Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Östra Ämterviks socken som efter kommunsammanslagningen ingår i Stora Sunne kommun, har sin västgräns mot sjön Fryken. I norr gränsar den till Sunne, i söder till Stora Kils socken och i öster till Ransäter och Övre Ullerud. Socknens hela areal är 103,45 kvkm land, och av ägovidden upptager åker 2.701 hektar, naturlig äng 204 hektar och skogsmarken 7.002 hektar. Folkmängden var år 1805: 1.745, år 1865 innan emigrationen började 3.097, år 1875: 2.965, år 1880: 2.879, år 1908: 2.172, år 1929: 1.898, år 1934: 1.805 och vid årsskiftet 1960-61: 1.187 personer.
Inom sockengränsen är Fölsjön 123 meter över havet, Skacksjön 110 meter, Gårdsjön 105,2 samt Visten, som delvis är östgräns, 64 meter över havet. Till Fryken rinner Ämtan, och kring denna älv och utefter Fryken ligger den egentliga jordbruksbygden. Skogsbygden i socknens östra del är starkt kuperad med höjdsträckningar och åsar, varav flera ligger 200 meter över havet. Snipan i norra delen ligger 227 meter över havet.
Fynden från stenåldern är synnerligen få och utgöras av trindyxor, spjutspets av skiffer, pilspets av flinta och skafthålsyxor. Av fasta fornlämningar är åtskilliga rösen med gravrum, bl.a. invid Herresta 13 stycken, och andra gruppvis utefter Fryken.
Den medeltida kyrkan, nämnd 1397, låg öster om den nuvarande och närmare Ämtan. Den var enligt Fernow 28 alnar lång och 13 alnar bred med ett smalare kor (7 alnar). Från denna kyrka fanns ännu på 1770-talet "en gammal påvisk altartavla", sannolikt ett altarskåp och troligen det som sedan kom till Gräsmarks kyrka och från denna till Statens historiska museum. Denna kyrka av trä revs före 1692, ty detta år säges i en skrivelse att allmogen lovat lämna spannmål till kyrkbygget. En ny kyrka är sålunda byggd och den var också av trä med ett vackert torn. Den låg något väster om medeltidskyrkan. Den förstördes av åskeld i juli 1781. En sockenbo sände denna notis om olyckan till Carlstads Wecko-Tidningar:
"Sistlidne måndag (notisen är daterad 19 juli) timade den svåra olyckan att vår vackra kyrka genom åskeld avbrann. Olyckan var så mycket större, som hon för två år sedan genom en kostsam reparation vart alldeles förnyad, och vår lilla kyrkokassa så medtagen, att föga tillgång finnes till dess återuppbyggande - ej mera kunde räddas än mässhaken och kollektlådan. Allt det övriga, kalken, ljuskronor, böcker, kyrkokistor m.m. vart inom en timmes tid av elden förtärt."
Den nuvarande kyrkan, som har den unika längdriktningen norr-söder med koret i söder, uppbyggdes åren 1797-98 av sten som långkyrka men invigdes först 1848. Altarprydnaden är ett kors med svetteduk, och predikstolen är ett enkelt snickeriarbete med huv, vanlig 1800-talsstil. Den i socknen boende och där 1855 avlidne "kamrer" Paul Andreas Lidback, förebilden till kavaljeren "farbror Eberhard", skänkte till kyrkan ett enkelt krucifix, ett porträtt av Luther samt sin berömda koffert, vars innehäll berättas om i Gösta Berlings saga. Den vackra kofferten med inläggningar av pärlemor och färggranna stenar skyddas i en glaslåda. Selma Lagerlöf kallar socknen för Svartsjö i Sagan, och kyrkan liksom kofferten har blivit stor turistattraktion.
På kyrkogården, som har ett vackert läge mot sjön, finns den Lagerlöfska graven.
