Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Nor socken i Värmlands län, Karlstads stift och Grums härad ligger omkring två mil väster om Karlstad, från centrum till centrum räknat. Den gränsar i öster till Karlstad och Grava, i norr till Stora Kil, i nordväst till Frykerud, i väster till Grums, i söder till Segerstad och når likaledes i söder fram till Vänern.
Enligt Ekonomiska kartverkets karta över Grums härad av år 1887 består socknen av 27 1/24 hemman och har en areal av 10.604 hektar, därav 3.582 åker, 181 äng, 56 trädgårdsjord och tomtmark, 6.516 skog, 176 vattendrag och 90 i vägar.
I stort sett utgöres socknen av en i söder mycket flack men mot norr mera hopträngd dalgång utefter den veckningslinje, som Norsälven, Frykensjöarnas avlopp, följt, när den efter den stora landisens avsmältning banade sig fram genom den vik av Vänern, som då utbredde sig över dalgången. Under sin färd till Vänern i detta geologiska skede byggde älven de flera meter höga strandvallar, som följer den alltifrån Edsvalla ned mot Älvenäs. Den rad av mylonitartade bergåsar, Kungsåsen mellan Vålberg och Älvenäs, Åstorpsbergen, Riisåsen och Dalsängsbergen vid Edsvalla, som höjer sig över Norslätten och utgör ett för bygden välgörande avbrott i slättens enformighet, stack då upp som små öar i nämnda vik. Någon större höjd når icke dessa åsar. Högst av dem är Riisåsen med 121 m över havet. Den högsta punkten inom socknen, 160 m över havet, är belägen på berg- och skogsåsen norr om torpet Åtorp under Trossnäs gård.
Socknen, som fordom haft många småsjöar, laguner inom Norsälvens strandvallar och tjärn ute i markerna, varom de igenvuxna mossarna vid Bryngelserud och i Lillerud- och Varpnässkogarna samt andra platser bär vittne, har numera endast ett enda vattendrag, den vackra och för samfärdseln och den industriella utvecklingen inom socknen betydelsefulla Norsälven. Den flyter mitt igenom socknen från gränsen mot Stora Kil vid Smedstad till Älvenäs, där den mynnar ut i Vänern, en sträcka på cirka två mil. I sitt nedre lopp är den segelbar upp till Edsvalla, omkring 12 km från dess mynning. Bruket därstädes har alltsedan det grundlades på 1600-talet betjänat sig av denna segelled. Älven tjänar även sedan långt tillbaka som flottled för den myckenhet av virke, som årligen avverkas i den skogrika Fryksdalen.
Nämnas bör väl också de vidsträckta sandmoarna, Sörmon, öster om Varpnäs med fortsättning in i Karlstad och Grava socknar, Mellbymon, norr om Mellbyn och Olsäter. De på båda moarna mäktiga sanddynerna vittnar om att de en gång utgjort stora flygsandsfält intill dess växligheten där bragte dem till vila. Sedan många år tillbaka har de fått lämna material, sand och grns, till byggnadsföretag både inom och utom socknen, framför allt till Karlstad, samt fyllnadsmaterial vid förekommande vägbyggen inom hela häradet.
Socknen är rik på fornminnen. Ett 30-tal gravfält och enstaka gravhögar alltifrån bronsåldern till och med järnåldern har blivit funna samt en hel del lösa fornfynd: 5 Lihultsyxor från äldre stenåldern och 37 stenyxor och bruksföremål från yngre stenåldern. Unik bland dem är en handkvarn av sten, funnen i Stordalen, troligen från den tid, då man började med sädesodling. Från bronsåldern äger vi ett ganska väl bibehållet bronssvärd, funnet i ett bronsåldersröse vid Älvenäs, samt från järnåldern ett svärdfäste av järn, som för några år sedan upphittades vid Olsäter.
