Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Väse socken anses vara en bland de äldsta i Värmland. Fornforskarna styrker denna åsikt med den motiveringen, att socknen gränsar till Vänern. De första invandrarna kom från sjösidan omkr. 2.000 år före vår tideräknings början. Dessa invandrare bosatte sig i sjöbygden. Därom vittnar de många fornlämningar, som ännu är bevarade.
De första invandrarnas levnadsförhållanden var mycket primitiva. De levde på jakt och fiske. Till bostäder användes jord- och riskojor. Jordens brukning kom senare. Den började i sjöbygden och följde sedan dalgångarna norrut.
Väse är beläget mellan Karlstad i väster, Kristinehamn i öster och Filipstad i norr. Väse kyrka ligger mitt emellan Karlstad och Kristinehamn. Vägskälet vid Ölmhult är medelpunkten mellan alla tre städerna.
Socknen gränsar i söder till Vänern, i väster till Östra Fågelvik, i norr till Nyed och Brattfors, i öster till Ölme och Lungsund. Arealen utgör 254,26 kvkm, därav 8.264 hektar åker (taxeringsvärde 13.231.100 kr.), 192 hektar tomt och trädgård (taxeringsvärde 4.992.800 kr.) , 13.006 hektar skogsmark (taxeringsvärde 9.828.800 kr.) och 2.058 hektar mossar.
Gården Ve, som gett socknen dess namn, torde vara den äldsta i socknen. Det äldsta gravfältet är beläget i dess omedelbara närhet. Platsen kallades först Vi, som betyder offerställe, och troligt är, att man där offrat åt gudarna under hednatiden.
Socknens namn skrevs först Ves-hundarid eller Ves-harid, alltså de hundra hushållen kring Ve. Senare skrevs namnet Veshärad och Väsehärad. Under senare delen av 1800-talet bortföll -härad och socknen fick sitt nuvarande namn Väse.
Väse är i stort sett en slättbygd. Vänerbygden övergår norrut i tvenne dalgångar. Socknens nordöstra del tillhör Bergslagen med flera bergshöjder, av vilka Mosarnsbergen mäter 227 m över havet och Klinten vid Björkbron samma höjd. I nordvästra sockendelen ligger Hedbergen, 117 m över havet.
En del av Vänern med vikarna Bottenviken och Arnöfjorden hör till Väse socken. Bland sjöar inom socknen märkes Panksjön, som genom ett sund är förenad med Arnöfjorden, vidare norra och Södra Barsjöarna i nordvästra sockendelen och Maren eller Mosaren på allmänningen.
Största vattendraget är ån Glomman, som avvattnar Barsjöarna och flyter i sydlig riktning för att i närheten av kyrkan falla ut i Panksjön. Denna å har tidigare drivit sju kvarnar, några mindre sågverk och en hytta. På gränsen mellan Väse, Brattfors och Lungsund upprinner Ölman, som har sitt största tillflöde från Nygårdskällan i Väse. Vid detta vattendrag har funnits tre kvarnar och lika många kraftstationer, men samtliga är numera nedlagda. Vid Svenstorp i Ölme förenar sig Ölman med Svartån, som bildar gräns mellan Ölme och Väse upp till Lungsunds rå.
De stora Lämpundshålorna på Väse allmänning är egendomliga naturformationer från istiden. Stora isjöklar har här legat på en sandhed, och när isen smälte, uppstod de stora hålorna genom vattnets rotation. Sanden har sedan rasat på sidorna, så att hålorna fått en sluttande form. Den södra är störst och har ett djup av 40 meter, medan den andra är något grundare.
Nygårdskällan, som ligger i närheten av Nyeds rå, ansågs förr vara helig. Många sjuka begav sig dit för att söka bot. Söndagen efter midsommar brukade folk från flera socknar samlas vid källan.
