Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
I en länge sedan svunnen tid, när samfärdseln var hänvisad till vattenlederna, utgjorde Frykensjöarna en bekväm väg upp genom landskapet. Söderifrån nåddes sjösystemet lättast över Klarälven, Acksjön och Norra Hyn. Den bebyggelse som växte fram på det trafikerade näset mellan denna senare sjö och Fryken blev efter hand centrum i en sockenbildning som kom att benämnas Kilen efter en kilformig vik av Hynsjön. Namnet skrevs ursprungligen Kihlen och är belagt från tidig medeltid men fick 1886 formen Stora Kil.
Fyra hemman i socknens nordvästra hörn överfördes tidigt till grannsocknen Frykerud och så sent som 1953 tillfördes socknen från Övre Ullerud hemmanet Bonserud, beläget vid sjön Visten, men i övrigt har socknens gränser varit oförändrade i nyare tid. De socknar som har gräns mot Stora Kil är från söder och medsols Grava, Nor, Frykerud, Västra och Östra Ämtervik, Övre och Nedre Ullerud samt Forshaga.
Socknen, vars område utgör 172 kvkm, därav 144 kvkm land, omfattar utöver sitt gamla centrum med stora gårdar kring Norra Hyn bygden kring Nedre Fryken samt nedre delen av Mellanfryken. Öppen och merendels flack jordbruksbygd dominerar de södra delarna av socknen medan kuperad skogsbygd präglar dess norra del. Åkern utgör 26 procent av landarealen och skogsmarken 58 procent. I nordöstra hörnet når socknen upp till den skogkransade sjön Visten. Söderut avstänges Frykenbäckenet av de väldiga grus- och sandbankarna vid Fryksta. En granstock som häromåret tillvaratogs i en lerknöl i Fryksta imposanta och långt upp genom Fryksdalen skönjbara grustag, visade sig vid datering på radioaktiv väg ha legat där i 36.000 år och vittnar på sitt sätt om den mäktiga åldern av dessa geologiska bildningar. Sitt avlopp har Frykensjöarna genom Norsälven, som i gränsen mot Frykerud bildar Frykforsens vattenfall.
Stora Kils kommun, som sammanfaller med socknen, har inte berörts av senare tiders kommunreformer. Den utgör ock en församling och bildar (tillsammans med Frykerud) Stora Kils och Frykeruds församlingars pastorat i Kils kontrakt. Kommunen tillhör Kils landsfiskalsdistrikt, Mellansysslets fögderi och Mellansysslets domssaga, vilka båda senare har sitt kansli i Karlstad.
Om en tidig bebyggelse av socknen vittnar de många gravhögar som påträffas runt Nedre Frykens södra ände. Vid Mogården, Viksta och framförallt Runnevål är de samlade till stora gravfält. På den senare platsen kan man ännu urskilja ett hundratal högar, men fältet torde en gång ha varit ännu större. Arkeologiskt har åtskilliga av högarna varit undersökta, och de har visat sig påtagligt fyndfattiga. De döda har jordats brända och där invid har påträffats urnor, toalettredskap, pärlor och dylikt. Fynden bär budskap om en tidig och talrik bosättning under romersk järnålder, ungefär på 400-talet e. Kr. Troligen rör det sig om en norsk kolonisation vid denna tid här i de stora skogar som då utan uppgångna gränser skilde de båda länderna åt. Möjligen var det den lätta och lättbearbetade sandjorden runt Frykensjöarnas nedre ända som lockade till bosättning. Det fuktiga och nederbördsrika klimat som satte in på 400-talet gav förvisso god skörd på sandjorden och skapade betesmarker och rik lövtäkt åt boskapen. I omedelbar anslutning till byn med utsikt över skog och sjö lades ättehagen där de döda jordades. Att kolonisationen sedan hastigt upphörde och ej gav upphov till fortsatt bebyggelse hänger säkerligen samman med tidens krigiska förvecklingar, som gav återljud långt ut i detta gränsland. Det har av forskare förmodats att Uppsala-kungarna under nästa århundrade utsträckte sitt välde till dessa bygder.
Den tid som därnäst lämnat efter sig ett vittnesbörd i socknen är missionstidevarvet på 1000- och 1100-talen. En åldrig dopfunt i kyrkans kor vittnar om den strid som då stod kring Frykens stränder mellan den gamla tron och den nya. Just vid denna dopfunt togs barn efter barn och lösgjordes från hedentro och överantvardades i Vite Krists frälsarhänder. Missionärerna nådde socknen dels över Norge och dels över Skarastiftet och Vänern. Ett gårdnamn bär vittne om att det var anglosachsisk mission som här kom först. En munk från Aberdeen drog sin farkost i land i den kilformade viken av Norra Hyn. Vid bäckfåran som där mynnade reste han på ena stranden korset och läste den första mässan. Snart stod det första gudshuset där färdigt, och kyrkplats förblev det till 1850. På bäckfårans andra strand iordningsställde han sitt härbärge, sin prästgård, sitt biskopssäte, och på emigranters vis kallade han det sitt Aberdeen. Det blev efter hand Apertin, och så heter gården ännu i denna dag.