Ortnamnen har sin särskilda historia, som är alltför omfattande för att här kunna belysas. Ett namn bör vi dock kunna ge utrymme åt, och det är sockennamnet. "Nor" är den gammalsvenska benämningen på en mindre vattenled mellan tvenne vattensamlingar, som ligger på samma nivå. Numera kallas den sund. Den gård, som i forna tider odlades och bebyggdes invid en sådan vattenled, uppkallades vanligen efter densamma, såsom det har skett ifråga om gården Nor, som ligger vid det nor eller sund där nu "Ävjan" eller Lillälven flyter fram invid kyrkan. Eftersom kyrkan byggdes på denna gård fick den gårdens namn, och den omkring kyrkan vid gården Nor uppkomna socknen kom att kallas Nor socken.
Den gamla bybebyggelsen sprängdes här som på andra håll genom enskiftet. Sammanförandet av de spridda ägostyckena inom det gamla bysamhället till större och självständiga brukningsenheter medförde onekligen en betydande utveckling av jordbruksdriften inom småbruken, men utspridningen av bebyggelsen över den forna bysamfälligheten, som denna reglering innebar, bröt sönder den ålderdomliga bygemenskapen till stor skada för trevnaden på landsbygden. Endast några rester av den gamla bebyggelsen med dess bygator finns numera kvar i Rustan, Smedstad, Mellerudstorp och Åstorp.
Godsen och herrgårdarna, som troligen började bildas i och med rusttjänstens införande under medeltiden, har förblivit orubbade av 1800-talets jordreformer. Bland de till ett tiotal uppgående storgårdarna märkes säterierna Höglunda, Malma, Riis och Trossnäs. Den största gården inom socknen är Trossnäs.
Redan vid mitten av 1600-talet kan vi räkna med en begynnande tätbebyggelse vid Edsvalla omkring det vid den tiden därstädes anlagda järnbruket. Denna bebyggelse av förmäns- och arbetarbostäder samt administrationsbyggnader synes ha hållit sig ganska konstant till inpå 1870-talet, då Bergslagsbanan Göteborg-Falun drogs fram genom socknen. Omkring den vid Edsvalla anlagda järnvägsstationen började så småningom växa upp ett samhälle, som med åren fått en allt större omfattning, i synnerhet efter 1917, då det gamla järnbruket lades ned och ersattes med fabriker för framställning av trämassa, varvid de vid bruket anställdas antal väsentligt utökades. F. n. har Edsvalla en befolkning på omkring 1.500 personer, av vilka den övervägande delen bebor egna villor.
Vid mitten av 1880-talet fick socknen en ny industri och begynnande tätortsbebyggelse. Det var bobin- och möbelfabriken, som uppfördes utefter älvstranden vid Vålberg. Även där började tätbebyggelsen med att företagaren bebyggde området närmast fabriken med arbetarbostäder och administrationsbyggnad.
Invid den några år tidigare uppförda Bergslagernas järnvägsstation, som förlades på hemmanet Bårums mark men det oaktat kallades "Vålbergs järnvägsstation", blev efter hand en och annan egnahemsvilla till samt så småningom någon affärslägenhet. På 1940-talet kom så "Svenska Rayons" stora industrianläggningar vid Älvenäs och med dem tog bebyggelsen här ny fart. Både vid Älvenäs, där nämnda företag självt byggt över hundratalet enfamiljsvillor och hyreshus för sina anställda, och vid Vålberg och angränsande gårdar, Åstorp och Bårum, har vid industrierna anställda jämte andra yrkesmän slagit sig ned och byggt egna hem. Detta långsträckta område med dess bebyggelse, alltifrån Bårum till och med Älvenäs, kallas Vålbergs samhälle och har omkring 3.000 invånare.
Under senare år har även vid Norsbron uppstått en mindre tätbebyggelse i nära anslutning till bland annat Norsälvens sågverk, som började sin verksamhet redan på 1880-talet.
Denna starka utveckling av industrien inom socknen har jämte rationalisering av jordbruksdriften medfört en förskjutning av befolkningen från landsbygden till tätorterna med omkring 75 %, jämfört med förhållandena vid vårt sekels början.
Socknens folkmängd utgjorde 5.600 personer vid årsskiftet 1962-63, vilket innebär mer än femdubbling sedan år 1775, då den uppgick till 1.008 personer, den första säkra uppgiften om folkmängden här. År 1800 uppgives 1.560, 1825: 2.501, 1850: 2.582, 1875: 2.972, 1900: 3.272, 1950: 4.536 personer.
