Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Södra Råda socken är belägen mellan sjöarna Vänern och Skagern och består av en halvö med landförbindelse åt norr. I öster och söder är den omgiven av Skagern, i väster av Gullspångsälven och Vänern. I norr gränsar socknen till Visnums-Kil, i öster till Rudskoga, båda i Värmland, i söder och väster till Amnehärad i Västergötland. Södra Rådas yta är 60,19 kvkm, varav 43,5 kvkm är land. En relativt stor del av landarealen är sankmark, särskilt utmed Vänerstranden. Några större höjdskillnader finns inte inom socknen, men några skogsåsar sträcker sig genom den. Mer än hälften (56 %) av landarealen är skog. Den odlade marken utgör endast 26 %. Höjdskillnaden mellan Skagern och Vänern är 21 meter, och Gullspångsälven, som är förbindelsen mellan sjöarna, har alltså på sitt endast 7 km långa lopp en avsevärd fallhöjd. Denna har utnyttjats för byggande av Gullspångs kraftverk, vilket emellertid till sin största del ligger inom Amnehärads socken. Eftersom älven vid sitt utlopp har ett litet fall, är den inte segelbar från Vänern.
Näset mellan Skagern och Vänern var tidigt förbindelseled mellan Västergötland och Värmland-Norge. En del spridda fynd från stenåldern antyder, att redan då en bofast befolkning kan ha funnits i Södra Råda. Emellertid träder inte socknen såsom sådan fram i historien förrän 1346, då vi finner dess namn i ett brev, som fastställer råmärken för fisket i Gullspångsälven (som då hette Amn) . I brevet talas om två synemän från Södra Råda, nämligen "haquin aff Rudha sokn" och "Bootolph aff Rudhom". Namnet Södra Råda förekommer först på 1500-talet. Råda är pluralis av ett fornsvenskt ord rudh, som betyder 'röjning, nyodling'. Innan socknen som helhet uppträder i de historiska urkunderna, har namnen på ett par av gårdarna synts, nämligen Stora Årås och Lökstad. Men även om vi inte förrän mitten av 1300-talet har något skriftligt bevis på att Södra Råda existerat som självständig socken, finns ett annat och äldre bevis för detta, nämligen den gamla kyrkan, som av forskare daterats till 1200-talets slut. Av övriga minnesmärken från forna tider bör nämnas de gravhögar som finns på Stora Årås ägor. Silfving framkastar i sin beskrivning av Södra Råda socken två hypoteser om deras ursprung: antingen härrör de från hertigkrigen i början av 1300-talet och skulle i så fall dateras till 1304, då ett slag stått vid Årås, eller också från Harald Hårdrådes krig 1066.
Den medeltida Rimkrönikan berättar om skärmytslingar, som ägt rum under hertigkrigen. Sålunda berättas, att kung Birger år 1304 skickade en styrka till Agnabro (bron över Amn). I väntan på motståndaren rev den ner bron och lät timret flyta bort. Men motståndaren fann ett vad (Varsundet?). Var denna bro gått över älven är omöjligt att säga. Men det kan inte gärna vara, där de nuvarande broarna går, ty där forsade då älven fram vilt. Man kan väl antaga, att den funnits längre mot Årås till. En ny bro torde snart ha blivit slagen, ty såsom redan sagts gick här en viktig förbindelseled mellan Västergötland och Värmland, och på något sätt måste man komma över älven.
En älv har ju betydelse på många sätt, inte minst ekonomiskt. Nu är det framför allt kilowatt som älven ger, men under medeltiden var fisket mest åtråvärt. Det gick lax i älven nämligen. Det finns många brev och författningar som nämner "fisket i Amn". Av de äldsta urkunderna tycks framgå, att fisket hört kronan till. År 1248 skänkte kung Erik Eriksson (Läspe) det emellertid till Varnhems kloster. I flera brev under de närmast följande 200 åren bekräftar olika kungar och stormän denna klostrets rätt. År 1469 övergick fisket till biskopsstolen i Skara, som innehade det till reformationen. Senast under 1800-talet fördes en stor process om rätten till fisket. Nu torde ingen längre strida om sin fiskerätt i älven, ty efter kraftverkets byggande går inte mera någon lax upp i den. Innan vi lämnar älven, skall vi endast konstatera, att det nuvarande namnet dyker upp först på 1400-talet. Om det verkligen är fråga om en spång, eller om spång har betydelse av 'spänne, smycke', är omtvistat. Klart är dock, att namnet genom förstavelsen gull är ett typiskt s.k. noa-ord, dvs. ett smickrande namn, som användes i stället för det egentliga. Man ville blidka de farliga makterna i älven på så sätt.