Det var kyrkan som på allt sätt dominerade socknens medeltida utveckling. De mäktiga Skarabiskoparna styrde sina skepp från Läckö över Vänern och följde utvecklingen häruppe. De tog hand om Apertin för domkyrkans räkning, likaså granngården Lökene. Skövde kyrka ägde granngården Halsmo samt Väsby med dess rika laxfiske i Norsälven. Sockenprästen, herr Olof, herr Lars eller vad han nu hette, fick nöja sig med en anspråkslösare gård vid Hynstranden. En majdag 1431 fick han emellertid flytta över till Ekenäs storgård - också den en av gårdarna kring sjön - som ägaren väpnaren Alexander Thorstensson skänkt till kyrkan, och gamla prästgården blev nu i både dagligt tal och jordeböckerna Gamlegården. I kyrkan vid stranden levdes ett rikt gudstjänstliv. Den gamla kyrkklockan, som kallade till högmässa och Mariabön, gick tyvärr förlorad i kyrkbranden 1929, men Mariabilden, som svärtats av vaxljuslågor och helgats av seklers fromma böner, finns kvar.
Reformationen kom givetvis att gå hårt åt gammalt och fornt i denna socken. Prästen fick bo kvar på Ekenäs, men i övrigt indrogs de kyrkliga gårdarna till kronan. Den förste lutherske prästen visade sig emellertid vara en kraftkarl och kom att sätta spår i socknen. Kil blev ett rangpastorat som under långliga tider framåt kom att gå i arv i hans släkt, känd under namnet Brunius. Mäktiga och inflytelserika präster med detta namn residerade på Ekenäs, höll sockenstämmor, drev mönsterjordbruk, predikade den nya tron, manade fram läskunnighet och gick biskop och riksstyrelse till handa i tusen och en ting.
När Karlstad vid 1600-talets mitt blev säte för superintendenten, togs detta rangpastorat till prebende för honom, och så kom det sig att biskopen i Karlstad i nära trehundra år också var kyrkoherde i Stora Kils pastorat. Det kom att sätta djupa spår i socknens liv. Nästan permanent var det dåligt ordnat med bostad åt biskopen i Karlstad, vadan han i stället föredrog att bo på sin förnäma och välhållna lantgård i Kil. Det var alltså kunniga och kraftfulla män som ryktade Kils gäll.
En enda av dessa måste här nämnas, superintendenten Erland Broman, i tjänst under 1600-talets sista decennier. Han var född på Ekenäs av släkten Brunius men tog i arv efter sin fosterfader gården Apertin. Vorden superintendent över Karlstads stift kunde han alltså driva dessa två gårdar i sambruk. Han tog sitt residens på Apertin, som han praktfullt inredde och där rikets ledande män ofta satt vid hans bord. Den förnäma riddarsalen på Apertin står kvar i orört skick och vittnar vältaligt om den magnifika prakt som kunde utvecklas, när superintendenten till exempel hade glädjen att hälsa sin konung välkommen.
Det gårdsinnehav i socknen som kronan övertagit efter den medeltida kyrkan hade däremot gått andra öden till mötes. När Gustav II Adolf byggde upp sin krigsmakt, kom gårdarna väl till pass som officersboställen. I en sådan familj av tysk extraktion föddes sålunda på Gamlegården Hans Albrecht von Treileben, som blev den svenska dykarkonstens grundläggare och som vann ryktbarhet genom de många kanoner han bärgade från regalskeppet Vasa. Under de stora krigen på 1600-talet och i stora ofredens dagar kämpade officerare från gårdarna i socknen på slagfälten runt om i Europa. Åtskilliga fick stanna därute för alltid, såsom den unge Anders Berg från Säby, som stupade vid Poltava, andra hamnade i fångenskap som Claes Henric Jägerhorn på Lökene, vilken satt sex år i Danmark och vid hemkomsten visade sig hårt blesserad i bröstet, låret och huvudet, andra åter skrev hänförda brev hem och vittnade om den osägliga glädje varmed de stred vid sin älskade konung Karls sida.