Väse socken är mycket rik på fornlämningar, särskilt i södra delen. På Ekholmens skogsmark ligger 6 rösen, av vilka det största är 28 meter långt. Andra rösen finns vid Rör, Silkesta, Lund, Prästgården, Hultsberg, Norketorp, Lövås och Torsgården. I den s. k. Hambergs hage i Ve har ett flertal forngravar påträffats. I närheten av Nolby gård har funnits 20 gravhögar, som nu är jämnade med marken.
Det märkligaste fornminnet torde vara den runsten, som numera står mittför Rör invid riksväg 9. Den upptäcktes 1865 vid dikesgrävning i rået mellan Rör och Ve. På kronofogde Sandelins initiativ blev den uppställd vid vägen Karlstad-Kristinehamn, den nuvarande riksväg 9. Inskriptionen har tolkats sålunda: "Björn i Ve reste stenen till minne av sin broder".
Många stenåldersfynd (yxor med och utan skafthål, mejslar, flintknivar etc.) har gjorts både i socknens södra och dess mellersta del. Sedan Väse hembygdsförening bildades år 1926, har den tillvaratagit alla stenåldersfynd, som nu förvaras i hembygdsmuseet.
Prästgården Ås och egendomen Munkhättan torde höra till de äldsta gårdarna i socknen och uppges ha varit kyrkohemman under den katolska tiden. Även Ölmskog, som nämnes första gången 1441, har varit kyrkohemman.
Hultsbergs herrgård tillkom år 1750, sedan flera gårdar under årens lopp inköpts och sammanslagits med skattehemmanet Hult. Den har sedan slutet av 1600-talet bebotts av ståndspersoner, däribland flera högre officerare. Björkvik kallades förr Ödebotten. På en stock i manbyggnaden läses: "År 1792 byggd. Påbyggd 1810 av J.W.". Initialerna åsyftar byggmästaren J. Wessman, som har uppfört Ölme kyrka samt Väse kyrkas torn.
Det äldsta säteriet i socknen torde vara Hammar, som 1268 jämte tio andra gods skänktes till Riseberga kloster av lagman Haldo Strahle och hans maka Margareta Hammar. Under större delen av 1600-talet samt början av 1700-talet ägdes Hammar av adelsätten Soop, som har sin gravkammare under koret i Väse kyrka. Den 400 år gamla herrgårdsbyggnaden har i senare tid pietetsfullt restaurerats och är nu en av de vackraste i Värmland.
Välinge innehades vid medeltidens slut av Folkungaätten. Gården blev säteri 1640, och bland ägarna märkes medlemmar av släkterna Soop och von Gegerfeldt.
Gården Berg nämnes tidigast 1580 men torde vara mycket äldre. Den blev säteri, sedan prosten Herlenius sammanslagit den med några andra egendomar. En ståndsmässig huvudbyggnad, som tillkom 1813-14, nedbrann 1826, och först 1920 har en ny sådan uppförts på samma tomt. En av ägarna under 1800-talet, Carl Eriksson, inrättade på gården en mekanisk verkstad och var troligen den förste i Värmland, som tillverkade slåttermaskiner, skördeapparater, hästräfsor och hackelsemaskiner. Han anlade också ett mejeri, det största i länet näst Karlstads, och drev dessutom diversehandel, tegelbruk och sågverksrörelse.
Gummerud blev säteri 1624 och såldes 1643 jämte några andra gårdar av drottning Kristinas förmyndare till Erik Soop på Hammar.
Norra delen av Väse synes inte ha blivit odlad och bebyggd förrän under de senaste århundradena. Gården Västra Ve har varit boställe för kronofogden till omkring 1870 och ägs nu av domänverket. Kärr har varit fanjunkarboställe och Ågården sergeantboställe, men båda gårdarna såldes av staten omkring 1885 och är numera i privat ägo.
Jordbruk i förening med skogsbruk är den dominerande näringsgrenen inom socknen. Jorden sköts rationellt och står i hög kultur. De större gårdarna driver jordbruket så gott som totalt kreaturslöst, medan de mindre i regel har boskapsbesättningar, till största delen av SRB-ras. Antalet kreatur är i våra dagar inte mer än hälften av vad det var för 40 år sedan.