Jordbruket står på en genomgående hög ståndpunkt tack vare den goda jordmånen, till övervägande delen gamla sjöbottnar, och idoga lantbrukares insatser. Redan under slutet av förra århundradet började man företaga omfattande dräneringar, bl. a. täckdikningar. De större gårdarna men även flera småbruk har numera täckdikat sina åkrar, där så har låtit sig göra. På en del områden på Norslätten har dock förelegat vissa svårigheter för täckdikning på grund av markens sanka läge och Norsälvens höga vattenstånd under regnrika år, som icke sällan kan förorsaka besvärande översvämningar på de lägst liggande markerna.
De sädesslag, som odlas, är sedan gammalt korn och havre. Rågen, som infördes senare, förekommer ännu ganska allmänt men har alltmer fått vika för vetet. På de större gårdarna har man under senare år med framgång ägnat sig åt oljeväxtodling, dock inte i någon större skala. Foderensileringen har i synnerhet på de större gårdarna allmänt slagit igenom och medfört, förutom ett bättre mjölkfoder, att arbetet med höskörden underlättats, då man vid den är så gott som oberoende av väderleken. De vallväxter, som odlas, utgöres huvudsakligen av timotej och klöverarter, rödklöver och alsike. Allmänt brukas den sedan gammalt beprövade 7-åriga växtföljden med 3-årig vall, 1 års höstsäde, 2 års vårsäde samt 1 års träde för gödsling och markberedning för höstutsädet. Vid övergången till kreaturslöst jordbruk, som skett vid de flesta större gårdarna, på grund av mjölkproduktionens bristande lönsamhet för närvarande, har odlingen av vallväxter fått träda tillbaka, och i stället har vårväxtodlingen på dessa gårdar mer än fördubblats. Dock växlar man utsädet årligen på de olika skiftena, så att där man ena året haft havre besås nästa år med korn eller annat sädesslag.
Jordbruksdriften har undergått en omfattande mekanisering under de senare åren med traktordrivna vagnar och åkerbruksredskap av alla slag, bl. a. motordrivna skördetröskor. Denna mekanisering har möjliggjort övergången till kreaturslösa jordbruk, där det har skett. Utan den skulle man knappast i tid hinna med den utökade vårsådden, ej heller med bärgandet av skörden under hösten, men den har medfört en kraftig reducering av den manuella arbetskraften vid jordbruket. Gårdar, som inte för länge sedan hade 5 ā 10 till 24 arbetare, skötes nu av 2 ā 3 till 6 anställda. Samtidigt har hästen som dragare nästan helt försvunnit vid de större gårdarna. Småbruken, som inte är tillräckligt bärkraftiga för övergång till egen motordrift, är alltjämt beroende av hästen, även om man stundom anlitar någon, som har traktor, att hjälpa till i sådden och skörden. För vissa skogskörslor är hästen dock ännu oumbärlig. Av de genom denna mekanisering friställda arbetarna har en del utan omskolning fått anställning vid industrierna här och i grannsocknarna, andra genom omskolning sökt sig till kvalificerade yrken inom och utom socknen.
Trots att, såsom ovan antytts, flera gårdar övergått till kreaturslös jordbruksdrift, har kreatursskötseln ännu sin stora betydelse inom socknen. Man håller sig ifråga om mjölkproduktionen i allmänhet till SRB-rasen. På senaste tiden har man börjat med uppfödning av s. k. "biffkor", huvudsakligen av låglandsras. Svinaveln drives i större omfattning än tidigare vid några av de större gårdarna. Den svinras, som mest förekommer, är svensk lantras.
Så gott som alla gårdarna i socknen, de större såväl som de mindre, har sina skogsbruk, och de är av största betydelse för jordbruken, som utan tillgång på skog inte kan bära sig, ett förhållande, som kan sägas vara utmärkande för hela Värmland. Förr i tiden utnyttjades skogarna här, förutom vid husbyggen, till kolning för järnbruket vid Edsvalla, vilket de många kolbottnarna ute i skogsmarkerna bär vittne om. Sedan denna järnbruksindustri blivit nedlagd, har skogarna beskattats på timmer och pappersved. Så sker alltjämt, numera dock efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen, som utövar tillsyn över "bondeskogarna" samt ger råd och anvisningar om deras rationella skötsel.