Den som i våra dagar färdas genom Södra Råda får intrycket av en ganska genuin jordbruksbygd. Gårdarna ligger samlade i byar och på grund av terrängens beskaffenhet oftast utmed bygatan. Den enda del av socknen som har annan bebyggelse är Kärr. Här finns en liten ansats till villasamhälle, dock inte i något stereotypt mönster utan en trevlig och okonstlad blandning av gammalt och nytt.
Vid årsskiftet 1960-61 hade Södra Råda 755 invånare. Som i alla landsbygdssocknar har folkmängden varit i ständigt sjunkande sedan lång tid tillbaka. I slutet av 1800-talet hade socknen minst dubbelt så många invånare. Stora åderlåtningar skedde under amerikafeberns år. Förre kantorn Johannes Almgren, som kom till Södra Råda 1889, kan berätta, hur den ena kärrlasten efter den andra med amerikafarare gav sig iväg under 1800-talets sista årtionden. En del kom tillbaka, men de flesta stannade kvar. Det finns nu knappast någon gammal sockenbo som inte antingen själv har varit över i Amerika eller också har nära släktingar där.
Jordbruket är huvudnäringen för socknens invånare, och det skötes på traditionellt sätt. Sålunda har ingen övergått till att driva jordbruket kreaturslöst. Skogen spelar en relativt stor roll, och avnämare för timret finns på nära håll: Bäckhammars sulfatfabrik i Visnum och Skagersviksbolagens träindustri i Amnehärad. Både jordbruket och skogsbruket är mekaniserade, dock inte 100-procentigt. Det finns fortfarande många hästar som drar plog och harv, och många träd fälls med handkraft. Men naturligtvis går mekaniseringen framåt. Traktorer är vanliga liksom olika skördemaskiner. Något som är mycket typiskt för Södra Råda är, att en del är jordbrukare "på halvtid". De är skiftesarbetare på Bäckhammars bruk och sköter ändå sin lilla gård.
I samband med jordbruket bör jordgubbsodlingen nämnas. Socknarna runt Skagern har ju specialiserat sig på denna odling, och även i Södra Råda finns några storodlare, som under säsongen sysselsätter många med plockning av bären. Det är mest hemmafruar och skolbarn som skaffar sig förtjänster genom jordgubbsplockning.
Den näst största yrkeskategorien inom socknen torde vara industriarbetarna. Det är i någon mån industrierna i Amnehärad som hämtar sin arbetskraft från Södra Råda, men framför allt är det Bäckhammars bruk. "Bäckhammarsbussen", som hämtar upp och kör hem arbetarna, är en vanlig syn, då den går sina dagliga turer genom socknen. Däremot finns inget industriföretag på Södra Rådas egen mark.
Hantverket är som på de flesta håll i utdöende, men en och annan hantverkare kan man dock ännu finna i socknen.
Läget mellan de båda stora sjöarna borde ju betyda tillgång till fiske för befolkningen. Det finns dock endast ett fåtal som har fisket som huvudsaklig förvärvskälla. Men många är de som fiskar, och de flesta gör det för nöjets och avkopplingens skull.
Utmed Gullspångsälven och Vänern drar stora länsvägen Mariestad-Kristinehamn fram, numera rak, bred och lättframkomlig. Där går daglig busstrafik. Genom socknens östligare del slingrar sig en mindre väg med busstrafik två gånger per vecka. För de flesta sockenbor är tillgången till allmänna kommunikationer alltså inte särskilt tillfredsställande, vilket har haft till följd, att bilbeståndet är ganska tätt.
Då lantbrukarna skall köra till kvarn, och då man vill köpa något som socknens specerihandlare inte för, är det söderut man far, till Gullspång, som utan tvekan är centralorten för de flesta i socknen, och en mycket väl utvecklad centralort. Men ibland skall man "till stan", och då far man norrut, till Kristinehamn. Läroverksungdomen går i stor utsträckning i Kristinehamn, endast ett fåtal söker sig till Mariestad. Provinsialläkare finns dels i Gullspång, dels i Värmlands-Säby, och de torde ha ungefär lika många patienter var från Södra Råda. Här finns ingen deciderad riktning norr eller söder. Det kan man däremot finna, då det gäller de kulturella förbindelserna. Förutom att skolstaden i stor utsträckning är Kristinehamn, märker man det på att de tidningar som mest läses är Nya Wermlands-Tidningen samt Värmlands-Posten. Endast i sydligaste delen, i Kärr, läses Tidning för Skaraborgs län.