Med frihetstidens ingång bytte socknen gestalt på många sätt. Apertin kom i den grevliga släkten Löwenhielms ägo och gick i arv från far till son. Dess egendomsinnehav utökades snabbt och oavbrutet i socknen. De namnkunniga släkterna på socknens storgårdar avflyttade och efterträddes av arrendatorer under Apertin. Ägaren av denna gård blev vid biskopens sida den dominerande gestalten i socknen. Järnbruksrörelsen, som vid denna tid mer och mer satte sin prägel på de värmländska socknarna, gick av olika anledningar Kil förbi. Endast transporterna till och frän järnbruken i Fryksdalen berörde socknen genom att Fryken anlitades. ägarna av Apertin kontrollerade denna trafik i viss mån genom det faktori de drev vid lastageplatsen i Fryksta och som efter hand fick stor omfattning.
Under några årtionden kring sekelskiftet 1700-1800 styrdes Apertin av en namnkunnig härskarinna, grevinnan Sara Catharina Löwenhielm, född Linroth. Tidigt änka tvingades hon själv att ta hand om gårdskomplexets affärer och gjorde det med den äran. Sträng var självklart regimen och det var väl ingen avundsvärd lott att vara dräng eller piga där, men gården förskönades och förbättrades undan för undan. I kavaljersflygeln, som står kvar i orubbat skick, upplät grevinnan rum för baroner och officerare som ej tyngdes av familjelivets band. Hon omgav sig med ett hov av Silverswärdar, Gyllenspets, Ekenstierna, Cederström och allt vad de hette. De behövde inte bekymra sig för detta livets nödtorft. Gårdens visthusbodar stod där överfyllda. När snöstormen svepte in gården i sitt vita dok och vargen tjöt på gårdsplanen, då eldade grevinnan riddarsalens eldstad glödhet, tände ljus i kandelabrarna, dukade fram rätternas mångfald, lät hämta upp ädla årgångar ur sitt vinförråd och bjöd upp till en glad kottiljong. Knep det, betalade hon älskvärt sina kavaljerers spelskulder. Det var ju synd om de vänliga själarna och de gjorde henne emellanåt ovärderliga tjänster genom att föra hennes ord på stämmorna, härja med tjänstefolket och vara konstnärliga rådgivare, när corps-de-logiet och trädgården byggdes om.
Under några årtionden vid 1800-talets mitt styrdes återigen Apertin av en kraftfull kvinnogestalt, den förut omtalade gammalgrevinnans sondotter, Charlotte von Gerdten, född Löwenhielm. I folkmun har de båda imposanta kvinnorna ofta sammanblandats och de var varandra förvisso i mycket. lika. Gården hade samma självklara ställning som socknens huvudgård. Hög och låg var fortfarande beroende av grevinnans ord och beslut. Tiderna var bistra, försörjningen av de många utfattiga var ett hart när olösligt problem och regimen på den stora gården var gammaldags sträng och sparsam. Någon sanning var det nog i Gustaf Frödings bekanta ord om sur välling och sur sill som det som vällingklockan på Apertin sjöng. Med kavaljerslivet var det dock slut på gården. Charlotte von Gerdten levde fastmer för sina barn och barnbarn. Det blev allt längre medan det dukades till fest i riddarsal och park.
En ny tid började växa fram med nya tänkesätt. Tidningar och böcker letade sig fram till socknen och påtalade orättvisorna i samhällssystemet. Allmogen greps snabbt av det nya synsättet, tog ordet vid stämmorna och menade att det var fler än grevinnan som skulle bestämma här i socknen. Förvaltaren, som förde grevinnans talan vid stämmorna, fick det svårare och svårare. När kyrkan behövde repareras, blev motsättningen akut. Varför skulle kyrkan över huvud taget stå där mitt emellan grevinnans och biskopens gårdar i socknens utkant och varför skulle de bestämma hur den skulle repareras? Allmogen gaddade sig samman och fann sin egen linje - kyrkan skulle inte repareras, den skulle nybyggas och det på en plats mitt i socknen, mitt bland vanligt folk. Det blev långa strider och ändlösa stämmor. Till sist drev allmogen sin vilja genom. Den hade en gång för alla tagit tömmarna. Så blev det bestämt att en ny kyrka skulle byggas uppe i Tollestad där allmogens gårdar låg. Fick biskopen och grevinnan längre kyrkväg kunde det inte hjälpas, småfolket fick kortare väg; och där låg den mitt ibland dem, nu var det deras, inte de högförnämas kyrka. När kyrkan stod färdig, var den nya tiden långt på väg. Hjulångarnas brummande motorer piskade Frykens vatten. Järnvägsvagnarnas hjul rasslade mot rälsen på andra sidan sjön. Det hade kommit handelsbod, och i kökskammarn på gården intill satt den nye läraren och lärde barnen skriva på en griffeltavla.
