ejder tolkar i Svensk Uppslagsbok förra leden i namnet som "kav" (översvämning) och senare leden som plur. "landa", troligen i den västsvenska betydelsen land vid vatten.

Det finns också en teori, att namnet skulle syfta på de många kavelbroar, för vilka socknen varit känd. År 1589 kallades socknen Karlan och 1621 Karland, än skrivet med C och än med K.

År 1952 blev Karlanda inkorporerat med storkommunen Holmedal, som utom Karlanda omfattar socknarna Holmedal, Blomskog och Trankil. Av dessa är Karlanda störst både arealsmässigt och befolkningsmässigt.

Befolkningen minskar emellertid år från år. År 1962 var invånarantalet 1.225, vilket inte är stort mer än tredjedelen av Karlandas befolkningsmaximum år 1865, då bygden hade 2.892 invånare. På 1870-80-talen sjönk siffrorna på grund av emigrationen och har sedan fortsatt att sjunka. På sista tiden tycks kvinnornas antal ha minskat mest. År 1962 fanns det i Karlanda 634 karlar men bara 591 kvinnfolk. Samma år var de ogifta männens antal 335 mot 241 ogifta kvinnor. Endast 9 barn föddes 1962, samtliga gossebarn märkligt nog. Detta betyder att födelsetalet då var cirka en fjärdedel av födelsetalet vid seklets början. Påfallande många medelålders och äldre män och kvinnor är ogifta. Att gårdar ägs och skötes av ogifta syskon är inte ovanligt.

Karlandas folkmängd uppgick år 1749 till 866 personer, år 1800 till 1.291, år 1850 till 2.285, år 1859 till 2.635, år 1865 till 2.892 (maximum), år 1880 till 2.592, år 1900 till 2.286, år 1950 till 1.560 och år 1962 till 1.225 personer.

Karlanda är en vidsträckt socken. Populärt sägs det, att den är 2,5 mil lång och 2 mil bred. Exakt uttryckt i areal: 20.207 hektar, därav 19.100 hektar landområde, 2.305 hektar åker, 13.096 hektar skogsmark, 53 hektar kultiverad betesmark, 599 hektar äng samt 3.047 hektar övrig mark.

Antalet brukningsdelar utgör 332, varav cirka 45 med 10-20 hektar åker, resten med 2-10 hektar (år 1956). Efter 1951 finns ingen statistik över brukningsdelar under 2 hektar.

Till gårdarna hör i regel större eller mindre skogsområden, ibland mycket stora, eftersom Karlanda är en skogsbygd. Sedan gammalt, då kontakten på grund av dåliga vägar och frånvaron av kommunikationer försvårades mellan norra och södra delarna av socknen, har man kallat norra Karlanda för Ovanskogen och södra Karlanda för Utanskogen (på karländska Åvaskogen och Utaskogen). Smärre olikheter mellan dessa båda områden konstateras också vid närmare granskning, bl. a. ifråga om språkbruket. I Utanskogen låg och ligger alltjämt kyrkan och kommunala inrättningar. Förr fanns där skjutsstation och gästgiveri. Utanskogsingarna såg nog ovanskogsingarna en smula över axeln, och motsättningarna, som inte var så allvarliga utan mer eller mindre pikanteri, brukade de unga männen inte sällan göra upp med knytnävarna, när de träffades på gillena i bygden. Men detta tillhör nu en gången tid.

Det är jordbruket och skogsbruket, som utgör socknens inkomstkällor, ty någon industri finns inte. Jordbruket drivs i samband med kreatursskötsel. Kreaturslösa jordbruk finns dock och ökar. Det råder väl inget tvivel om att det är skogens enorma värdestegring efter andra världskriget (på 1950-talet), som så snabbt höjt levnadsstandarden i Karlanda och gjort socknen till en modern bygd. Det gäller vägarna, det gäller bostadsstandarden med tidsenliga bekvämligheter i de flesta gårdar, det gäller den maskinella skötseln av jordbruket. Det har blivit möjligt att investera i moderna lantbruksmaskiner.