Denna dragning än åt söder, än åt norr skulle ingen tänka på, om det inte vore så att Södra Råda är en gränssocken, den sydligaste socknen i Värmlands län, och att Gullspång ligger i Skaraborgs län. Under 1950-talet har starka krafter varit i rörelse för att få socknen att tillhöra Amnehärads kommun i stället för Visnums. I samband härmed har de båda sidornas representanter sökt övertyga varandra om i hur hög grad Gullspång resp. Kristinehamn utövar dragningskraft på befolkningen. Skarpa hugg har skiftats under dessa strider, som ibland blossat med stor häftighet. Det är inte första gången som Södra Rådas egenskap av gränssocken vållat strider. På 1720-talet t.ex. ville den s.k. älvroten (södra och sydvästra delen av socknen) avsöndra sig från Södra Råda församling och läggas till Amnehärad, emedan man hade så mycket närmare till den kyrkan. Man skrev till domkapitlen i Skara och Karlstad och till landshövdingen i Örebro (som alltså vid denna tid tycks ha haft socknen inom sitt län), men utan resultat. Älvroten skulle tillhöra Södra Råda. Även under följande århundraden har tvistigheter uppstått och bilagts och uppstått igen. Det är förvisso ingen lätt uppgift att dra gränser i denna del av vårt land, det kan en blick på kartan övertyga en om. Och känslan för hembygden är stark, så som den blir i en jordbrukssocken. Därför engagerar man sig djupt, då det blir fråga om i vilket större sammanhang hemsocknen skall ingå, antingen det gäller storkommun eller pastorat.
I ecklesiastikt avseende har Södra Råda så långt tillbaka som man kan följa de historiska källorna hört till Amnehärads pastorat och därmed från början till Skara stift. En påminnelse om detta finns i gamla kyrkan, där en inskrift på latin talar om att "detta målades och skrevs år 1494, då Brynolf III var biskop i Skara". När Karlstads stift år 1658 bildades, kom Södra Råda att höra under detta stift, medan moderförsamlingen Amnehärad fortfor att ligga i Skara stift. Detta förhållande har alltsedan dess varit rådande. Men genom den senaste pastoratsregleringen, som trädde i kraft år 1962, kom Södra Råda att läggas till Visnums pastorat, och den gamla pastoratssamhörigheten med Amnehärad har alltså försvunnit.
Gamla kyrkan har nämnts ett par gånger. Den är utan minsta tvekan socknens största sevärdhet, omtalad i konsthistorier och resehandböcker. Den antages vara byggd vid 1200-talets slut (enligt Tord O:son Nordberg, Södra Råda gamla kyrka. Nr 4 i Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens serie Svenska Fornminnesplatser) . Den är märklig framför allt genom de synnerligen väl bevarade målningarna, som täcker kyrkans hela inre. De har tillkommit i två omgångar, dels 1323, då målningarna i koret utfördes, och dels 1494, då långhusets målningar tillkom. Stilen i de äldsta målningarna tyder på att konstnären varit skolad i Frankrike. Att här beskriva de många olika motiven är omöjligt. Men var och en tillrådes att uppsöka den gamla kyrkan, beundra de vackra färgerna och formerna och meditera inför motiven. Man bör ta god tid på sig och gärna komma flera gånger, ty den gamla kyrkan har så mycket att bjuda, att man inte blir färdig med den på en gång. Av kyrkans kvarvarande inventarier faller kanske triumfkrucifixet mest i ögonen med sin realistiska framställning av den lidande Kristus.
Denna gamla kyrka var församlingskyrka till år 1859. Då hade den länge varit i ett så dåligt skick att sockenmännen beslutat bygga en ny. Man ville inte behålla den gamla, som var "skräpig och bristfällig". Emellertid hade åtminstone några en känsla av att den hade antikvariskt värde, och den hembjöds åt staten. Kungl. Antikvitets Akademien köpte den för 2.000 riksdaler riksmynt. Därmed räddades ett värdefullt byggnadsverk från vår medeltid. Den gamla kyrkan är alltså nu statsegendom och museum, men den får åtminstone två gånger varje år åter tjäna som församlingskyrka. På midsommardagen och söndagen därpå firas nämligen högmässa där. Dessutom förekommer någon enstaka gång vigsel i kyrkan.
Redan i mitten av 1700-talet hade det varit tal om att bygga en ny kyrka. Men frågan förhalades, bl.a. på grund av att Älvroten tredskades och vägrade bidraga till ett kyrkobygge i Södra Råda. Man gick ju till Amnehärads kyrka, som låg så mycket närmare! (I detta sammanhang kan nämnas, att Amnehärads kyrka har en utbyggnad mot norr, som av gammalt kallas "Rådakyrkan". Den tjänstgör nu som doprum men var förr den del av kyrkan, dit Älvroten hänvisades att sitta under gudstjänsterna för att inte ta plats från amnehäradsborna i det egentliga kyrkorummet.) Men frågan om nytt kyrkbygge kunde inte förhalas hur länge som helst, och på 1850-talet var den gamla kyrkan så bristfällig att frågan måste lösas. Efter det att många platser föreslagits som lämpliga, enades man äntligen om den tomt i Backa, där kyrkan nu står, och år 1859 stod den färdig. Den har genomgått olika restaureringar, den senaste 1955. I jämförelse med den gamla kyrkan är den naturligtvis torftig med sina vitkalkade väggar och med altartavla och antependium som enda färgklickar. Men den är en skapelse av sin tid och får accepteras såsom sådan. Under det senaste decenniet har kyrkan tillförts en rad textilier av sådan typ som passar till dess rena och enkla stil. Sålunda skänktes t.ex. till 100-årshögtiden år 1959 två mässkrudar av de kyrkliga syföreningarna.