I allmänhet skötes dessa skogar väl och torde ge både stat och kommun större skatteinkomster än de statliga och bolagsägda skogsbruken.
Förutom de i samband med redogörelsen för tätortsbebyggelsen nämnda större industrierna har många småindustrier och hantverksföretag växt fram, såsom plåtslageri, rörmokeri och glasmästeri vid Vålberg samt reparationsverkstäder för bilar, cyklar och lantbruksmaskiner m. m. både vid Vålberg och Edsvalla.
Handelslivet är väl utvecklat inom socknen med konsumbutikcr i Edsvalla, Vålberg och Älvenäs samt ett flertal privata livsmedelsbutiker i Edsvalla, Vålberg och Älvenäs samt vid Norsbron. Vidare har vi i Vålbergs samhälle sko-, beklädnads- och modeaffärer, järnhandel, cykel- och möbelbutiker, foto, radio- och TV-affärer, kemikalie- och leksaksaffärer.
I övervägande grad uppehåller socknen med sina många affärer handelsförbindelser med Karlstad men även med Kils och Grums samhällen. Tilläggas bör att Karlstads sparbank har avdelningskontor i Vålberg.
Goda vägförbindelser med riksväg E 18, som med en sträckning av halvannan mil går genom socknen i öst-västlig riktning, och till den anslutna tillfarts- och utfartsvägar i alla riktningar och väderstreck, förenar gårdar och tätorter med varandra. Både riksvägen och några av de andra är permanentade, den förra med asfaltbeläggning och de senare med oljegrus. Den under senare år ökade biltrafiken på riksvägen har framkallat behovet av en ännu bättre genomfartsled genom socknen. Frågan därom är under utredning.
Av lantbrukets produkter går den mjölk, som inte utminuteras i orten, till den av lantmännen ägda Karlstadortens mejeriförenings mejeri i Karlstad och kött- och fläskproduktionen till den likaleaes av lantmännen ägda Värmlands slakteriförening i Kil. Den skördade spannmålen levereras dels till VärmIands läns centralförening i Karlstad, dels till grosshandelsfirmor i staden.
Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen är de mest spridda tidningarna i socken, men även Karlstads-Tidningen har en del prenumeranter.
Vid vilken tid Nor fick sin första kyrka kan ej med bestämdhet avgöras. Den gamla prästgården brann ned 1779 och med den förstördes alla gamla protokoll och handlingar. En gammal tradition berättar visserligen om ett kloster vid Börjestorp, norr om Edsvalla. Vad som än ligger bakom denna, kan det knappast ha varit ett kloster - sådana är okända för Värmland - ej heller en kyrka i egentlig mening. Möjligen kan det ha varit ett litet klosterhärbärge för några klosterbröder, som kan ha uppehållit sig här i och för fiske i de närliggande laxrika forsarna vid Edsvalla. Laxen var ju under medeltiden mycket uppskattad av munkarna.
Den första kända kyrkan låg strax norr om den nuvarande, vilket en där uppsatt minnessten utvisar. Den var byggd av gråsten i romansk stil och bestod av långskepp, 22 alnar i längd och 16 i bredd, invändigt mått, med platt innertak och pä östra gaveln ett åttasidigt kor samt en sakristia med välvt innertak på norra långsidan. Den hade blott tre fönster, ett på norra och två på södra långsidan, samt en dörr, troligen mellan fönstren där. Något väster om byggnaden stod en fristående klockstapel. År 1668 omnämnes ett kyrktorn, troligen uppfört det året vid västra gaveln, och i samband med det har sannolikt ett litet vapenhus blivit inrett, varvid ingången vid södra långsidan överflyttats till detta.
Med tiden blev detta tempel för litet för den växande befolkningen, men eftersom kyrkan syntes vara alltför förfallen för att kunna tillbyggas, beslöts pä sockenstämma i maj 1783 att bygga en ny söder om den gamla. Den skulle uppföras av sten och få en storlek äv 68 alnars längd och 24 alnars bredd samt förses med torn.