I den s.k. Sten Stures skattebok av år 1503 är för den del av Sunne socken, som sedermera blev Östra Ämtervik, upptagna 9 gårdar, nämligen Fölsvik, Bävik, Högberg, Gunnerud, Västgård (nuv. Herresta), Stavik, Norra och Södra Ås samt Skacksjö. Dessa gårdar jämte By, Prästbol, Svenserud och Västmyr är upptagna i den äldsta jordeboken, den av år 1540. Vid Vasatidens början fanns här alltså sammanlagt 13 skattskyldiga bönder. Skattelängden för Älvsborgs lösen år 1613 upptager 110 skattskyldiga personer, och enligt jordeboken 1699 fanns i socknen 101 gårdar med lika många åbor.
En stångjärnshammare med namnet Gårdsjö anlades 1694 vid Gårdsjöns södra ände av rådmannen i Karlstad Torbjörn Nildman. Hans privilegier gällde för 550 skeppund årligt smide, vilka privilegier 1740 utökades med 250 skeppund. Bruket utgjordes av en hammare med två härdar, men 1840 var två hammare i gång. Detta år hade bruket fått privilegierna höjda till 1.066 skeppunds årligt smide. Brukets egna skogar omfattade 2.400 tunnland. Forlönen för bönderna, som körde tackjärnet från Filipstad till bruket, var en riksdaler banko skeppundet. Stångjärnet från bruket kördes på vintern till Karlstads järnvåg och på sommaren med båtar utefter Fryken till Fryksta faktori vid sjöns sydände, härifrån landvägen till Klarälven och sedan på flatbottnade båtar till Karlstad. De bönder, som körde stångjärnet mellan Fryken och Klarälven, hade 3 skilling skeppundet.
Gårdsjö bruk var ett av de mindre järnbruken i Fryksdalen och hade för brukets och folkets behov inköpt flera större och mindre egendomar i kringliggande hemman, där brukets landbönder och torpare bodde. Brukets utsäde var 1840 cirka 12 tunnor råg och 90 tunnor havre i cirkulation med klöver och timotej. På foder vinterföddes vanligen 8 hästar, 50 klavbundna kor och upp till 40 får. Järnbruksrörelsen upphörde 1875, och på platsen fanns sedan en såg och en kvarn, vilket var den vanliga avslutningen på de värmländska småbrukens historia. Ägare till bruket från 1856 till 1874 var brukspatronen Carl Henrik Wallroth. Dennes syster Louise blev mor till Selma Lagerlöf, som i sin barndom hört stångjärnshammaren vid morbroderns bruk dunka, och både detta lilla järnbruk och dess ägare har spelat en stor roll i författarinnans liv och litterära produktion.
Östra Ämtervik är den enda socken i vårt land, som haft två sockenbor samtidigt i Svenska Akademien, nämligen Selma Lagerlöf på Mårbacka och Adolf Noreen på Herresta. Den sistnämnda gården, som i Gösta Berlings saga kallas "Borg", hette i äldre tider Västergården, därför att den låg västligast av alla socknens gårdar och alldeles intill sjön Fryken. Den var intill mitten av 1700-talet en vanlig bondgård, tills den kom i släkten von Wachenfeldts ägo. En medlem av denna släkt var gift med en Lagerlöf. I början på 1800-talet ägdes gården av bruksinspektoren Claes Myrin, och här föddes "den skarpsynte och snillrike författaren", enligt Fries, "som hörde till de få, som på en gång framträda som fullbildade vetenskapsmän". Botanisten Myrin, en lysande begåvning, i estetiskt avseende huvudet högre än sin samtid både i vårt land, Tyskland, Frankrike och till en del även i England, som en minnestecknare säger, avled mycket ung. Nästa stora namn i gårdens historia är språkmannen Adolf Noreen, vars fader köpte Herresta 1852. År 1882 köpte församlingen gården, och från detta år är den Östra Ämterviks prästgård.