Järnvägen hade kommit, ja just det. Redan tidigare har berörts den betydelse Frykensjöarna hade för den värmländska samfärdseln. Varorna fraktades på båt längs Klarälven till Lyckan i Grava och fördes sedan på hjuldon och båt över eden längs Acksjön och Norra Hyn till Fryksta. Körslorna mellan Fryksta och Lyckan var av stor omfattning vid 1800-talets mitt, och när de första meddelandena om järnvägar kom till vårt land, gick just tankarna till denna led. Hösten 1847 drogs riktlinjer upp för företaget och Frykstads Jernvägs Actiebolag bildades. På våren 1849 satte kaptenen i flottans mekaniska corps Carl Edward Norström i gång företaget och i september uppläts den för trafik.
De första fem åren drogs vagnarna av hästar, men därefter sattes lokomotivet Frycksta in. Järnvägen var Sveriges första som öppnades för allmän trafik, och under den korta tid den ägde bestånd fraktade den fram stora godskvantiteter mellan Fryken och Klarälven. Snart blev den emellertid obehövlig. Järnvägsbyggandet hade ju kommit i gång i övrigt i landet. Nordvästra stambanan drogs efter många förvecklingar fram söder om Fryken, och när Bergslagernas Järnväg på 1870-talet fått fart på sin trafik, tvingades där fram en stor korsning. Det blev Kils järnvägsstation på gården Karlslunds mark några kilometer söder om Fryksta. Ett stickspår drogs ned till Fryksta och det gamla spåret till Lyckan kunde rivas upp.
Många förändringar följde dessa nyheter. Sockenmännen hade ursprungligen tänkt sig skapa ett nytt sockencentrum kring den nya kyrkan vid Tollestad, men innan dessa planer hann förverkligas, hade det lilla stationssamhället på Karlslund börjat växa fram. Det blev bostäder för personalen. Handelsmän, som följt rallarna i spåren, stannade kvar och öppnade någon liten "futt" här och var, alltså handelsbod. Snabbt gick det inte med den nya tätorten. Länge var stationen vid Fryksta av långt större betydelse genom de stora godskvantiteter som där lastades om och den personal det krävde. Ännu 1890 fanns blott cirka 200 människor i Kils samhälle.
För att tillvarataga sina intressen bildade samhällsborna 1901 ett municipalsamhälle som några år senare fick stadsplan. Utvecklingen gick fortfarande långsamt, från befolkningstalet sett, men framsynta samhällsbor planerade på lång sikt och åstadkom beslut som blev av stor betydelse för samhällets framväxt. Det fick läkare, apotek, veterinär, postanstalt osv. Några år före första världskriget stod en ny järnvägslinje upp genom Fryksdalen klar som begynte just vid Kils järnvägsstation. Verksamheten vid Fryksta kunde avvecklas och stationen vid Kil ryckte framåt. Efter den nya linjen växte nya stationer fram vid Gunnita och Tolita, där små samhällsbildningar kom till stånd.
År 1910 hade Kils samhälle nått något över 600 i befolkningstal, men ännu 1940 hade det inte nått 1.000. Med 40-talets ingång kommer emellertid en tid av stark expansion för samhällets del. Järnvägs- och busstrafik har högkonjunktur med starkt ökat antal anställda i en trafikknutpunkt som Kil. Värmlands slakteriförening börjar koncentrera sina anläggningar till samhället och en ny industrigren växer fram. Först på privat initiativ och senare genom kraftigt stöd från kommunala myndigheter skjuter bostadsproduktionen i höjden. Samhällsområdet utvidgas. År 1950 var 1823 bosatta i samhället och tio år senare 2.760.
I detta sammanhang må befolkningsutvecklingen i socknen i stort något beröras. När befolkningsstatistiken begynte 1750, bodde i socknen 1.600 människor. Siffrorna är här avrundade. Femtio år senare hade siffran stigit till 2.200. De svåra åren före 1810 förorsakar en tillfällig tillbakagång men folkmängden fortsätter sedan sin stigning för att år 1850 nå 3.200. En brant stegring av befolkningstalet på 1870-talet förorsakar följande årtionde en emigration med motsvarande åderlåtning. År 1900 bodde i socknen 3.600. Mellan 1920 och 1940 ersättes folkökningen av en kraftig minskning för att sedan åter fortsätta. År 1950 hade siffran nått 4.163 och ett årtionde senare 4.723.
Vad kyrkan beträffar har tidigare berättats att den år 1850 överflyttade sitt gudstjänstliv från den gamla, vid 1600-talets mitt uppförda kyrkan vid Apertin till det nya tempel som hade uppförts på en höjd i Tollestad invid sjön Frykens södra ände. Den gamla kyrkan nedrevs på 1860-talet, men kyrkogårdsområdet förblev omhägnat och pietetsfullt bevarat. Vid en arkeologisk undersökning av den gamla kyrkplatsen för några år sedan blottades de kvarliggande grundmurarna och kyrkans byggnadshistoria klarlades. De därvid upprättade ritningarna ger jämte inventarielistor och besiktningsprotokoll en god bild av kyrkorummets utseende. Två akvareller har vidare bevarat dess yttre gestalt.
