Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Denna socken är belägen i Näs härad på bägge sidor om Harefjorden och gränsar i söder till Säffle och Tveta, i väster till Mo, Svanskog och Långserud, i norr till Gillberga och i öster till Ed och Bro.
Arealen utgöres av 3.140 hektar åker, 87 hektar tomt- och trädgårdsmark, 20 hektar kultiverad betesmark, 145 hektar naturlig äng, 7.913 hektar skogsmark och 2.010 hektar övrig mark. Hela arealen uppges vara 13.455 hektar. Enligt "Sockenbeskrivningar för Wermlands län" 1885 var åkerarealen då 3.486 hektar, vilket betyder att ca 350 hektar utlagts till skog sedan den tiden. Men genom sänkning av sjön Summeln, slutförd i aug. 1900, utvanns också 150 hektar åker, varför åkerarealen egentligen minskats med 500 hektar under de 75 åren.
Summelns och sjön Sjös utlopp förenar sig i Kilaälven, som har sitt utflöde i Harefjorden vid Kila kyrka. I den öster om Harefjorden belägna delen av socknen ligger Knäsjön och Bodasjön, som avrinner i bäckar till Harefjorden.
Det högsta berget öster om Harefjorden är Skansberget, 157 m högt. En annan ås i samma sträckning är Korpåsen. På västsidan är Kilafjället det högsta berget, 221 meter.
Kila är en fornminnesrik socken. Särskilt är fynd av fem Lihultsyxor mellan sjön Sjö och Harefjorden anmärkningsvärt. Det är ju här fråga om bortåt 6.000 år gamla redskap. Den efterföljande trindyxtiden har lämnat endast ett känt fynd, medan 7 exemplar av den tunnackiga yxan har hittats, och lika många är funna av den tjocknackiga.
De äldsta kända fasta fornlämningarna är här som annorstädes i bygden hällkistorna. Det finns i Kila inte mindre än 17 hällkistor, vilket vittnar om, att det under yngre stenåldern här var en idealisk bygd för den tidens befolkning. Skafthålsyxorna, som räknas till denna period, har hittats i 45 exemplar, och härtill finns ett 20-tal dolkar, spjutspetsar o. dyl. från Kila. Några säkra lämningar efter boplats finns dock inte. Ingemar Atterman anger i berättelsen över sin fornminnesinventering i Kila, enligt manus i ATA, en fyndplats för diverse flintverktyg i grustag invid och nordväst om gården Nerhagen i Knöstad, som han anser som möjlig boplats. I Säffle-Tidningen omtalas likaså den 24 sept. 1932, att man hittat en shafthålsyxa i Gambol, varvid man förmodat, att det möjligen legat en stenåldersverkstad på platsen, detta på grund av att flera stenåldersföremål hittats där.
Ett nytt gravskick kom med bronsåldern. Hällkistor begagnades alltjämt men omgavs av ett väldigt röse. Likbränningen kom sedan in i landet under denna tid, varför kistan ofta gjordes mindre, så att den gav plats endast för ett kärl med aska och benrester. I Kila finns ett 30-tal bronsåldersrösen. Här finns också, i Hallerud, en häll med älvkvarnar (skålgropar för offer), ca 15 stycken med en diameter av 5-10 cm och ett största djup av 3 cm. De är inristade på en häll ca 300 m öster om manbyggnaden på gården Kullen.
Gravhögar från järnåldern finns i Sandbol, Östra Skruvserud, Östra Takene, Norra och Södra Ed samt 400 m söder om Kila kyrka och på Harnäs. På sistnämnda platsen utgrävde Ingemar Atterman 1935 två jordblandade rösen. I det ena av dem hittades en järnkniv, två halvcirkelformiga beslag till knivskaft, 8 bitar av en hornkam, bryne, brända ben och kol. Från Harnäs härrör också några fynd, som gjordes 1881 i samband med röjning av en tomt för en ladugård. Det var en mycket tunn "gul" kedja samt rester av järnknivar, bådadera förkomna. Där hittades också ett svärd, härstammande från 1000-talet, samt en spjutspets. Svärdet och spjutspetsen har varit prydda med silverinläggningar. Till samma fynd hör en täljstensgryta.
I Sandbol finns en domarring och rester av flera sådana nordost om missionshuset. I Norra Ed, 200 m sydost om manbyggnaden på Släperud, står några stenar, som kan vara rester av en domarring.