Att utarbeta ritningar uppdrogs åt en byggmästare Reinke i Karlstad. Han anförtroddes även att ha tillsyn över arbetet, som utfördes av sockenborna själva medelst dagsverken, fördelade på matlag och senare efter gårdarnas mantal. Efter Kungl. Maj:ts stadfästelse av ritningsförslagen, som kom 1785, satte man i gång, först med framforslandet av byggnadsmaterial, sten, lera och sand, och året därpå kunde man på allvar börja mura. Man hann dock inte med mer än att lägga grunden och på den mura upp väggarna en meter över marken, då arbetet måste läggas ned på grund av att kyrkoföreståndaren hade förskingrat kyrkokassan, som han haft hand om. Man saknade därigenom medel att avlöna murmästaren. Inte förrän 1796, efter en tioårig väntan, kunde arbetet upptagas igen, men det dröjde ända till hösten 1798, innan man hunnit så långt, att kyrkan kunde tagas i bruk för gudstjänst. Först året därpå uppbyggdes tornet, vartill den gamla kyrkan, som nu revs, fick lämna sten.
År 1804 fick kyrkan sin första altaruppsats. Den var kombinerad med predikstolen, som var anbragt ovanpå altaret, vilket stod längre fram i koret än vad det nu gör. Utrymmet bakom den utnyttjades till sakristia. År 1859 ersattes denna altaruppsats av den nuvarande, då även en ny predikstol uppsattes på norra långsidan, båda bekostade av greve Pontus von Rosen och hans hustru, född Dickson, på Höglunda. Genom insamlade medel uppfördes 1852 ett orgelverk av orgelbyggare A. Zetterqvist, Örebro. Det ersattes 1929 av ett nytt, byggt av orgelbyggare A. Lindegren, Göteborg. Sin första värmeanordning erhöll kyrkan 1877, då prosten Arrhenius i samband med en mindre renovering på egen bekostnad lät anskaffa två s. k. "gurneijska ugnar". Under början av 1900-talet företogs en ganska omfattande restaurering, varvid kyrkan erhöll sin vackra tornspira i stället för den ursprungliga lanterninen. Tyvärr tog man samtidigt bort de gamla slutna bänkarna i kyrkan och ersatte dem med de nuvarande öppna. År 1934 inmonterades varmluftsuppvärmning efter de förut nämnda kaminerna, som var helt utbrända. Vidare togs spontbeklädnaden på innertaket bort, som blivit ditsatt vid den föregående restaureringen och det ursprungliga, vackrare trätaket kom till heders igen, varefter kyrkans inre ommålades med mjuka, varma färger. Kyrkan fick då sina målade korfönster, vilka bekostades av insamlade medel.
Av de äldre inventarierna och prydnaderna märkes en mässingslampett med årtalet 1679, en ljuskrona likaledes av mässing med årtalet 1709, ett synnerligen välskuret krucifix från en tidigare altartavla samt fyra adliga begravningsvapen och ett epitafium. Kyrkan äger vidare en dopfunt från tidigt 1200-tal, ett minne från den första kända sockenkyrkan. Den är ännu i bruk vid dopförrättningar. Omnämnas bör även en mässkrud i röd sammet med guldbroderier, den bär årtalet 1754, och trenne broderade kalkkläden, det ena med årtalet 1715. Under senare år har kyrkan begåvats med en träskulptur bakom dopfunten, föreställande "Jesus och barnen", skuren i relief, tvenne golvstakar och tolv vägglampetter av förgylld mässing. Vidare har textilierna utökats med antependium och mässkrudar i de liturgiska färgerna.
Den frikyrkliga verksamheten är rikt företrädd. Den började med att kringvandrande kolportörer, lekmän och präster, gick omkring i gårdarna och bjöd ut uppbyggelseböcker och religiösa traktater. På orter, där man vann gehör, började man efter hand hålla väckelsemöten i hemmen. Den enkla förkunnelsen med ett starkt betonande av omvändelse grep många och dessa slöt sig samman i kretsar, som så småningom utvecklade sig till församlingar. Nors missionsförsamling torde vara en avläggare av den till Ev. fosterlandsstiftelsen år 1862 bildade kretsen i Grums, som omfattade hela häradet. Den anslöt sig på 1880-talet till den av P. P. Waldenström år 1878 bildade Svenska missionsföreningen. Det första missionshuset byggdes vid övre bruket 1893. Det brann ned 1904, varvid alla protokollsböcker förstördes. Samma år uppfördes ett nytt missionshus men nu i närheten av Edsvalla järnvägsstation på mark, som inköptes från Höglunda. I slutet av 1890-talet byggdes även missionshus vid Vålberg och år 1928 ett tredje i Rustan. Församlingen har egen pastor boende i Edsvalla.