Vid utgrävningen fick den utdragna byggnadshistorien på 1600-talet sin förklaring. Kyrkan hade uppförts runt den gamla medeltida kyrkan som under tiden behållits och använts. Bevarade gravhällar, myntfynd vid utgrävningen samt notiser ur sockenstämmoprotokoll ger oss en god bild också av denna synnerligen trånga, mörka kyrka.
Kvar på den gamla kyrkplatsen finns nu - utöver en minnessten som nyligen rests och gravhällar som täcker gamla biskops- och prästgravar från socknen - ett utsökt vackert gravkor. I folksägnen rör det sig om en tillbyggnad av kyrkan som utfördes av grevinnan von Gerdten för att hon skulle slippa sitta inne i kyrkan tillsammans med vanligt folk. I själva verket är det ett gravkor som uppfördes för biskopen Broman med familj. Hans och hans hustrus kopparkistor förvaras ock i gravkorets undre valv. När Apertin övertogs av släkten Löwenhielm, blev koret gravplats också för denna släkt. Den sista som där nedsattes, innan det igenmurades, är Charlotte von Gerdten. Under gravhällarna på kyrkogården ligger biskoparna Arnell, Schröder, Schröderheim och Bjurbäck, medlemmar av prästsläkten Brunius och familjen Granfeldt på Lökene. Ett järnstaket avgränsar det sista vilorummet för en dotter till biskopinnan Bjurbäck, Marie Fahlbeck.
Den nya kyrkan vid Tollestad upplevde en storhetstid under 1870-talet, då den kände väckelseprästen Oscar Ludvig Heintz var komminister i socknen och söndag efter söndag fyllde det stora gudstjänstrummet med en fulltalig åhörarskara. Biskoparnas direkta handhavande av pastoralvården i detta prebendepastorat minskade vid denna tid. Ekenäs hade blivit blott sommarresidens för dem och det kyrkliga livet leddes av komministern. På 1920-talet avvecklades prebendeinstitutet helt och socknen fick återigen egen kyrkoherde. Ekenäs låg emellertid illa till som tjänstebostad, varför ny prästgård för kyrkoherden uppfördes vid kyrkan 1939. Några år senare flyttades komministern från sin gamla prästgård Mogården, som försåldes till Apertin, till ny bostad i Kils samhälle.
Genom vådeld en vinternatt 1929 eldhärjades kyrkan och förstördes helt. Endast det värdefullaste av de gamla inventarierna kunde räddas. Det visade sig att murarna bestått eldprovet och med begagnande av dem uppfördes under de kommande tre åren den nuvarande kyrkan. En bygdens son, arkitekten Elis Kjellin, utförde ritningarna för ombyggnaden, och adventssöndagen 1932 kunde kyrkan tagas i bruk. Kyrkorummet hade därvid något förminskats och fått en modern utformning med klara, rena linjer och ljusa, varma färger. Uppdraget att forma altarets blickfång gick till värmlandskonstnären Thor Fagerkvist som gjorde en framställning av Kristi förklaring. I det utsökt vackra Vårfrukapellet på korets södra sida reddes plats för dopfunten, den gamla madonnan, krucifixet från tidigare altartavla och andra gamla minnen.
Vid denna nybyggnad av kyrkan under kyrkoherde Gustaf Fredéns ledning slöt hela församlingen upp vid hans sida och restaurationen blev utgångspunkten för en nyfödelse av församlingslivet. Det visade sig också snart att detta blev mer än en tillfällig uppryckning.
Kyrkans gärning i bygden har påtagligt underlättats av det församlingshus som 1934 uppfördes invid kyrkan och har blivit centrum för legal och frivillig kyrklig och kommunal verksamhet av olika former. Medel har vidare fonderats för uppförande av församlingshus i Kils samhälle, där kyrkan tills vidare får draga sig fram med förhyrda lokaler på flera håll. På nära väg att lösas är en annan fråga - kyrkogårdsutvidgningen. På 1920-talet när behovet av familjegravar plötsligt växte fram, utbyggdes en ny kyrkogård strax intill den gamla. Ett förslag till utvidgning ligger för beslut hos myndigheterna.