Gården Västra Smedbyn är en välbevarad 1700-talsgård med dubbla flyglar och en yttre och en inre "borggård". Den byggdes av assessor Bengt von Echstedt 1762, 1763 och 1764 enligt den text, som är anbragt ovanför ingången. I förstugan står två målade karoliner på vakt, och väggarna i flera rum i huset är prydda med målningar med motiv från bibeln eller herdesagor. Värmlands fornminnesförening förvärvade gården som kulturminnesmärke år 1939 och började samtidigt med ett omfattande reparations och renoveringsarbete, varigenom såväl manbyggnaden (i en våning) som flyglarna kom i gott skick. Gården invigdes 1958 och besökes sedan dess av tusentals personer årligen. Det vid ena gaveln stående hemlighuset tilldrar sig också genom sina drastiska figurmålningar ett särskilt intresse.
Den s.k. Fiskebergseken vid landsvägen söder om kyrkan är fridlyst sedan åtskilliga år tillbaka.
Det var förr tämligen vanligt med vilddjur i Kila. År 1820 omtalar ett stämmoprotokoll, att björn ihjälslagit och nästan uppätit den enda kon hos soldatänkan i Ranglebyn. Den 29 juni 1829 frågades på stämma i Kila, hur många djur, som vilddjuren dödat de 5 åren 1824-28. Svaret blev 2 hästar, 5 nötkreatur, 60 får och 5 svin. Man byggde då varggropar och ordnade skallgång. År 1820 anmäldes, att en dräng i Knöstad skjutit ett varglo.
Folkmängden i Kila vid årsskiftet 1961-62 var 1.004 personer. År 1885 fanns det 2.776 personer - en minskning sålunda med 1.772 personer under mellanliggande år.
Gårdarna består i allmänhet av småbruk, oftast med jorden i god kultur. Arbetet är mekaniserat. Man har traktor även på små brukningsdelar. I Hushållningssällskapets årsberättelse från 1849 omtalas, att ny tegläggning börjat praktiseras på hemmanet Torp, varigenom, ävensom genom diken, den vattensura åkern blivit betydligt förbättrad. De förut 10 till 13 alnar breda tegarna blev nu endast 5 alnar, och höstsäden syntes därigenom ha vunnit betydligt, vartill även torde ha bidragit övergången under de senare åren till en djupare plöjning. I Kila blandas skogs och slättbygd, heter det i "Kort ekonomisk beskrivning över Värmland 1762". Här skulle såväl inom som utom hemmanens odalägor vara möjligheter till uppodling, om bara inbyggarna härför ville visa håg och idoghet som andra landsmän i Värmland. Det såddes då mest havre, litet råg och korn och nästan inga ärter, heter det i samma berättelse.
Av arealuppgifterna för socknen framgår, att det är bortåt 8.000 hektar skog till de 3.000 hektaren åker. Härav följer, att för många jordbrukare är skogen den huvudsakligaste inkomstkällan.
Någon mera omfattande industri har inte förekommit i socknen. Såg och kvarn har emellertid funnits i Kilaälven på Prästgårdens mark. Denna anläggning var länge ett hinder för sjön Summelns sänkning. Kyrkoherdeboställets innehavare ville icke förlora de inkomster, som sågen och kvarnen gav. Slutligen fick strandägarna vid Summeln lösa dem för 20.500 kr. En vattenkvarn med två par stenar var under en lång följd av år i gång i Knöstad. Tidvis bedrev man också legosågning där. Nu är det ett litet elektricitetsverk för ägarens behov på stället. Ett sågverk, som avverkade ca 30 tolfter per år, var 1825 i gång vid Norra Ed. Detta drives för övrigt fortfarande. De många bäckarna började här tidigt utnyttjas för kvarndrift, och år 1626 hade man 15 bäckkvarnar, år 1825 hade antalet ökats till 21, men 1913 torde endast Knöstadskvarnen ha varit i bruk.
Dessa bäckkvarnar var knappast mera än husbehovskvarnar. Väderkvarnar, som på sin tid var populära på själva Näset, byggde man aldrig i Kila, där man hellre utnyttjade vattenkraften. År 1932 startade kvarnen i Lövenborg, som ännu är i drift.
År 1914 ämnade man starta andelsmejeri och skulle uppföra mejeribyggnaden vid Stapelsbron (söder om kyrkan). Men troligtvis satte kriget stopp för dessa planer, ty något mejeri blev inte byggt. Kila lantmannaförening bildades i juni 1908 med uppgift att bedriva handel med gödning och spannmål. Den upphörde med konkurs 1933.