Moderniseringen gäller också skogsbruket. Moderna maskiner har reducerat arbetskraften. För jordbrukarna är skogsarbete under vintern en nödvändig biinkomst. Men skogsavverkningen är ju konjunkturbetonad och därför inte pålitlig som inkomstkälla. Moderna skogsbilvägar underlättar transport av timmer, vilket numera sker med lastbilar året om.

Skogen är huvudsakligen privatägd. Pä 1870-talet tillhandlade sig några svenska och norska bolag områden i Karlanda, varvid skogen då i hög grad exploaterades. Den bolagsägda skogen utgör f. n. enligt uppgift 756 hektar tillhörande Billeruds AB och 16 hektar tillhörande Koppoms Pappersfabriks AB. Det område som ägs av Billerud ligger i Mörtnäs.

Talrika ekonomiska föreningar, som skogsägarföreningen, mejeriföreningen, slakteriföreningen, centralföreningen för handel med spannmål m. m., underlättar jordbrukarens arbete. Inte minst har kvinnornas liv härigenom reformerats. Ännu ett gott stycke in på 1900-talet var här den verkliga "gör-det-själv-bygden". Det ystades och kärnades, slaktades och saltades ned, korvades och röktes, det häcklades lin och kardades ull, det spanns, vävdes, stickades och syddes. Den grå vadmalen var så typisk, att bygdens folk kallades gråsäckar, när de kom till Norge för att handla. Vadmalen stampades i det välkända färgeriet i Hämnäs vilket nedlades 1934 men som i flera årtionden var av stor betydelse för Nordmarks försörjning med tyger och garner. Det drevs av grundaren Karl Nilsson och dennes son, nuvarande häradsdomaren Nils Karlsson, Hämnäs. Handlat och bytt varor ömsesidigt, det har gränsfolket alltid gjort, fast förr i världen var det inte margarin norgeresorna gällde som i dag, utan salt sill, finare siden och tyger, rulltobak och givetvis hästar. En bytesvara som gick bra i Norge var kummin. I dag har snart sagt varje hushåll i Karlanda bil, varigenom isoleringen är definitivt hävd, men förr i världen åkte man släde till Kongsvinger eller Fredrikshald eller kanske rent av gick till fots, ty i Karlanda hade man aldrig någon respekt för avstånd, och här fanns de verkliga fotvandrarna.

Under första världskriget kunde man ännu finna folk i Karlanda som tröskade säden med slaga, när man inte hade hästvandring till tröskning. Elektriciteten kom först 1918 definitivt till socknen. Under 1800-talet och tidigare hade de större hemmanen egna skvaltkvarnar i forsarna.

Moderniteter som avlopp och vatten inomhus hade väl ingen i början av seklet. Säkert inte avlopp, allra högst en pump att pumpa upp vatten med. "Skulorna" gavs till svin och kor.

Kommunal tvättstuga finns nu att tillgå för dem som inte har egen tvättmaskin. Allt, som förr tillverkades hemma, kan nu köpas färdigt. Mejeriet hämtar mjölken. Ost och smör, korv, soppa på burk eller vad helst man önskar kan köpas i lanthandeln. Frysboxar används i stor utsträckning. Spinnrockarna står på vindarna. Vävningen är väl i stort sett numera till för nöjes skull, och inte vävs det vadmal utan mattor och annan konstslöjd. Men endast till husbehov.

Utmärkande för naturen i Karlanda är den höglänta skogsbygden med åsar och berg (cirka 250-280 meter, sällan 300 meter) samt rikedomen på småsjöar, älvar och åar. Några av de större småsjöarna är Rinnen i Smolmark med avloppet Rinnan och Rinnensjöarna i Hultebyn med avloppet Mölnerudsälven, vilka båda älvar förenas i sitt nedre lopp. Vidare Högsjön, Svalsjön och Bönsjön i södra Karlanda. Typiska för socknens natur är också de talrika tjärnen, blänkande som svarta trollögon i den djupa, hemlighetsfulla storskogen. Mellan åsar och berg doft av dalar, mossar och myrar med svarta gölar, som snart slukas av mossan, där hjortronen lyser gula. Porlande bäckar och brusande forsar störtar i ohejdat lopp genom brustna dammar och över mossiga stenar från längesedan tystnade smedjor. Här doftar kåda och linnea, här lyser ljungen röd om hösten. Här sjunger trasten i vårljusa kvällar, här hörs ännu koskällornas ekon i åsarna om sommaren. Här är Hjortronland och lingontuvor, här är blåbärsskogar med lång och mjuk mossa. Här promenerar älgen i majestätiskt lugn, väckande jägarblodet till nytt liv.