Mårbacka nämnes i en skattelängd första gången 1609 och var bondgård till 1724, då en bondson härifrån gården, Olof Bryntesson Morell, blev kaplan i Östra Ämtervik och bodde i fädernegården. Gården var prästgård under hans tid och även under hans måg, komminister Erik Lyselius, och dennes måg, Erik Wennerviks tid som komminister i Östra Ämtervik. En dotter till den sistnämnda, Lisa Maja, gifte sig med regementsskrivaren Daniel Lagerlöf, och med honom blir den obetydliga, låga och rödmålade prästgården herrgård. Här föddes hans sondotter Selma Lagerlöf. Hon lät bygga in den "lilla herrgården" i det nuvarande Mårbacka, och genom henne blev gården en av de mest kända herrgårdarna i vårt land.
Redan 1839 hade en ambulatorisk skola kommit i gång i socknen och lämnade undervisning åt 200 barn. Initiativtagaren och därtill läraren i skolan var dåvarande komministersadjunkten W. Svartengren, och i en notis i tidningen 1840 säges att allmogen till en början visade ett stort missnöje med "skolinrättningen", men när "dess välgörande följder" visade sig, kom den på andra tankar och visar nu det livligaste intresse för skolan och densammas fortbestånd. Men det stora och vackra namnet i Östra Ämterviks skolhistoria är Nils Melanoz. Om honom skriver Selma Lagerlöf : "Och det var klockar Melanoz, som fått undervisning av självaste prosten Fryxell och kunde skriva vers och laga skor och snickra ihop möbler och sköta lantbruk. Han var rolighetsminister på alla bröllop och begravningar och på samma gång var han den bästa skolläraren som fanns i hela Fryksdalen. Och var söndag måste han spela på den förskräckliga orgeln i Östra Ämterviks kyrka och det skulle han aldrig ha stått ut med, för han var en musikalisk själ, om han inte haft sin egen fiol, som han spelade på om söndagseftermiddagarna för att trösta sig." Nils Melanoz var ensam lärare till 1870-talets början, då han fick hjälp av Jonas Mellin. Åren 1855-67 uppfördes sex skolhus: i Prästbol, Alkärrsrud, Östmansby, Skacksjö, Bonäs och Fölsby för en sammanlagd kostnad av 14.500 kr. Det gamla skolhuset vid kyrkan restaurerades 1953 och är nu församlingshem, ett av de förnämligaste i Fryksdalen. Skolhuset i Skacksjö såldes på auktion 1947 i och med att skolväsendet omdanades enligt tidens krav. I socknen finnes i dag blott tre skolor kvar: i Smedsby, Östmansby och den relativt nya i Hagaby.
Före 1902, då en fastighet i hemmanet Gunnerud inköptes och blev ålderdomshem, fick de fattiga och orkeslösa gå "rotgången", dvs, de tilldelades en fattigrote. Den torpare, Jan i Skrolöcka, som genom Selma Lagerlöf odödliggjorts som "kejsare av Portugallien", fick sålunda Svenseruds fattigrote. Några fattigauktioner har inte förekommit, utan sockenmännen kom genom ackorderande överens om hur rotarna skulle fördelas och de fattiga placeras.
Liksom bönderna i Västra Ämtervik hade vandringslusten i blodet och ett starkt sinne för "äventyr" jämte en handaskicklighet av säreget slag, hade också östämtingen samma kynne. Mycket tidigt blev han anlitad som snickare och timmerkarl, och den tyske författaren Ernst Moritz Arndt, som de första åren på 1800-talet reste i Värmland, har i sin reseberättelse också anmärkt detta: "I häradet Fryksdalen finner man en ovanlig skicklighet förnämligast i timring och snickeriarbeten". Vasaregenterna anlitade också fryksdalingarna, förnämligast ämtervikskarlarna, som timmerkarlar vid sina byggen i landskapet.
Hushållningssällskapet anmärker i sin redogörelse för 1871 att "grövre snickeri såsom förfärdigande av dörr- och fönsterlufter är för närvarande den huvudsakligaste hemslöjden för avsalu synnerligast i Östra Emtervik".
