Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Töcksmark är den västligaste av landskapets gränssocknar mot Norge och genom densamma framgår sedan gammalt en av huvudvägarna över riksgränsen.
Riksgränsen berör socknen på en sträcka av cirka 18 km och de riksrösen, som återfinnas å densamma, äro från söder till norr betecknade med nr 31-40. Röset nr 36, Mörkesundsröset, markerar landskapets västligaste punkt.
I övrigt gränsar socknen i norr mot Östervallskogs socken (på en sträcka av cirka 31 km), i öster mot Holmedals socken (cirka 12 km) och i söder mot Västra Fågelviks socken (cirka 8 km).
Socknen utbreder sig å ömse sidor det vattensystem, som frän Stora Le i söder sträcker sig norrut inåt Östervallskogs socken. Foxen, som är benämningen på norra delen av Stora Le, ligger på en höjd av 101,5 m över havet; Töck längre norrut ligger på 110,5 meters höjd. Kring de forsar, som förbinda dessa sjöar, uppstod tidigt ett samhälle, Töcksfors.
Sjön Töck har givit namn åt socknen.
I en dalgång längre västerut, endast en dryg kilometer från riksgränsen, ligger ett annat band av sjöar, från norr mot söder räknat Övre Hurr (160,1 m över havet), Mellanhurr (137,2 m över havet) och Nedre Hurr (130,9 m över havet).
De ovan beskrivna gränserna omsluta en areal om tillhopa 13.337 hektar; härav utgör landarealen 11.989 hektar, dvs. 90 % av totalarealen.
Socknens högst belägna delar påträffas längs gränserna i väster och öster. Sålunda nå bergen utmed riksgränsen flerstädes en höjd av 260 meter över havet; strax väster om Mellanhurr visar kartan en höjdsiffra av 274 meter. Även socknens östra del än höglänt med höjder upp emot 250 meter.
Den odlade jorden förekommer huvudsakligen utmed Töck men även längs västra stranden av Foxen. Väster om Töck ligga hemmanen Bryngelsbyn, Töresbyn och Elofsbyn, öster om samma sjö Västra och Östra Bön, Sanda, Östegård, Gottersbyn och Ulvenäs.
Den tidiaare omnämnda dalgången utmed Hurrsjöarna utgör en värld för sig. Här ligga hemmanen Gråbol och Dalen, det sistnämnda socknens största. Det äges till huvudsaklig del av Saugbrugsforeningen, ett norskt skogsbolag med förvaltningskontor i Töcksfors.
På västra stranden av Foxen möter oss öppen jord inom hemmanen Stenbyn och Skarbol.
Enligt 1944 års jordbruksräkning var ägoslagsfördelningen denna: åker 1.309 hektar, äng 176 hektar, skogsmark 8.671 hektar och övrig mark 1.833 hektar. Summa 11.989 hektar.
Uråldriga bergarter äro förhärskande inom socknen. Inom hemmanet Dalen finnes en täljstensförekomst, som tidigare var föremål för brytning. Förädling ägde rum vid "Verket" invid den övre forsen i Töcksfors.
Socknens läge vid ett sjösystem med förgreningar långt söderut skapade förutsättning för tidig bosättning; förekomsten härav bestyrkes också av de fornfynd, som gjorts i bygden. Inom hemmanet Stenbyn lär sålunda ha funnits en hällkista. Ett väl bevarat gravröse finnes att se på en höjd strax sydost om idrottsplatsen (inom hemmanet Stommen); även annorstädes finnas gravrösen. Lösa fornfynd ha gjorts flerstädes; en del förvaras i Nordmarksstugan, ett bygdemuseum strax invid genomfartsvägen i Töcksfors samhälle.