År 1706 diskuterades på en sockenstämma malmförekomsterna i orten. Det svarades, att i Säterskog skulle finnas ett järnmalmsberg, tillförene brukat men nu övergivet. I Östra Skruvserud fanns också ett sådant berg och uti Kärrholmens äng en "dråg" med myrmalm men utan brukning.
Något särskilt framträdande hantverk har inte existerat i socknen och finns ej heller nu. Innan Säffle blev handelsplats hade Kila sina flesta affärer i Åmål. När handeln blev fri vid mitten av 1800-talet, startades butiker i Norra Ed och Djupviken, senare också i Rud och Bolet (eller Lövenborg) och Kärrholmen. Det talas om att kreatur ibland sändes ända till Kristiania (Oslo). Virke sålde man och transporterade på skutor, som hämtade materialet vid någon brygga intill Harefjorden. Många sockenstämmoprotokoll omtalar, att kringvandrande köpmän infann sig i sockenstugan före söndagens högmässa och där passade på att sälja tyger och kortvaror men framför allt tobak. Unga män begav sig ofta till Norge, Stockholm, Göteborg och andra platser för att snabbare kunna tjäna ihop till prydligare kläder. Härigenom fick jordbruket mindre arbetskraft. Om något tjäntes, gick det snart åt, när resenärerna kom hem igen.
Kila socken ligger ju på bägge sidor om Harefjorden. Gyllenius berättar i sitt "Diarium" från 1640-talet, att han for med båt från Svanskog till Spässlanda, "där vi förde våra saker över Edet till Broälven". I en notis den 20 dec. 1646 berättar Gyllenius, att han och en kamrat kom ridande från Karlstad. För att hinna fram till Kila prästgård tog de vägen över Hökeströmmen, där hästarna simmade över.
När Kila i nov. 1841 fick förfrågan om det behövdes något av ständernas medel till vägbyggen, blev svaret att det fanns två backar på vägen Åmål-Kongsvinger vid Kila kyrka, som vore i behov av omläggning. Även menade man att sockenvägen Norra Ed-Säfflebron borde göras till landsväg och vägen Granbäck-Spässlanda ändras från by- till sockenväg. Problemet med de svåra backarna vid Kila kyrka blev inte löst förrän 1908-10, då Kilavägen ombyggdes från Säffle och norrut. Kilavägen öster om Harefjorden har byggts om under det senaste årtiondet. Bygdevägen väster om Summeln, vars östligaste tredjedel byggts av assessor Bengt von Echstedt på Smedbyn, intogs 1937 som allmän. I gamla tider var det gästgiveri i Norra Ed. År 1922 började busstrafiken på linjen Säffle-Kila-Gillberga. 1929 utsträcktes denna linje till Arvika. Det blev också en busslinje på östra sidan om Harefjorden. År 1920 elektrifierades socknen med ström från Trollhätte kraftverk.
År 1851 avsade sig prosten Lignell i Kila befattningen med församlingsbornas post, som brukade gå med i hans postväska från Karlstad. Den 1 jan. 1875 inrättades poststation i socknen. Den 16 sept. 1914 öppnades telefonväxeln Kila, den 1 sept. 1934 Lövenborg, den 1 juni 1936 Ingersbyn, den 14 okt. samma år Kärrholmen och den 1 sept. 1938 telefonstationen i Knöstad.
Lantbrukarnas produkter säljs nu för tiden i Säffle, och där görs också de viktigaste inköpen. Säffle-Tidningen och Nya Wermlands-Tidningen är de mest spridda tidningarna.
I Kila kyrkas torn hängr den enda klockan i Svealand som har en runinskrift. Denna lyder PETRUS KURATUS, dvs. Petrus kyrkoherde. Denne kyrkoherde nämns i ett pergamentsbrev från 30 juni 1348 i en bok från Skara. Från denna tid härstammar sålunda kyrkklockan. År 1632 nämns, att den dåvarande kyrkan var mörk och trång och "av sig kommen uti många måtte". År 1647 utsåg man plats för en ny kyrka, 136 alnar norr om den dåvarande, 1651 beslöt man köra fram sten till den och 1652 påbörjades arbetet. Kyrkan stod färdig 1654. Den hade då vapen hus vid ingången mot söder och torn av trä på taket.