Jordbruket har under de gångna århundradena icke lämnat några nämnvärda produkter för avsalu, varför manfolken hade att söka arbete på andra orter. Mest omfattande för östämtingarna var bergslagsresorna. Strax efter jul, eller så snart det vart före, drog man iväg i 100-tal till Bergslagen, det vill säga till gruvfälten, för att köra malm. Dagspenningen var för häst och karl 2:50 om dagen. Efter fransk-tyska kriget 1870-71 blev det gott om pengar och dagsförtjänsten kunde gå upp till 10 kr. Körarna kunde på sina resor inte frakta foder åt hästen eller matsäck, som räckte mer än högst tre veckor, och de var därför tvungna att fara hem för att proviantera. På hemresorna tog de med tackjärn till Gårdsjö järnbruk och andra bruk i Fryksdalen, och var det någon av bönderna, som hade havre till salu, fanns det köpare i Bergslagen, där spannmålsodlingen var mycket ringa.
Efter massdöden för de många småbruken upphörde i stort sett bergslagsresorna, och i stället kom skogsdrivningarna i Norrland, Småland och även i Östergötland. Man samlades för gemensam vandring, och det brukade vara 30 karlar med lika många hästar i följe. Skogsdrivningarna voro den tiden mest på vintern, och under våren och sommaren blev det träarbeten på andra orter. Dessa vandringar synes ha börjat omkring 1856, då östämtingar bl.a. byggde ålderdomshem i Svealand och Norrland och Jämtlands läns lantbruksskola i Täng (1860-61) för att nämna några data och byggnader. Dessa byggare och snickare var i allmänhet torpare- och bondpojkar. När de drog iväg, hade de alla sina verktyg lastade på vagn med en häst.
Medan bergslagskörningarna betalades med dagspenning, togs snickeri- och byggnadsarbeten på ackord. Samma gäller också för de bönder, som åtog sig plöjningsarbeten i Uppland, Södermanland, Närke mfl. landskap. En bonde var "förman" och kallade ihop sina grannar i byn, och så drog de iväg i hopar med hästar och plogar till angiven plats. Det var förnämligast kärrmarker, som de plöjde upp och odlade, och det är säkert otaliga tunnland, som östämtingarna gjort fruktbärande. Vid plöjningen hade de en särskild rist med häst förspänd, som arbetade före plogen. Varje bonde hade sålunda två hästar och en medhjälpare. Hemma i socknen hade en plogsmed arbete året runt med att göra, laga och förbättra plogar.
Något speciellt för denna socken vad dessa vandringar beträffar är fyrbyggandet. För detta hade Lotsverket särskilda förmän. Två sådana lever ännu, och den siste avgick med diplom 1937. Dessa förmän samlade ihop ett 20-tal händiga karlar och drog iväg till den plats vid kusten, där en fyr skulle byggas. Hur länge östämtingarna hållit på med dylika byggen kan inte exakt angivas, men enligt äldre personer har östämtingar i 200 år byggt fyrar för de svenska kusterna. Den siste förmannen kunde angiva följande fyrar som han och före honom hans fader varit med att bygga: Kullen, Skog, Vinga, Svartklubben, Utklippan, Tylö, Hållö, Måseskär, Sandhammaren och Tistlarna utanför Göteborg. Vid sekelskiftet var timpenningen 20 öre för 12 timmars arbetsdag. Dessa fyrbyggare byggde inte blott själva fyren utan också alla de nödvändiga bostäderna för fyrpersonalen, och den sista fyren uppfördes så sent som 1952 på Ölands södra udde.
Man kan fråga sig varför Lotsverket behövde ta arbetsfolk så här långt inne i landet. Svaret ligger i det faktum att när ett arbetslag från denna socken kom till platsen för bygget, var det aldrig fråga om vem av karlarna, som kunde hantera yxan, släggan eller mursleven. Det kunde allihop och så var det detta, att allt våghalsigt arbete gav sig fryksdalingen med glädje på. Därför finner man också karlar från Östra Ämtervik på arbetsplatserna i Norrland och nordligaste delen, då linbanorna byggdes däruppe. Man finner dem också i arbete i de norrländska brädgårdarna och vid sågverken.