Framväxten av ett skolväsende i socknen har givetvis skett efter linjer som är kända från andra håll i vårt land. Under 1700-talets mitt prövade superintendenten Nils Lagerlöf, som då var prebendekyrkoherde och residerade på Ekenäs, många vägar att få till stånd barnaskolor i socknen. Planerna korsades dock av de nödtider som gick över bygden med missväxtår följda av hungersnöd och farsoter. Även biskopen Olof Bjurbäck under 1800-talets första decennier gjorde aktningsvärda försök att få till stånd någon form av skolundervisning för den fattiga allmogens barn. Vad de välbeställda hemmen beträffar, litade man till att föräldrarna ombesörjde barnens bibringande av kunskaper. De ständigt återkommande krisåren omöjliggjorde även nu alla försök.
Med folkskolestadgan 1842 och det förbättrade försörjningsläget från århundradets mitt var dock en grund lagd för ett skolväsende som gav plats för alla socknens barn. Det byggdes ut med skolrotar och skolhus vid Apertin, Runnevål, Rud, Nedre Bondestad, Nilsby och Övre Bondestad. Före första världskriget fick Kils samhälle egen modern skolbyggnad med värmeledning och andra dåtida moderna bekvämligheter. Denna organisation av socknens skolväsende har i stort sett kunnat behållas till vår tid och först på 1960-talet har det blivit aktuellt att minska landsbygdens skolor på grund av uttunningen av dess befolkningstal. Övre Bondestads skola har sålunda indragits år 1961. Vid andra skolor har antalet läraravdelningar måst minskas. Ytterligare förändringar av organisationen kan bli aktuella.
Med den hastiga befolkningsökningen i Kils samhälle från 1940 och framåt har behovet av nya skollokaler där gjort sig starkt påminta. Planer till utbyggnad gjordes upp i god tid och 1959 kunde den nya centralskolan tagas i bruk. Den starka inflyttningen av unga familjer, inte minst på senare år, har undan för undan framtvingat nya klassavdelningar.
Vad den högre skolundervisningen beträffar, har socknens ungdom i äldre tid helt varit hänvisad till Karlstad. På 1920-talet startades dock en privat realskola, som genomgick växlande öden men ändå arbetade vidare med goda studieresultat. På 1930-talet omorganiserades den till en fyraårig högre folkskola som övertogs av kommunen. Den blev efter hand kommunal realskola och fick efter sista kriget egen skolbyggnad. Varje vår avlägger där tvenne klassavdelningar realexamen.
De fria andliga rörelserna nådde bygden på 1860-talet och den förste väckelsepredikanten som här synes ha talat var den haugianske O. G. Fangnes eller Olle i Fångnäs som han gemenligen kallades. Ett ögonvittne, sedermera augustanapastorn G. Lundahl, har skildrat hans predikan 1861 hos Olof i Viken och dagen därefter hos Erik i Nergården. Med detta tändes en eld i socknen som snart skulle få vittgående betydelse. "Unga och gamla kom till besinning och Gud kom in bland oss. Vår präktige skollärare Bergström stod upp från de döda, då han förnam väckelseropet", berättar skildringen. Väckelsen grep framförallt småstugornas folk, men även på herrgårdarna fann den sitt gensvar. Familjen Widström på Säby gav den sålunda sitt stöd. År 1863 bildades Kihls missionsförening.
Någon uppspaltning av väckelsen efter frikyrklig och kyrklig linje hade ännu inte skett. Våren 1867 kom tvärtom till socknen en ung präst, som gav väckelsen sitt fulla stöd. Det var den blide och fromme Olof Andreasson, som skulle sluta som kyrkoherde i Stavnäs. Han efterträddes tvenne år senare av en annan ung prästman, Oscar Ludvig Heintz. Sträng och allvarlig var han i mycket Andreassons motsats men var likafullt en väckelsens man. Dessa båda deltog i missionsföreningens arbete, öppnade kyrkan för dess predikanter och möten samt stödde väckelsen helt och fullt.
Det kommande decenniet var en sannskyldig besökelsetid för bygden. Präster och predikanter höll täta stugmöten ute i socknen. När Heintz, som blivit socknens. ordinarie komminister, under sommaren stod i predikstolen, kunde det hända att tillströmningen blev så stor i den väldiga kyrkan, att man nödgades öppna fönstret vid predikstolen för de lyssnande skarorna ute på kyrkogården som ej kunnat få plats i templet. Nyvall var en gärna och ofta sedd gäst i komministergården Mogården.
När väckelsen klövs i tvenne strömfåror genom Missionsförbundets bildande 1878, gav detta snabbt återverkningar även i Stora Kil. Missionsföreningen anslöt sig till Missionsförbundet, och Heintz drog sig tillbaka med sina närmaste medarbetare. Några år tidigare hade en baptistisk väckelsevåg gått över bygden och en baptistförsamling hade bildats. I fortsättningen kom således väckelsen att löpa fram i tre fåror.