Töcksmark är ju en gränsbygd mellan två riken, som ofta legat i fejd med varandra, och socknens historia präglas härav. Alltifrån de äldsta sägenartade skildringarna och fram till senare århundradens urkunder handlar det om ständiga krigståg och härjningar, om pålagor och umbäranden för befolkningen. En omständighet, som gav socknen en särställning, var att här sedan gammalt framgick en av landskapets huvudvägar över riksgränsen. Betydelsen härav blev särskilt framträdande under Karl XII:s tid, vilken avsatt många spår i bygden. Karl XII:s klev, en trång passage vid Foxens norra strand, och "batteriet" vid Töcksmarks kyrka äro benämningar, som ännu minna om den tiden. Av de tre huvudvägarna för anfallet mot Norge 1716-18 gick den mellersta över Holmedal och Töcksmark. För truppernas försörjning hade anlagts en depå vid Hajom på Holmedalssidan; ett magasin byggdes i Töcksfors på hösten 1718. I slutet av oktober detta år framträngde en arméavdelning över Töcksmark mot Örje i Norge. Hur kriget strax därefter fick sin dramatiska upplösning vid Fredrikshald, känna vi genom historien.
Även sedermera har det då och då rått oro vid gränsen och även om 1814 års unionsöverenskommelse inledde en ny, fredligare epok för vårt land fingo gränsborna nya påminnelser om sitt utsatta läge i samband med händelserna kring 1905 års unionsupplösning och innevarande århundrades två världskrig.
Töcksmarks socken har en intressant historia även vad beträffar de fredliga näringarna. Vid sidan av jordbruk och skogshantering, vilka av ålder varit de förhärskande inkomstkällorna, växte i bygden tidigt upp industriföretag, vilka i första hand gynnades av tillgången på vattenkraft.
Som på så många andra ställen i landskapet var det järnhanteringen, som inledde industriåldern. Töcksfors järnbruk fick 1797 privilegier för ett manufakturverk med en knipphammare och två spikhamrar. År 1831 utvidgades rätten till att omfatta även stångjärnssmide. Bruket nedlades 1871 men efterföljdes av ett träsliperi, som var färdigt 1873.
Vid fallen i Hån, närmare norska gränsen, anlades på 1880-talet träsliperi, vilket 1897 utbyggdes även till pappersbruk, och invid Töcksfors bruk inrättades en ångsåg.
Namn, som äro förknippade med nu nämnda industrier, äro Anders Atterberg och Sven Dahlman, vilka grundlade järnbruket; senare Lagrelius och i slutet av 1800talet Biesért. År 1912 såldes bruken med tillhörande jordbruksfastigheter till Sannes Söners AB. Omkring år 1950 nedlades emellertid verksamheten såväl vid Töcksfors som i Hån och under de närmast följande åren var det endast ett par sågverk, som representerade industriell verksamhet i Töcksforstrakten. Bruksnedläggelsen var ett svårt slag för orten och det är förståeligt, att misstron mot framtiden började breda ut sig.
Under 1960-talets första år har det emellertid åter börjat hända något i denna del av Nordmarken. Ungefär samtidigt med den ganska överraskande utveckling, som skönjes i häradets huvudort, Årjäng, ha nya industrier, låt vara av tämligen blygsam omfattning, kommit igång i Töcksfors. En påsfabrik och en verkstad för tillverkning av bildelar ha flyttat in i en del av de byggnaden, som stått tomma sedan Töcksforsbrukets dagar. Måhända början till en ny industriepok i samhället!
Töcksfors har emellertid även sedan åratal tillbaka varit en uppskattad turistort och intager därmed en särställning i häradet. Flera turisthotell och pensionat ha verkat inom denna näringsgren. Det största, nu benämnt Turisthotellet, byggdes i mitten av 1930-talet; det förvärvades efter andra världskriget av Bergslagernas järnvägsaktiebolag, senare av Statens järnvägar, och fick användning som semesterhem för järnvägsmän. Numera har det ånyo övergått i enskild ägo.
Befolkningsutvecklingen i socknen belyses av följande siffror: år 1850: 1.719 invånare, år 1900: 1.782 och år 1949: 1.429 invånare.
Högsta befolkningstalet redovisades 1860 med 1.929 personer. Vid årsskiftet 196263 var folkmängden 1.310 personer, varav 642 män och 668 kvinnor.
Av befolkningen bo 400-500 personer i Töcksfors, som är socknens tätort med kommunalkontor, provinsialläkare, banker och ett flertal affärer i olika branscher.
Som ett kuriosum kan nämnas, att ett kungligt brev den 29 maj 1811 lämnade bifall till inrättande av en köping vid Töcksmarks kyrka. Planerna härpå fullföljdes dock icke.