Den sista björnen sköts i Lysås 1844. Sedan kom aldrig mer en björn till KarIanda, sägs det. Karlanda skytteförening bildades 1867.

Karlänningarna är livligt intresserade för jakt och skytte. Ett annat lidelsefullt intresse är hästar och travsport. I Karlanda bildades 1894 Nordmarks första travförening. Men långt dessförinnan hade man kört ikapp på isarna. Sent omsider, år 1934, invigdes Årjängs travbana, en av Sveriges förnämsta. Årjäng ligger cirka 13 km söderut från Karlanda. Det märkliga är att en karlänning sällan missar en travsöndag i Årjäng, varken män eller kvinnor, varken gammal eller ung.

De tre större tätorterna närmast Karlanda är Arvika, Årjäng och Koppom. Huvudvägen genom Karlanda, på vilken man kan nå dessa orter är hypermodern. År 1758 betecknas vägen frän Karlanda över Holmedal-Töcksmark till Norge ännu som ridväg på kartan. Den gick över Krogstad och Skedsvik i Norge till Fredrikshald och var dåtidens viktigaste led för denna befolkning.

Kommunikationerna upprätthölls under 1800-talet av skjutsstationer, vilka fanns kvar tills de inlöstes strax innan järnvägen Dal-Västra Värmland kom till socknen år 1928. Denna utmärkta förbindelse Arvika-Mellerud skall nu nedläggas. Järnvägsstationer inom socknen är Månserud och Vännacka. Vissa busslinjer finns också. Den första bussförbindelsen Arvika-Vännacka startades under 1900-talets andra decennium av pionjären på området Hjalmar Kroksén. Karlandas enda skjutsstation låg först i Bjärn men flyttades senare till Åmot och förenades med gästgiveri. Författaren Ludvig Borgström skriver på 1840-talet, ätt nordmarkingen alltid far fram som en Jehu. Brännvin nyttjades flitigt, husbehovsbränningen var åter tillåten sedan år 1800 men förbjöds 1855. Utskänkning hade bönderna rätt till. Det talas i gamla skrifter om Sjöbacken i Lysås som ett sådant utskänkningsställe.

Bebyggelsen i Karlanda består av enstaka gårdar och är koncentrerad till den vackra dalgången och sluttningarna mot den. När folkmängden var som störst på 1800-talet, bröts ny bygd även i skogs- och ödemarker, och Karlanda hade då 43 torp. Bondebefolkningen kunde alltså indelas i bönder och torpare. Några "harrkärer" (herremän) fanns inte i bygden förrän bruken kom till. Inte sällan ägde en enda storbonde hela hemmanet med flera gårdar och hade under sig dagsverkstorpare, som arbetade tre dagar i veckan för den lilla jordlott de fick arrendera, ända tills vid mitten av 1800-talet laga skiftet gav dem äganderätt med skatterätt.

De låga grå stugorna var länge ett iögonfallande inslag i landskapet. Låga fönster och lågt i tak, kök och kammare med sparsam inredning och väggfasta sängar över varandra. De flesta har försvunnit. De större och medelstora gårdarna hade och har lillstuga utom i finnhemmanet Mörtnäs. Finrummet kallas än i dag "stuga" av de gamla. Märkliga var de korstimrade knutarna. Visthusbod, "bu" kallad, hörde förr till gården. Den hade två våningar, den övre bredare och överskjutande, samt vilade på stolpar eller stenar. Nu finns endast ett fåtal kvar.