Ungefär samtidigt upptog Metodistkyrkan verksamhet i socknen och uppförde, sedan den konsoliderat sig, missionshus i Vålberg och Mellerudstorp. Medlemsantalet har sjunkit till blott några få i Vålberg och inga i Mellerudstorp, men verksamheten fortsättes på bägge platserna. Tidigare har dessa församlingar haft egen pastor, men f. n. uppehålles denna verksamhet av pastorn i Karlstads metodistförsamling.
Även baptiströrelsen upptog vid samma tid verksamhet med församlingsbildning och missionshus i Mellbyn, vilket efter församlingens uppgående i Grums baptistförsamling blivit försålt till SLU:s lokalavdelning.
Den sista i raden av frikyrkliga sammanslutningar är pingströrelsen, som räknar sin verksamhet här från omkring 1920-talet. Den övertog, på 1930-talet IOGT:s ordenshus i Edsvalla och har under senare år förvärvat en mindre militärbarack och förflyttat den till Vålberg samt inrett den till predikolokal. Pastor har församlingen gemensamt med Slottsbron.
I äldre tider fick föräldrarna ensamma sörja för sina barns utbildning. Med reformationen och dess krav pä allmän läskunnighet utvecklades folkundervisningen till en samhällets angelägenhet. Föräldrarna förmanades att undervisa sina barn i kristendom, kapellaner och klockare tillhöllos, att "med flit driva barnaläran och undervisa barnen att läsa i bok". År 1723 tillkom en stadga, som vid vite ålade föräldrar och förmyndare att låta barnen lära sig läsa, och i kungl. resolutionen 1762 förordnades att i "vidsträckta församlingar anställa barnalärare".
Om ock Nor socken knappast kunde räknas till de "vidsträckta", gjorde dock prästerskapet upprepade framställningar om anställandet av "läsemästare". Först 1800 omnämnes en "barnaskola" vid Höglunda, inrättad av ägaren till Edsvalla bruk, dit denna gård då hörde, och 1803 inrättade sockenstämman en ambulerande bygdeskola för de gårdar, som ej lydde under bruket, och anställde en lärare. Den upphörde dock efter några år, men Edsvalla bruksskola synes ha fortsatt. Inte förrän år 1841 tog sockenstämman upp frågan på nytt och beslöt, att en skola skulle inrättas för halva församlingen; den andra halvan ägdes på den tiden av Edsvalla bruk, och detta hade fortfarande sin egen skola. För ändamålet indelades socknen i skolrotar, och en lärare tillsattes med skyldighet att undervisa några veckor årligen i varje rote.
Så kom folkskolestadgan av år 1842, och med den började en stadigt fortgående utveckling av folkskoleväsendet från bygdeskola till grundskola. Den första stora uppgiften efter denna stadgas tillkomst var att anskaffa skollokaler. Efter strandade försök till en gemensam lösning av frågan beslöt skolrotarna att var för sig och på egen bekostnad bygga skolhus, och så kom de till, det första vid Riis och därefter vid Rustan, Bryngelserud och Skane. Vid mitten av 1860-talet stod de alla färdiga. Dessa skolhus jämte Edsvalla bruksskola övertogs 1891 av socknen, som vid samma tid lät uppföra skolhusen vid Varpnäs och Vålberg.
Under 1930-talet påbörjades en omfattande centralisering av skolväsendet i socknen, föranledd av sjunkande barnantal vid bygdeskolorna, en följd av landsbygdens begynnande avfolkning. Därvid slogs skolorna vid Rustan, Bryngelserud och Skane samman med Edsvalla; Varpnäs och Riis med Vålbergs skola. För underlättandet av skolgången för barnen vid de indragna skolorna anordnades skolskjutsar.