I Södra Råda finns en församling tillhörande Svenska Missionsförbundet. Den bildades i slutet av 1800-talet och räknar nu ca 120 medlemmar samt har egen predikant. Tre missionshus i olika delar av socknen har församlingen byggt. Förutom predikoverksamhet bedrives ett ganska livligt ungdomsarbete. Söndagsskola och syförening kompletterar bilden av församlingens liv. Vissa år har hållits bibelskola.
Då det gäller en socken med ständigt sjunkande invånarantal, måste en historik över socknens skolor bli ett sorgligt kapitel, sett från lokal synvinkel. Så sent som läsåret 1956-57 fanns tre skolor i verksamhet, nämligen Kyrkskolan, Västra Eketorp och Prästgården. Den sistnämnda drogs in, och under de följande åren läste klasserna 1-4 i Västra Eketorp för två lärare och klasserna 5-7 i Kyrkskolan för en lärare. Därefter flyttades klass 7 till Hällemo i Rudskoga, och från höstterminen 1961 finns endast småskolan i Västra Eketorp kvar. Denna utveckling är en följd av den nya grundskolans genomförande och har därför ej gått att hejda. Södra Råda, som ligger i storkommunens utkant, har ju aldrig kunnat drömma om att få en centralskola förlagd till sin mark. Så har den lilla socknen än en gång fått smaka sitt bittra öde att vara gränssocken!
Från skolorna går tankarna lätt till en annan kommunal angelägenhet, nämligen åldringsvården. I gamla tider hette det ju fattigvård, och i Södra Råda liksom i andra socknar löstes problemet genom att de som var oförmögna att själva försörja sig fick "gå på rote". Sålunda kan t.ex. ett sockenstämmoprotokoll från 1832 berätta om fattighjonet Olof Lake, att han skulle vistas "28 dygn på varje helt hemman och proportionsvis hos de mindre". Men samma år beslöt man, att de fattiga i stället skulle auktioneras bort till den lägstbjudande, och att kostnaden skulle fördelas rättvist mellan varje hemman. Den 30 maj 1832 hölls den första fattigauktionen i Södra Råda. (Dessa uppgifter från Silfvings sockenbeskrivning.) När den sista fattigauktionen hölls är ej bekant, men det kan tänkas - och man vill gärna hoppas - att det var den som ägde rum i juni 1870, då en liten pojke skulle "till den minstbjudande bårtakorderas på ett halt års tid".
Något fattighus har veterligen aldrig funnits i Södra Råda. Inte heller ålderdomshem har den lilla socknen ensam förmått bygga. Man har fått inackordera sina gamla i Rudskoga och Visnums ålderdomshem, så länge dessa fanns. Sedan storkommunen tillkommit och denna byggt det moderna ålderdomshemmet Svedjegården, kan man äntligen sägas ha fått ett eget hem för de gamla.
En av de kyrkliga syföreningarna brukar till varje jul komma ihåg gamla och ensamma i socknen genom att skicka dem en "julkorg" Flera andra föreningar arbetar för liknande ändamål. De stora humanitära organisationerna Röda Korset och Rädda Barnen är också företrädda med lokalavdelningar i Södra Råda. Förutom dessa nu nämnda föreningar arbetar även några politiska sammanslutningar av skilda färger i socknen.
Att skriva om en landsbygdssocken i forntid och nutid är en intressant men samtidigt vemodig uppgift. Ty man har en känsla av att landsbygden förlorat i värde under tidens lopp. Förr var varje socken en självstyrande enhet med egen kommunalordförande, egen kommunalstämma och egen präst. Nu är de små socknarna endast ett bihang till de stora kommunerna - så kan det tyckas, när man ser dystert på utvecklingen. Men naturligtvis är detta fel, ty de stora enheterna består ju av små delar. Därför är varje liten socken lika viktig nu som förr, fastän administrationen är annorlunda ordnad. Man skulle för framtiden önska varje liten socken en sund självkänsla, som inte utesluter samverkan i förtroende med andra. Dessutom ville man gärna se, att landsbygdens stora problem, avfolkningen, kunde lösas. Men hur det skall ske, är en fråga, som faller utom ramen för denna framställning.