Sätrarna var viktiga för den här bygden under 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet. Betet räckte inte till vid gårdarna, utan djuren togs över sommaren på bete i storskogen. Flergårdssätrar var vanligt till mitten av 1800-talet, men efter laga skiftet blev de enstugesätrar, i vissa fall med fast bebyggelse. Hultebysätern hade många bodar. Vidare kan nämnas Björkebolssätern, Lysåssätern, Sörgårds- och Norgårdssätrarna i Smolmark, Gammelsätern, Hålesätern och Rumperudssätern. Djurens vinterfoder var också knappt vid denna tid och utdrygades med starrgräs och torkade lövkärvar. Får hölls allmänt och drev under somrarna vilt omkring i flockar i skogarna med gårdarnas märken inklippta i öronen. Även i senare tid har fåren betat på samma sätt i skogen, och boskapen i övrigt har ofta släppts fritt på bete.

När finnarna invandrade på 1600-talet och slog sig ner i socknen, förorsakade det till en början vissa irritationer hos bygdens självständiga och genuina bondebefolkning. Numera talar deras ättlingar inte finska, och finn-namnen har för länge sen ersatts av svenska. Länge var dock finnhemmanet ganska isolerat, och fullständig folkskola inrättades där först år 1924.

Finnarna blev till sist mycket respekterade för sin duglighet och flit. Bl. a. var de skickliga jägare. Den legendariske skytten "Mats Björnjägare", som levde i slutet av 1600-talet, berättar man fortfarande om på Finnskogen.

I de tätaste och vildaste skogsområdena växte två järnbruk upp, Löfstafors och Gladåker, som förvandlade den ödsliga bygden som genom ett trollslag. Beträffande Löfstafors i nordöst har det berättats, hur folk levde upp, det blev liv och rörelse. Yrkesmedvetna smeder med vallonblod i ådrorna hade namn som Gevert, Björn, Stålhandske och Lindstedt. Redan den 20 mars 1836 träffade förste ägaren, brukspatron P. G. Lampa, avtal med grannhemmanen om bruksplaner till "evärdelig tid". Och när den energiske A. Frick köpte bruket 1839, blev rörelsen intensiv. Femhundra skeppund per år till att börja med, med en stångjärnshärd, en knipp- och två spikhamrar och senare en kvarn med 3 par stenar. Under senare delen av brukets tillvaro var spiken huvudartikel. Den siste brukspatronen var Silvius, från 1852 till 1868, då han avled.

Med bruksrörelsen hade det alltså kommit "harrkärer" till denna genuina allmogebygd. Det byggdes också en "harrgål", en herrgårdsliknande huvudbyggnad med många rum och stora salar, vilken nu är nästan det enda minne som finns kvar från brukstiden.

Förhållandet mellan de anställda och arbetsgivarna var patriarkaliskt. Socialism, fackföreningar och strejk var okända begrepp. I smedernas hus i Brukshagen hade varje familj ett rum. Skiftet på bruket började söndag kväll kl. 8 och pågick till lördag kväll.

Extranamn på personer hörde till bygdens egenheter. Öknamn, t. ex. Nygärdskärn (ett bygdeoriginal, som skrev "Löfstaforsvisan" ), Mörndreboen, Sötomten, Lyssingen, Langen, Storegutten, Skomakarola o. s. v., överlever länge sina bärare och berättar något individuellt om dem. Öknamnen var väl vanligare förr, men efternamnen hör man än i dag mycket sällan. Personerna betecknas i allmänhet med förnamnet och gårdens namn. Därför finns det många personer i bygden som man inte vet efternamnet på, fast man mycket väl känner dem.

Kvinnorna såg till, att traditionerna följdes. I november - den 19, sägs det - ägde årets slakt rum i god tid före jul, i början på december tunnbrödsbaket, som fyllde ett tiotal spett med hålkakor under kökstaket och blev en prydnad ända till "vaffer" (vårfrudagen), för så länge skulle brödet räcka. I samband med slakten tillverkades korv och charkuterivaror av alla slag, nedsaltning skedde i stora "sältetiner", fårbogar hängdes på tork till spickekött eller "speke", som det kallades här. Närmare jul stöptes ljusen, vidtog julstädningsraseriet, kopparputsningen m. m., för allt skulle vara skinande rent och blankt. Och tre dar före jul kokades allt sovel, och på julafton blev det dopp i grytan. På julafton, sedan allt annat rengjorts och putsats, skulle man också rengöra sig själv. Då togs den stora träbaljan in i köket, och så skulle man "löge sä". På julkvällen lästes julevangeliet och sjöngs julpsalmer. Tidigt skulle man i säng, för till julottan skulle alla i slädar efter bjällerkransade hästar och med bloss. På annandagen började julkalasen, och tredjedagen kunde ungdomen roa sig med att klä ut sig till "kladdegubber" och gå runt i gårdarna, vilket också kunde ske på trettondagshelgen.