Efter många förberedelser och kostsamma skolbyggen har socknen nu blivit färdig med sin grundskola, och därmed börjar ett nytt skede i dess skolhistoria.
Lantbruksundervisningen i länet har sedan långt tillbaka haft ett centrum vid Varpnäs och det intilliggande Lillerud. Redan i mitten av 1800-talet fanns en privat rättarskola vid Varpnäs. I saknad av anslag kunde den dock inte uppehållas i längden. Men 1892 överflyttades Gårdsjö lantbruksskola i Gillberga till Varpnäs och uppehöll sin verksamhet till 1953, då Värmlands landsting, efter lantbruksskolans nedläggning, övertog Lillerud jämte lantbruksskolans lokaler och dit lät förflytta sin lantmannaskola i Molkom. Lilleruds lantmannaskola, som den nu heter, har under senare år moderniserats och har förutom sina ord. kurser för mera vuxen ungdom även kunnat samordnas med grundskolans yrkesundervisning ifråga om jordbruk.
Under en följd av år har Sveriges utsädesförening i Svalöv haft filial vid Lillerud och på av gården arrenderad mark experimenterat fram en del för länet lämpliga sädesslag.
Först i vår tid kan man tala om verklig socialvård. Väl försökte man även i äldre tider att lindra de sjukas och fattigas lidanden, men klientelet var stort och resurserna små. Det på låg ståndpunkt stående jordbruket, de ofta återkommande missväxtåren med hungersnöd i sitt följe, det outvecklade penningväsendet medgav inte någon fattigvård i vår tids mening. Visserligen uppgives i ett visitationsprotokoll från 1782 en sjuk- och fattigstuga för 4 ā 6 personer för de av sjukdom, lyte och ålderdomssvaghet sämst ställda. De övriga vårdbehövande, åldringar och barn, var hänvisade till att gå med tiggarpåsen.
I avsikt att avveckla tiggeriet, som man på ansvarigt håll började inse inte var värdigt ett kristet samhälle, beslöt man på 1790-talet utplacera eller "inrotera", som det hette, dem, som var oförmögna att ha hand om sig själva, på gårdarna, vilka för ändamålet indelades i rotar. De så placerade förflyttades från gård till gård inom respektive rotar, därav uttrycket "gå på rote". De däremot, som ansågs ha möjlighet att genom lätt arbete kunna bidra till sin försörjning, erhöll understöd, som tillmättes efter behovsprövning, s. k. "mönstring", och utgick i säd, havre och råg, vilket genom årliga "sammanskott" uttaxerades. Någon annan uttaxering än "sammanskott" var då inte känd. Någon gång kunde penningbidrag förekomma, som erlades av i fattigkassan varande medel, vilka den erhöll genom i kyrkan upptagna kollekter, eller som insamlats genom den vid kyrkdörren utställda fattigbössan m. m. För underlättandet av insamlingen av omnämnda "sammanskott" av den s. k. fattigsäden och distribueringen av densamma till understödstagarna inrättades samtidigt ett fattigmagasin, som sedermera uppgick i sockenmagasinet, som blev byggt vid kyrkan.
En icke ringa förbättring av vårdtagarnas villkor synes man ha gjort 1801, då man lät uppföra en ny och större sjuk- och fattigstuga vid Varpnäs. Den torde ha varit ganska betydande, då man efter färdigställandet av den säges ha intagit 18 personer förutom en vårdarinna, som anställts för vården av de sängliggande sjuka. De andra där intagna fick själva hushålla med den erhållna staten, som synes ha varit något så när ordentligt tilltagen. Efter några år upphörde man med denna vård- och försörjningsinrättning, emedan den visat sig alltför dyrbar och sjuk- och fattigstugan för liten för att kunna mottaga alla vårdsökande, och gick tillbaka till inroteringssystemet igen. För att effektivisera detta tillsatte man 1805 en fattigdirektion på tolv personer. På 1820-talet övergick man till att mot ersättning utackordera vårdtagarna. I vissa fall, t. ex. då man inte kunde finna ett hem, som mot föreslagen ersättning ville ta emot en överbliven skyddsling, utauktionerades denne. Detta hörde dock, som väl är, mera till undantagen i vår socken. Med fattigvårdslagen av år 1847, den första i sitt slag i vårt land, synes fattigauktionerna ha försvunnit, men utackorderingen av vårdtagare fortsatte seklet ut och fortsätter ännu ifråga om omhändertagna barn.