De mest odlade sädesslagen är havre och korn, men även vete och oljeväxter odlas i ganska stor omfattning. Under de senaste tio åren har täckdikning genomförts, så att många gårdar nu är rationellt dränerade. Kulturbeten och foderensilering förekommer endast i ringa omfattning. Avsättningen av lantbrukets produkter är väl ordnad. Tillverkning av smör förekommer inte längre i hemmen, utan mjölken sändes med bilar till mejeriet i Karlstad. Spannmålen går från de flesta gårdar till Värmlands läns centralförening i Karlstad, och slaktdjuren levereras till Värmlands slakteriförening, som hämtar djuren vid gårdarna och transporterar dem med bil till slakteriet.
Skogen sköts efter moderna rationella metoder och ger i regel goda intäkter. Bebyggelsen på gårdarna är i stort sett av mycket god standard. De flesta ekonomibyggnader är ombyggda eller nybyggda under 1900-talet. Många av manbyggnaderna har under de senaste 20 åren blivit renoverade och moderniserade.
Att Väseborna har varit sin hembygd trogna, framgår av det faktum att inte mindre än 42 gårdar i socknen har ägts av samma släkt 100 år och däröver. Den äldsta släktgården kom till nuvarande innehavarens släkt redan 1415.
Under indelningsverkets tid var Väse socken skyldig att hålla 38 soldater inom Alsters kompani av Närkes regemente. Av de 38 soldatboställena finns inte mer än ett kvar i ursprungligt skick.
Socknens folkmängd har minskat med nära 50 procent under de senaste 100 åren. År 1860 var invånarantalet 4.905 personer, år 1910 hade det sjunkit till 3.892 och år 1960 till 2.559 personer. Vid Väse järnvägsstation försöker man nu få till stånd en tätbebyggelse, om möjligt med någon industri, som kan ta upp den från jordbruket friställda arbetskraften.
I början av detta århundrade fanns i Väse 14 diverseaffärer, en järnhandel och en skoaffär. Antalet kan förefalla stort, men de betydande avstånden inom socknen gjorde att var och en av dessa många affärer hade en uppgift att fylla. Sedan bilarna kommit i mera allmänt bruk, har avstånden eliminerats med påföljd att flera affärer upphört. År 1960 fanns i socknen 9 diverseaffärer, en järnhandel och en skoaffär, vilket får anses fullt tillräckligt. De varor, som inte finns i dessa affärer, köper man i Karlstad eller i Kristinehamn,
Socknen har ett vitt förgrenat vägnät. Sedan staten år 1944 övertog underhållet av de allmänna vägarna, har de satts i synnerligen gott skick. Efter 1940 har länsstyrelsen lämnat bidrag till bygdevägar, och för varje bygdeväg har bildats en vägsamfällighet, vars styrelse ansvarar för vägens skötsel. Kommunen lämnar sedan 1950 bidrag till enskilda vägar.
Om den första kyrkan i Väse vet man att den var uppförd av trä, 16 alnar lång och 9 alnar bred. Den skall ha legat på en liten kulle cirka 200 meter nordväst om den nuvarande kyrkan. Troligen var den en stavkyrka.
På 1300-talet byggdes en ny kyrka av sten, och den utökades vid flera tillfällen, allt eftersom folkmängden tillväxte. Bl.a. tillbyggdes två korsarmar, varigenom byggnaden fick karaktären av korskyrka. Sockenstämman beslöt år 1758 att kyrkan skulle utvidgas än en gång på så sätt att sidoväggarna skulle framflyttas, så att de kom i linje med korsarmarnas gavlar. När arbetet påbörjats, visade det sig att grunden var för svag för de murar som skulle kvarstå. Den 20 maj 1759 upphävde sockenstämman därför beslutet om ombyggnad och beslöt i stället uppföra en ny kyrka. Denna stod färdig 1762, men redan 1771 befanns den vara för liten, varför man beslöt att bygga en läktare, som blev färdig först 1783. Tornet tillkom 1794. Kyrkan fick sin första orgel 1858 och sin första uppvärmningsanordning 1891. År 1903 genomfördes en omfattande renovering, varvid det gamla stengolvet ersattes av trägolv, bänkarna utbyttes osv., och 1936 togs en värmecentral i bruk. En genomgripande yttre och inre restaurering företogs på 1950-talet.