Efter 1952 års kommunindelningsreform är Töcksfors centralort för Töcksmarks storkommun, i vilken förutom socknen med samma namn ingå Östervallskogs och Västra Fågelviks socknar.
Nämnda tre socknar utgöra i kyrkligt avseende ett pastorat. Tidigare tillhörde de Holmedals pastorat, vilket anses ha varit det äldsta i häradet.
Som vanligt äro uppgifterna om sockenkyrkans belägenhet i äldre tider osäkra. Ej heller vet man med säkerhet, hur länge kyrkan legat å sin nuvarande plats, vid södra ändan av sjön Töck. Däremot är det känt, att kyrkan, där den nu ligger, ombyggdes i början av 1600-talet. Sin nuvarande utformning fick templet genom 1819 års ombyggnad, som företogs från grunden. I kyrkan, som är av trä och numera vitmålad, återfinnes den gamla altartavlan, tillökad med en nedre del, som förfärdigats av den kände kyrkomålaren Olof Persson i Kyrkobyn. Ett rökelsekar och en dopfunt höra till de äldsta bevarade inventarierna.
Den frikyrkliga verksamheten i socknen är livlig. Töcksfors missionsförsamling har kyrka i Töcksfors samt lokaler i Stenbyn, Östegård, Hån och Töresbyn. Pingstvännerna ha samlingslokal i Töcksfors, medan den nedlagda skolan i Dalen användes av de olika församlingarna.
Föreningslivet representeras utom av kyrkliga och frikyrkliga syföreningar och ungdomsrörelser av idrotts- och skytteföreningar.
Undervisning av barnen omtalas redan under 1700-talet och avsåg då i första hand att bibringa kunskaper i innanläsning och kristendomens huvudstycken, främst katekesen. Det var dock först efter folkskolestadgans tillkomst 1842, som en egentlig skolorganisation kom till stånd. Så småningom inrättades skolor pä ett flertal ställen inom socknen: i sockenstugan, i Töresbyn och Dalen samt även i Hån, Östegård och Stenbyn. Numera undervisas de sex lägsta klasserna i skolan vid Töcksfors, medan högstadiets elever fä sin utbildning i Årjäng.
Sockenstämmoprotekollen ha mycket att förtälja om äldre tiders former för socialvård. De ständigt återkommande redogörelserna för rotegång och bortauktionering av de fattiga till lägstbjudande erbjuda en dyster läsning. I detta hänseende har utvecklingen här liksom annorstädes i landet under senare årtionden inneburit en oerhörd omvälvning. För kommunens gamla är väl sörjt genom det ålderdomshem, som under 1950-talet uppförts i omedelbar närhet av kyrkan och europavägen.
Som speciella sevärdheter inom socknen äro att nämna herrgärden, uppförd vid Töcksfors bruk under förra hälften av 1800talet, samt Nordmarksstugan med dess samlingar av museiföremål från bygden; den är belägen i närheten av kyrkan omedelbart söder om europavägen.
Sista delen av sockennamnet Töcksmark betyder gränsbygd, och som ovan i flera sammanhang framhållits, har belägenheten invid riksgränsen i hög grad satt sin prägel pä socknens historia genom tiderna.
De dåliga vägförbindelserna, särskilt med det egna landet, föranledde långt in i senare tid en inriktning västerut; det var i grannlandet man avyttrade sina saluvaror och även gjorde nödvändiga inköp.
Tillkomsten av Dalslands kanal, invigd 1868 beträffande sträckningen från Vänern till Stora Le, medförde en väsentlig förändring härutinnan. Än mer förbättrades kommunikationerna med hemlandet genom den successiva förbättringen av landsvägen Karlstad-Oslo genom Töcksmark; vägen blev så småningom riksväg (nr 9) och har numera beteckningen europaväg nr 18.
Det kan vara lämpligt avsluta denna framställning just med omnämnandet av genomfartsvägen, ty det är nog ingen överdrift att påstå, att bygdens framtid i mycket hög grad kommer att bli beroende av att vägen får en standard, som möjliggör bekväma och tidsenliga förbindelser såväl öster- som västerut. Den stimulans detta skulle innebära för företagsamheten i orten, närmast småindustri och turism, skulle måhända skapa förutsättning att komma till rätta med det stora problemet i denna och omgivande socknar - den pågående avfolkningen.