Här liksom i andra socknar, där manfolken gav sig ut på vandringar till andra orter för att söka arbete, fick jordbruket skötas av kvinnfolken, och mäktade dessa inte med och var barnen för små att sättas i jordbruket, satte man bort detta till någon granne. Det kan anmärkas att detta förhållande med kvinnfolken i jordbruket är en företeelse i Östra Ämtervik ännu i dag.
Emigrationen till Amerika var i denna socken också en tidstypisk företeelse. Åren 1881-90 utvandrade 115 personer, åren 1891-1900: 154 och åren 1901-08: 174. Av dessa utvandrade 443 personer kom 49 åter till hembygden.
Socknen företer en säregen bebyggelse. Byarna har alltid legat just där skogen ger vika för den odlade bygden och med odlingarna på sluttningen mot sjöarna. I skogsområdet, eller rättare i skogarna, har aldrig någon bebyggelse varit. Den bästa jorden. är i den rätt breda dalgången, där Ämtan rinner fram, och den dalgången sträcker sig från sockengränsen mot Sunne och ned till Bävik invid Fryken. Här är gammal sjöbotten med god lerjord. Utefter Fryken finns sandblandad lera, kring sjön Visten lerjord.
Rågen har alltid odlats sparsamt i Fryksdalen och var så gott som obefintlig före 1650 eller efter finnarnas invandring och sedan deras gårdar skattlagts. Huvudsakligast odlades då havre och blandkorn och tiondelängderna redovisar för tiden 1568-1605 mycket små vetemängder. En tid under senare hälften av 1800-talet var höstrågen dominerande, men rågen har sedan gått tillbaka. Vårvete ansågs på grund av den låga avkastningen knappast lönande att odla förrän i slutet av 1920-talet. Havren var en viktig exportartikel, huvudsakligen till Bergslagen, och den uppgick här i Östra Ämtervik ofta till en tredjedel av åkerarealen. Potatisodlingen blev allmän först på 1840-talet. Tidigare odlade man stubbrovor. Man brände sved och sådde i askan.
Den första täckdikningen gjordes i denna socken 1879 av brukspatron Chöler på Gårdsjö. Samme jordbrukare anlade 1884 ett mejeri vid Gårdsjö.
Den jordbrukande befolkningen i Östra Ämtervik odlar på "det gamla sättet". Det blir ungefär 5 procent vete, medan rågen, som ovan antytts, gått tillbaka. Det är blott en och annan jordbrukare som håller sig med råg. Av vårsäd är havre huvudsaken, och de jordbrukare, som nu saknar kreatur, kan avstå något till avsalu. För denna socken är det centralföreningen i Sunne, som är köpare. Tidigare fanns här i socknen en lantmannaförening, men denna var mindre livaktig och har upplösts.
Alla slag av ekonomiska föreningar är verksamma i Östra Ämtervik och såväl bönder som skogsägare är solidariska och anslutna till nära 100 procent. Mjölken köres till Fryksdalens mejeriförening. Bland föreningar till jordbrukets fromma bör nämnas JUF och SLU. Bygdegård finns i Prästbol, och där har det gamla skolhuset blivit lokal.