I kyrkan tunnades besökarantalet ut under 1880-talet. Missionsföreningen byggde ett missionshus i Hannäs som blev dess centrum. På 90-talet revs detta och ersattes av missionshus i Nilsby, Rud, Kil och Övre Bondestad. Från det nya seklets ingång fick föreningen fast anställd predikant. Sin högsta medlemssiffra redovisar församlingen 1889, då 225 medlemmar tillhörde den. Ett rikt välsignat arbete har missionsförsamlingen uträttat i bygden under sin nära hundraåriga historia. Söndagsskola, ungdomsverksamhet, körsång, sykretsar och andra verksamhetsformer har den använt.
Baptistförsamlingen byggde först ett kapell i Lersäter, men 1908 flyttades det till Kils samhälle där det alltfort är i bruk. Sju år senare kunde ett nytt kapell invigas i Tolita samhälle. Under församlingens första tioårsperiod döptes ej mindre än 329 personer, men antalet dopkandidater har sedan dess starkt minskat. Under fast anställda predikanters ledning har även denna församling fått uträtta ett vittförgrenat och för bygden betydelsefullt arbete inom socknens gränser.
Sedan något årtionde verkar även en pingstförsamling i Kils samhälle. Övriga former för friare andlig verksamhet har endast haft enstaka medlemmar i bygden, utan att någon församlingsbildning kommit till stånd.
Emigrationen gjorde sig påminnt i Stora Kil relativt sent. Det var det svåra nödåret 1868 som kom de första Amerikafararna att ge sig av. Det blev då endast sporadiska ansatser till emigration. På allvar satte den fart senare under 1880-talet, detta under trycket av den starka befolkningsökningen i förening med konjunkturförsämring och prisfall. År 1888 gav sig ungdomar av från snart sagt alla hem i församlingen, men vid sekelskiftet hade emigrationsvågen lagt sig och endast något tiotal om året emigrerade.
Bygden har förskonats för katastrofer av större räckvidd. I äldre tider, när Frykensjöarna var det bekväma och flitigt anlitade kommunikationssystemet, krävde dessa visserligen sin tribut både vinter och sommar. Isarna brast under fordonen och stormarna välte farkosterna. I friskt minne lever i bygden alltfort den sommardag 1896 då båten Freja gick till botten i Bössviken och tog några sockenbors liv. Glömd är däremot numera den stora olyckan en majsöndag 1791, då kyrkbåten från Rudstorp på återväg från Fryksta gick under och 11 personer drunknade.
Bland föreningar i bygden av större räckvidd kan nämnas hembygdsföreningen, som har en stark förankring både i tätorten och på landsbygden. Föreningen har i Runnevål skapat en hembygdsgård, dit en gammal och för bygden karaktäristisk manbyggnad från Nedre Bondestad förts och där dess samlingar förvaras. I dess närhet har på privat initiativ Jonsbols fornhemman byggts upp, där värmländska byggnader för bostadsändamål, boskapsskötsel och jordbrukets behov från en svunnen tid sammanförts.
Socknens jordbruk genomgår för närvarande en snabb strukturomvandling. Större brukningsenheter framskapas och allt flera av landsbygdens bostadshus förvandlas till sommarbostäder. Befolkningstalet i socknens landsbygdsdel uttunnas alltmer och busslinjer och andra serviceföretag försämras. Så mycket kraftigare växer Kils samhälle fram under ett flertal faktorers inverkan. Genom en målmedveten bostadsproduktion och andra industrifrämjande åtgärder har de kommunala myndigheterna berett marken för en expansion av näringslivet. AB Husvagnar producerar flyttbara bostäder som genom arbetslivets förvandling fått allt större åtgång. AB Kilsverken är samhällets tunga industri inom järnbranschen och bygger cylindrar och cisterner för olika ändamål. Vad som för några år sedan var en övergiven och förfallen ladugård har nu blivit en modern fabriksanläggning.
Vid Frykens södra ände har sedan förra seklets slut funnits sågverksanläggningar. Under sista decenniet har Hannäs ångsåg övertagits av Värmlands Förenade Skogsägare och en modern storsåg har där uppförts. Den industri som dock numera betyder mest för kommun och samhälle är Värmlands slakteriförenings anläggning. Detta företag började sin verksamhet redan 1916 och fortsatte i liten skala och under upprepade kriser och med återkommande ombildningar av den organisation som stod bakom företaget. Under 1940-talet expanderade rörelsen snabbt och utvidgade verksamheten med charkuterifabrik och på annat sätt. Det nu begynta årtiondet kommer att medföra en ytterligare utbyggnad av anläggningarna.