År 1701 börjar sockenstämmoprotokollen i Kila, och omedelbart möter man där paragrafer om kyrkan. Det droppar genom taket och snön yr in. Tornet slänger vid ringningen. Man bättrade och reparerade. År 1733 byggde man läktare i kyrkan för att ge plats åt den växande befolkningen. år 1759 beslöt man kortare ringning efter de döda för det bristfälliga tornets skull. År 1764 beslöt man bygga det nuvarande tornet av sten vid västra gaveln. Assessor Echstedt var på den tiden kyrkoföreståndare och socknens mest drivande kraft. Kyrkomålaren Schüffner beställdes att 1764 måla altartavlan och läktaren. Tornet var ännu 1771 inte färdigt, och det dröjde ända fram till hösten 1776, innan det var klart. År 1779 beslöt man bygga sockenstuga, som var färdig i oktober 1781. Det klagades år 1791 att det var vanligt med trängsel där, beroende på att även andra än ståndspersoner sökte sig dit. År 1796 klagas på, att det där pågick handel under gudstjänsten, varför man utsåg extra kyrkvaktare att hålla uppsikt där. År 1826 konstaterades, att vapenhuset på södra väggen inte tjänade till någon nytta, varför det skulle tas ner och stenen användas till sakristia. Samtidigt lades innertak. Då fick man också den nuvarande altaruppsatsen. Den senaste restaureringen företogs 1936, då det gällde bl. a. införande av elektrisk belysning och ombyggnad av orgeln. Då skänktes också glasmålningar till korfönstren, målning till dopaltare och ljuskrona. År 1943 infördes elektrisk klockringning och 1951 elektrisk uppvärmning. Ett bårhus uppfördes 1954 för skänkta medel.
När man skall skildra den frikyrkliga verksamheten måste prosten Anders Lignells namn nämnas. Här i socknen hade väckelsen på 1850-talet förberetts av dr Peter Fjellstedt, som härstammade från Sillerud. Johannes Andersson i Långserud fick för sina förbindelser med Peter Fjellstedt öknamnet Fjellstedts-Johannes, och han uppträdde som den första lekmannapredikanten i socknen. I samband med omvändelserna timade uppskakande ting, och Lignell hade ögonen på Johannes och hans möten. Den 6 nov. 1853 var det förhör med honom i Långseruds kyrka. En sockenbo ingrep, när det var som mest kritiskt för Johannes, så att han fick en frist, och då rymde han till Norge. Han kom emellertid tillbaka och började sin verksamhet i Dalarna, greps där och blev dömd till böter. Man klagade över saken hos Oscar I, och straffet blev efterskänkt. Och inte nog med det; konventikelplakatet, som förbjöd andakter i hemmen av den art som Johannes anordnade, blev nu upphävt.
De vid dylika möten omvända anslöt sig till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som var svenska kyrkans lekmannaorganisation. Föreningen finns fortfarande kvar och har missionshus i Sandbol och Rud samt Betania i Stora Backa. Den ur Fosterlandsstiftelsen uteslutna gruppen Bibeltrogna vänner har missionshus i Vässby och Knöstad. Missionsförbundet har missionshus i Torstensbyn, uppfört 1893. En märklig predikant var J. E. Bodin, som var med och bildade Missionsförbundet 1878 och verkade som predikant i Kila. Han förde dagbok över sina vidsträckta predikoresor, och enligt denna hade han predikat i 803 socknar i Sverige och på 182 platser i Amerika. Han hade därvid behandlat ca 10.000 texter. Han dog i Säffle 1928. Som hobby hade han insamling av växter. Hans herbarium omfattade ca 5.000 växter, som 20 år efter hans död skänktes till Uppsala universitet.
Kila missionsförsamling har långa tidsperioder haft predikant tillsammans med grannsocknen Tveta. År 1911 bildades även en ungdomsförening, som 1951 hade 32 medlemmar men senare på grund av folkminskningen fått mycket mindre omfattning.
Kila sockenstämmoprotokoll har mycket att berätta om skolväsendet. År 1702 tillsattes pastor Påvelsson att "antaga ungdomens information". 15 år senare samtyckte alla till att låta sina barn lära läsa i bok för i gället varande ofärdige Israel Danielsson, som gjorde nöjaktiga prov. År 1739 när superintendenten (biskopen) Aurivillius var på visitation framgick, att såväl unga som äldre visade mycken brist i sin kristendomskunskap. Med mycken bedrövelse gjordes samma konstaterande några år senare. År 1764 åtog sig en kyrkvärd, en nämndeman och klockaren att för skälig betalning lära barn läsa.