År 1896 inköpte kommunalstämman, som sedan 1862 övertagit fattigvården, en gård i Stora Bårum och lät där uppföra det ålderdomshem, som efter om- och tillbyggnad moderniserats i enlighet med tidens krav. Hemmet, som kan ta emot 25-30 pensionärer, förvaltas av socialvårdsnämnden, medan barnavården, som genom 1917 års barnavårdslag skildes från fattigvården, alltjämt ombesörjes av barnavårdsnämnden.
Kommunen har tre större pensionärshem, ett i Edsvalla, ett i Bårum och ett i Vålberg, vardera med 16 lägenheter samt två mindre, ett i Skane och ett i Bryngelserud med 4 lägenheter i vardera.
Tillsammans med Segerstad utgör Nor ett eget läkardistrikt med provinsialläkare och doktorsgård i Vålberg. För hälsovården i övrigt är två distriktssköterskor anställda för kommunen, medan bruken har sina egna sjuksköterskor.
I fråga om kommunalförvaltningen har de gamla oavlönade förtroendeuppdragen så gott som helt försvunnit. Administrationen skötes nu av årsavlönade tjänstemän: kommunalkamrer, kassör, socialvårdsassistent och flera skrivbiträden. Reseersättningar utbetalas till ledamöterna i fullmäktige och traktamenten till medlemmar av styrelser och nämnder. Inom den kyrkliga förvaltningen har kassörerna i kyrko- och pastoratskyrkoråden ersättning för sina uppdrag, medan ledamotskap i kyrkoråden och kyrkofullmäktige fortfarande är helt oavlönade.
Kommunalt har Segerstads socken med en folkmängd av 453 personer sammanslagits med Nor till Nors storkommun, som därigenom erhållit en folkmängd av 6.053 personer. Storkommunen har sitt centrum i Vålbergs samhälle, där man under senare år uppfört ett nytt kommunalhus med kommunalkontor, pastorsexpedition och lokaler för styrelser, nämnder och fullmäktigesammanträden. Den förra sockenstugan, som ligger invid kyrkan, har överlämnats till de kyrkliga myndigheterna att användas som församlingshem.
I Älvenäs har den kyrkliga syföreningen därstädes låtit uppföra och bekosta ett församlingshem, och i Bryngelserud och Skane har de kyrkliga syföreningarna på dessa orter inköpt de gamla, överblivna skolhusen och inrett dem till församlingshem.
Både i Edsvalla och Vålberg finnes fullt moderna folkets hus med teatersalonger, biblioteks- och hobbyrum samt samlingssalar.
År 1932 bildades Nors hembygdsförening, som övertagit den gamla mangårdsbyggnaden på Malma och förflyttat den till av Nors pastoratskyrkoråd upplåten mark på Nors löneboställe. I den vackra byggnaden, som daterats från början av 1700-talet, har inretts släktrum och samlingssalar samt på vinden ett museum med inemot 800 bokförda föremål.
Vidare har Nors lottakår och hemvärnsförening låtit till Norsbron överflytta en övertagen militärbarack och efter inredning av densamma erhållit en rymlig samlingssal jämte andra utrymmen både för egen verksamhet och ortens behov.
För musiklivet svarar bl. a. musikkårerna vid Edsvalla och Vålberg. Sången odlas genom flera sångkörer. Äldst bland dem är kyrkokören och Nors hembygdskör.
Inom socknen förekommer en omfattande föreningsverksamhet. Förutom de fackliga organisationerna vid industrierna och företagen finns det politiska, ekonomiska och ideella sammanslutningar. Bland de sistnämnda kan nämnas ett flertal kyrkliga och frikyrkliga syföreningar, nykterhetsloger, hembygdsförening, tvenne rödakorskretsar, lottakår och hemvärnsförening samt ungdomsföreningar, bland dem scoutkår.
Några större problem finns inte för närvarande, men aktuell är frågan om den förut nämnda nya genomfartsleden genom socknen.