Påsken firades med skott och "blåkullafärder", med påskeldar och påskbrevskastning, d. v. s. vackert ritade och målade brev, fyllda med godsaker. Det var hemlighetsfulla brev: avsändaren fick inte synas eller upptäckas. Samma bruk lever kvar än i dag.

Lussefirandet är en mycket gammal sed i Värmland. Redan klockan 3 på morgonen kom "Lusse" förr i världen; nu sover Lucia kanhända litet längre.

Till midsommar lövades alla gårdar och hus, smedjor, hammare och städ. På golven ströddes friskt repat löv.

Karlanda har haft kyrka sedan 1480, en medeltida träkyrka, som låg i Stommen. År 1776 var denna kyrka så förfallen, att det beslöts att bygga en ny av sten. Det nya templet uppfördes på höjden i Bjärn. Bättre plats för en kyrka kan man knappt tänka sig, ty härifrån har man en strålande utsikt över bygden. Den nya stenkyrkan invigdes år 1778. Byggmästare var Olof Håkansson från Ekshärad, erfar man av tavlan vid ingången. Kyrkan har restaurerats 1890, 1930 och senast 1960. Två vackert snidade ljuskronor i förgyllt trä är ett förnämligt arbete av en bygdens son, skulptören Robert Carlson från Kytterud, numera verksam i Stockholm. En från den gamla kyrkan räddad målning har vid sista restaureringen infällts i taket under läktaren. Den gamla kyrkan hade "stofferats", d. v. s. försetts med takmålningar, av Petter Mård i Karlstad, vilket framgår av ett sockenstämmoprotokoll i Holmedal på 1740-talet. Socknen har sedan reformationstiden varit annex till Holmedal med undantag av åren 1939-61, då Karlanda utgjorde eget pastorat.

Enligt en förteckning över Värmlands kyrkor av Örebro landskansli synes den gamla kyrkan ha haft torn och utvidgats vid något tillfälle. Den nya består av långhus med tresidig koravslutning, sakristia i norr och torn i väster med fyrkantig dubbellanternin. Interiören har tunnvalv av trä. Altardekorationen är snidad 1733-46 och tillökad med en ny underdel 1785 av bildhuggaren Erik Grund. Figurerna föreställer nedtill de tolv apostlarna samt på sidorna Johannes döparen och Abraham med Isak; däröver Kristus på korset mellan Maria och Johannes; på sidorna Moses och Aron. Predikstolen, ursprungligen från samma tid som altarprydnaden men troligen senare omändrad, bär bilder av Kristus och evangelisterna samt änglafigurer och en korsfanebärande Kristusfigur. I koret finns två ljusbärande nummertavlor med änglafigurer från 1700-talet. Kyrkans gamla kalk, paten och mässhake blev stulna 1765, men nya nattvardskärl anskaffades 1766 och mässhake 1795.

Av klockorna är den mindre, dock utan inskrift, sannolikt från medeltiden, den större från 1724. Den gamla dopfunten är troligen från 1200-talet.

Även några frikyrkosamfund är företrädda i Karlanda, främst Missionsförbundet, från 1870-talet, som har missionshus i Heljebyn, Hämnäs, Gryttom och Korsbyn. Metodisterna har kapell i Västra Bön, uppfört på 1880-talet, pingstvännerna har sin samlingslokal på Sörboheden, och baptisterna är anslutna till baptistförsamlingen i Koppom.