På Ås hemmans mark och på en sandås intill vägen mot Ransäter ligger Ås hälsobrunn med ett starkt järnhaltigt vatten. Från att ha varit offerkälla övergick den till hälsokälla, och här byggdes brunnshus och en hel del byggnader för de badandes behov. Det var löjtnanten Erik Gustaf Lagerlöf på Mårbacka, författarinnans far, samt hemmansägaren Olof Olsson i Ås, som gjorde i ordning brunnen och uppförde byggnaderna. Den synes ha kommit i gång 1857 och besöktes av människor med reumatiska åkommor. Den vida kände "helgbregdagöraren Boltzius" besökte ofta Ås brunn och deltog i botandet av de sjuka. Ännu i början av 1900-talet fanns vid brunnen en stor samling av kryckor och käppar, som botade människor lämnat kvar. Området och brunnsbyggnaderna förvärvades 1957 av Östra Ämterviks hembygdsförening, som hit flyttat sin hembygdsgård, en äldre bondgård från Fölsvik, vars nedre våning anses byggd på 1600-talet. I STF:s regi har här också inrättats ett vandrarhem. På samma ås, där brunnen ligger, är socknens kolerakyrkogård belägen. Badningen och brunnsdrickningen upphörde omkr. 1930.
Socknens största byar är Ås, Fölsvik, Svenserud och Skacksjö. Något egentligt bebyggelsecentrum eller någon tätort finns ej. De goda tiderna har gett befolkningen möjligheter att elektrifiera sina gårdar, och jordbruken har motoriserats i största utsträckning. Hemmen har fått den nya tidens moderniteter.
Löjtnanten på Mårbacka, Erik Gustaf Lagerlöf, Selma Lagerlöfs far, var som känt genom hennes böcker en mångfrestande man. I bolag med bonden och grannen Olof Olsson i Södra Ås förvärvade han 1857 en offerkälla-hälsobrunn på grusåsen en bit öster om mårbackavägen och byggde här ett badhus, byggnader för härbärgerande av badgäster m.m. och kallade anläggningen för Ås brunn. Det egentliga brunnslivet upphörde vid sekelskiftet, men Ås brunn fortsatte till vår tid att vara ett "vilohem", där gästerna även kunde få vissa bad. på ena kanten av den stora gårdsplanen till denna brunnsanläggning har Östra Ämterviks hembygdsförening placerat sin ståtliga hembygdsgård, som på ett förträffligt sätt ansluter sig till de gamla byggnaderna.
På hösten 1948 bildades hembygdsföreningen vid ett möte, då initiativtagarna lade fram sina planer och en interimstyrelse tillsattes. Den bestod av kyrkoherde Sigfrid Åkerblom samt hemmansägarna Carl Hagestam och Enok Norlinder. Samma år i oktober kompletterades styrelsen med fru Sigrid Hagestam, lärarinnan Ester Olsson och hemmansägarna Bertil Eriksson, Arvid Forslund och Herbert Persson. Ordf. och föreningens drivande kraft genom alla åren har varit Carl Hagestam.
Vid valet av en bondgård, lämplig som hembygdsgård och som typ för en storbondegård i denna starkt jordbruksbetonade socken, stannade man slutligen för den gamla Norsta-stugan i Fölsvik, visserligen rätt illa medfaren men av präktig typ, och sedan föreningen genom köp blivit ägare till anläggningen Ås brunn, flyttades stugan dit. Stora kostnader och mycket arbete fick föreningens medlemmar lägga ned för att få brunnsbyggnaderna och hembygdsgården i värdigt skick. Visserligen har föreningen omkr. 175 medlemmar, men den mera arbetsföra delen av den manliga befolkningen söker sig arbete på andra orter. Det är därför anmärkningsvärt att föreningen gått i land med sina stort anlagda projekt.
Ås brunn är dessutom Svenska Turistföreningens vandrarhem och har med sitt ypperliga läge vid stora landsvägen Fryksdalen-Älvdalen blivit besökt av tusentals turister.
De flesta av byggnaderna vid brunnen är av äldre datum, och själva brunnskällan med sitt öskar är i gott skick. Hembygdsföreningen har tagit tillvara en del attiralj från den gamla brunnstiden.
Den stora författarinnan på Mårbacka fick inte uppleva den dag, då hennes faders brunn åter blev en levande verklighet. Man vet dock att det skulle ha glatt henne, och med sin djupa förankring i hembygden och traditionen hade hon säkert varit ett gott stöd för föreningen.