År 1778 bestämdes en plikt av 2 daler för den som inte lär sina barn läsa. År 1816 kom frågan upp om att bilda sockenskola, vilket dock ansågs för dyrt. De 65 konfirmanderna år 1826 var till stor del svaga i innan- och utanläsning. Man kom överens om att antaga skolmästare, och räntan på en skänkt fond på 100 riksdaler skulle användas till inköp av läsetabeller. Det blev dock ingen regelbunden läsning. Men 1837 beslöts att skolan skulle fortsättas på tre stationer. Då det var svårt att få skolsal i östra delen av socknen, beslöt man bygga skolhus i Djupviken. Den 4 dec. 1842 behandlades den kungl. stadgan om folkundervisningens ordnande, och man menade, att samma tre stationer som hittills skulle bibehållas: 1) Djupviken, 2) sockenstugan och 3) Bolet. År 1855 var det i den rote som hade sockenstugan till lokal 150 barn, varför pastor förordade nytt skolhus med lärarbostad. Man hade nu en skollärare, Johannes Delin, men man ansåg 1859, att det behövdes en till, och därtill skulle två ambulatoriska småskolor anordnas. År 1862 blev det ny roteindelning, och 1865 hade man stora planer på skolhusbyggnader. Man skulle flytta Djupvikens skola till Knöstad, uppföra nytt skolhus i Kärrholmen och i Rud, i trakten av Bunäs och i Sandbol, och samtidigt skulle skolhusen vid kyrkan och Smedbyn bibehållas. Stämman ville dock övertänka saken. År 1871 hade emellertid socknens 7 rotar byggt sina skolhus, och vid den tiden hade man som andre lärare Lars Wilhelm Delin. År 1876 anskaffades en tredje lärare, och 1877 kom förslag om att anordna fortsättningsskola. Slöjdskola för gossar infördes 1896. År 1912 beslöts inrätta fasta skolor i alla dåvarande 6 rotar. Den 17 sept. 1912 kom åläggande att upprätta folkskolor i Norra Ed, Bolet, Sandbol, Rud, Knöstad och Kärrholmen samt flyttande småskolor i Norra Ed-Gambol och Boda-Bolet samt att uppföra nytt folkskolhus i Bolet och fristående lärarbostad i Norra Ed. Vissa förändringar av skoltyper gjordes senare. Men 1940 nedlades skolan i Sandbol, 1937 i Knöstad 1942 i Norra Ed och 1954 i Kärrholmen. Det är nu fråga om att nedlägga antingen skolan i Rud eller Bolet, sedan socknen förenats med Gillberga kommun och ny skola inrättats i Nysäter.
Den 27 maj 1701 förmanades allmogen att skänka något till de fattigas nödtorft "på det Herren måtte vinnas i nådig åtanke i denna svåra torka och giva ett nådigt regn". Så heter det i ett stämmoprotokoll. År 1707 gjordes en förteckning över de fattiga. Det var bara 4-5 stycken och några barn. I Kila fanns fattigstuga 1740, då det heter att kvinnfolket Karin Andersdotter skall tas ur fattigstugan och gå på socknen, en vecka på varje gård. År 1771 togs upp kollekt i kyrkan, till en flicka, så att hon kunde få besöka läkare. År 1781 beslöt man ta bort fattigstugan såsom numera onödig. Bengt von Echstedt på Västra Smedbyn donerade 1794 500 daler till de fattiga. År 1805 antogs en fattigordning, enligt vilken den gamla roteindelningen skulle bibehållas. De som inte kunde komma på rote skulle underhållas genom sammanskott. År 1809 var det 19 fattiga på rote. År 1847 påstod prosten A. Lignell, att folket gjorde av med sina tillgångar för att sedan komma till fattigvården. År 1901 fick socknen ålderdomshem genom omändring av sockenstugan. 15 hjon intogs. Den 15 dec. 1930 invigdes ett nybyggt ålderdomshem, som kostat 40.000 kr.
Sedan 1 jan. 1952 ingår socknen i Gillberga kommun. I kyrkligt avseende var Kila moderförsamling i ett pastorat, som även bestod av Svanskog och Tveta. Svanskog bildade emellertid eget pastorat. Den 1 jan. 1962 slogs Tveta ihop med Säffle, medan Kila upphörde som pastorat och lades till Gillberga även i kyrkligt hänseende.