Kommunens åtgärder för åldringsvården har följt de sedvanliga mönstren. På 1890-talet inköpte kommunen Lökene stora gård och förvandlade manbyggnaden till ålderdomshem. Det utbyggdes tid efter annan och behölls som sådant till 1959, då byggnaden uppläts till konvalescenthem för flyktingar i Medicinalstyrelsens regi. I stället togs då i bruk ett nytt modernt ålderdomshem med särskild sjukavdelning på Karlslunds mark norr om samhället. Ett antal bostadshus för pensionärer och barnrika familjer har kommunen ävenledes uppfört.
På 1960-talet rycker kommunala anordningar för gagnande av fritidslivet fram. Idrottsplatsen i samhället fick för några år sedan med kommunalt stöd lokaler för omklädnad etc. och utbygges för att kunna betjäna de närliggande skolorna. Stubberuds gård vid Frykens östra strand har inköpts och öppnats för bad, camping och andra former av friluftsliv. Generalplanen för samhället har anvisat möjligheter för ökat utbyggande av sommarstugeområdet utmed stranden. Den gamla kolonibyggnaden har blivit vandrarhem och där intill har område iordningsställts för simskolor och barnbadläger. Genom förvärv av mark söker kommunen trygga det framtida behovet, inte bara av tomtområde för bostadsproduktion och industriändamål utan även för kommunmedlemmarnas trevnad och trivsel.
För vidare studium i socknens historia och förhållanden hänvisas till författarens bok Den gamla kyrkplatsen, som utgavs 1955 och tecknar socknens öden med huvudvikt på kyrkans förhållanden fram till 1850. I skriften Apertin och Ulverud har bygdens Lagerlöfsminnen samlats. Under Ivar Björkmans redaktörsskap har tvenne delar utgivits av en sockenkrönika med rubriken Vandringar i hembygden. Skolans historia har skrivits av Gustaf Moberg i boken Stora Kils folkskolor. Den frikyrkliga verksamheten har belysts i de jubileumsskrifter som samfunden publicerat. Slutligen må nämnas att överintendenten Åke Wiberg nyligen i en diger bok berättat gården Apertins historia. Av stort intresse för socknens historia är den gamla karta över bygden som Eric Wallringh upprättade 1707 och som nu hänger i Församlingshuset.
Stora Kils hembygdsgård av Linus Brodin
Läraren Axel Höglind, som varmt nitälskade för hembygdsvården, tog initiativet till en hembygdsförening för Stora Kil, och ett möte hölls i oktober 1931 med föredrag av professor Helge Kjellin och dåvarande överläraren i Väse Gustaf Hörberg. Vid detta möte bildades så Stora Kils hembygdsförening, vars första styrelse blev agronom K. Öman, Apertin, kyrkoherde G. Fredén, fru Edit Moberg samt lärarna Axel Höglind och Ivar Björkman.
Sedan föreningen som gåva fått ett tomtområde i hemmanet Skumita om drygt 8.000 kvadratmeter av Edsvalla bolag med tillträde 1 januari 1940, kunde hit flyttas den första byggnaden, nämligen själva manbyggnaden för det gårdskomplex föreningen önskade iordningställa. Året förut hade föreningen lyckats förvärva en gammal släktgård Tomta i hemmanet Norra Bondestad. Denna byggnad är en för socknen typisk större bondgård i två våningar med kök och storstuga på nedre botten och nattstuga med kök i andra våningen. Länets hövding invigde gården vid en större folkfest.
Som gåva av pastoratet erhöll föreningen sedan en logbyggnad, som stod vid Ekenäs, och vidare har till området flyttats en stallbyggnad med vedskjul, stall, snickarbod och skjul för körredskap. Denna länga har loft och där är ett så kallat sommarrum för tjänstefolket.
Enskilda medlemmar i föreningen har bl.a. gjort en beskrivning över i socknen befintliga förhistoriska gravplatser, domarring m.m. Vid tiden för Statens Järnvägars 100-årsjubileum 1949 drog föreningen försorg om att platsen kring minnesstenen över Sveriges första järnväg uppsnyggades.
När det s.k. Runnevålsgravfältet från järnåldern med sina 94 gravhögar vetenskapligt undersöktes, var föreningen behjälplig genom lärare Axel Höglind, som alltsedan föreningen bildades varit dess intendent och nedlagt ett stort arbete för hembygdsvården inom Stora Kil.
Sedan något år har en av föreningens initiativtagare, läraren Ivar Björkman, varit sysselsatt med en utredning av emigrationen från Stora Kil till Amerika. Denna började redan 1866.
I hembygdsgården och dess uthusbyggnader och längor förvaras en mängd husgeråd, redskap för jordbruk och hantverk jämte möbler och för allmogekulturen i denna bygd typiska föremål.