Föreningslivet i Karlanda är dels knutet till kyrkliga och frikyrkliga organisationer - i detta sammanhang kan syföreningarna nämnas -, dels finns lokalavdelning av Röda Korset, en hembygdsförening med hembygdsgård i Kloppa, Svenska landsbygdens studieförbunds lokalavdelning med f. n. 5 studiecirklar samt lokalavdelningar av Centerpartiets kvinnoförbund och Centerpartiets ungdomsförbund. Bygdegården i Hämnäs är centrum för bygdens ungdom, och det finns även ett Folkets hus. Genom skolcentraliseringen har flera skolbyggnader blivit lediga, och de används bl. a. också till lokaler för fritidsverksamhet.

Innan skolan i Karlanda nådde upp till vår tids moderna standard, har den haft många kriser att genomkämpa. Hur som helst så var det dåligt beställt med läskunnigheten i socknen fram till 1855. Först då kunde alla Karlandas 425 barn få undervisning, cirka 2/3 i skolan och 1/3 hemma. Hur det var får man en god inblick i genom Einar Johanssons jubileumsskrift, utgiven 1942, en återblick på de gångna 100 åren. Ont var det också om lokaler. Åtta riksdaler silvermynt garanterades den som kunde skaffa lämpligt skolrum och hjälpa läraren att flytta skolmaterielen till nästa rote. År 1859 hade socknen 470 barn, indelade i tre klasser. Det fanns sex rotar. Lönen var för oexaminerade lärare 110 riksdaler silvermynt och för examinerade 325 riksdaler silvermynt per år. Därtill kom fri kost, men kostnaden härför fick ej överstiga 34 öre om dagen. År 1843 hade bestämts, att 3 skilling banko skulle uttagas av varje nattvardsgäst för bestridande av lärarens lön, men då detta tydligen inte räckte till, bestämdes 1850, att lärarlönen skulle vara 9 tunnor råg, 18 tunnor havre och 56 riksdaler banko per år. En kvinna i socknen, född 1880, berättar, att när hon gick i skolan, var det nittio barn i klassen, och inget fönster gick att öppna. Den förste infödde, examinerade läraren var Johannes Karlstedt, som 1879 slutade på grund av dålig hälsa.

År 1907 bestämdes om fyra fasta folkskolor, Månserud, Smolmark, Vrängebol och Hämnäs. Senare har tillkommit mindre folkskolor i Lian, Herredalen och Hög. Under de senaste åren har skolornas antal successivt nedbringats, och bara två återstår, Smolmark och Hämnäs av B 1-form med sex klasser och tre lärare i vardera skolan. Enhetsskolans tre sista klasser är förlagda till den närbelägna köpingen Årjäng, där ett nytt, modernt skolbygge nyligen avslutats för att kunna ta emot de omgivande socknarnas skolungdom. Närmaste gymnasium finns i Arvika. Skolskjutsar insattes i vissa delar av Karlanda redan 1933 - socknen är ju vidsträckt - och är nu ännu nödvändigare. Tandvård och läkarundersökning i skolan infördes likaledes 1933. I samma veva, 1933 eller 1934, fick också socialvården en uppryckning, då hem för pensionärer inrättades och församlingssyster tillsattes.

I Karlanda har det funnits en avrättningsplats, Karlandsmon, tydligen gemensam för alla socknarna i Nordmark. Här förekom avrättning så sent som under 1800-talets andra decennium. Bödelns yxa föll då över en ung flicka frän Västra Fågelvik, anklagad för barnamord. Det var den sista avrättningen på Karlandsmon, och den väckte stort uppseende.

Karlanda hembygdsförening bildades 1933. Dess förste ordförande var kyrkoherde S. P. Persson. Som hembygdsgård förvärvades på 1930-talet Kloppa i Hög. Manbyggnaden, som ligger kvar på sin ursprungliga plats, är troligen uppförd 1838. Detta årtal finns nämligen på en öppen spis, som jämte ett par väggskåp är bevarad av den ursprungliga inredningen. Byggnaden omfattar ett rum och kök i bottenvåningen och 2 rum på övre våningen. På hembygdsgården förvaras ett stort antal föremål från äldre tider, en del ända från 1700-talet: redskap, husgeråd, flera jaktgevär etc. På tomten finns även en stalloge med hög uppkörsbro och med stallet i bottenvåningen.

Hembygdsföreningens nuvarande ordförande är lantbrukare Hugo Eriksson.


Värmlands Släktforskarförening
Startsidan