Vackra målningar från 1700-talet har framtagits och konserverats. Av föreningar och enskilda har kyrkan i samband med den senaste renoveringen mottagit ett flertal gåvor, däribland 7 ljuskronor. Den återinvigdes den 5 febr. 1956. Av äldre gåvor till kyrkan märkes dopfunten, skänkt 1638 av inspektor Nils Carlbom, och predikstolen, skänkt 1662 av Erik Åkesson Soop.
Den förste säkert kände kyrkoherden i Väse hette Sten Daniel och bevittnade enligt en bevarad handling ett jordbyte år 1415.
På 1850-talet började den frikyrkliga verksamheten i socknen. Någon förening kom dock ej till stånd förrän 1889, då Väse missionsförsamling bildades. Denna äger numera 6 missionshus inom socknen och har bl.a. söndagsskola, junior- och ungdomsavdelningar.
Inom Väse skoldistrikt är undervisningen fortfarande av B-form. Någon enhetsskola synes icke komma till stånd. F.n. är 15 lärare anställda.
Socialvård i egentlig mening existerade inte i Väse förrän på 1880-talet. Ända till slutet av 1800-talet var Väse allmänning ett veritabelt fattigkvarter med över 100 stugor, som beboddes av 500-600 personer. De som inte orkade arbeta för sitt livsuppehälle fick gå och tigga. Vilket problem tiggeriet innebar i äldre tider framgår av ett sockenstämmoprotokoll från 1765, där det heter: "För att söka minska tiggeriet, som under sista åren i oroväckande grad tilltagit, beslöts att med något märke på kläderna i bröstet utvisa alla dem, som hädanefter kunna för rättskaffens uselhet och fattigdom få besöka folk, på det de, som härmed icke äro utmärkta, följaktligen av lättja och självsvåld stryka omkring, måtte allvarsamt tilltalas och tillhållas att med anständig näring och arbete skaffa sig föda".
Sedan Väse kommun år 1884 inköpt gården Ölmskog till fattiggård, fick många gamla, sjuka och orkeslösa sitt hem där. Åtskilliga föredrog dock att bo kvar i sina fallfärdiga stugor. Vårdhemmet på Ölmskog var aldrig av hög standard. Vid en inspektion 1921 blev kommunen ålagd att antingen företa en omfattande reparation av hemmet eller också bygga ett nytt. Kommunen inköpte då huvudbyggnaden på Berg och inrättade där ett ålderdomshem som motsvarade tidens krav och som togs i bruk på våren 1931.
Vid kommunsammanslagningen med Ölme fick kommunen två ålderdomshem, som emellertid båda var i behov av omfattande reparationer och moderniseringar. Då det inte ställde sig mycket dyrare att bygga nytt, beslöt man uppföra ett nytt vårdhem vid Väse stationssamhälle. Detta stod färdigt på hösten 1959.
Stora förändringar har under de senaste årtiondena skett på det kommunala området. Skolan och socialvården ligger nu helt under kommunen, som dessutom lämnar bidrag till bl.a. samlingslokaler, nykterhetsrörelsen, idrotten, biblioteksverksamheten, föreläsningsföreningen och hemvärnet. Ej mindre än 47 föreningar av varierande slag är verksamma i socknen.
Väse kommun har god ekonomi, trots att stora investeringar under de senaste åren gjorts, t.ex. för indragande av vatten- och avloppsledningar och för kommunal byggnadsverksamhet. De problem, som nu är mest brännande för väseborna, är flykten från landsbygden, skolfrågan och den nya kommunindelningen.