Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Det är kanske sjön Stora Le, som främst sätter sin prägel på socknen. Från Dals-Ed i söder till Töcksfors i norr sträcker den sig med en längd av cirka 8 mil och varierande bredd genom Dalsland och Värmland men faller även till en del inom Norge. Att beteckna den som en ödemarkssjö är måhända överdrivet; öppen bygd möter mångenstädes utefter stränderna, men intrycket av tämligen orörd natur är förhärskande.
Någon mil norr om gränsen mellan Dalsland och Värmland sväller sjön ut till sin största bredd, cirka 3 km, och kallas här sedan gammalt för Foxen. Å ömse sidor densamma ligger Västra Fågelviks socken; dess västra del utgöres av en i norr cirka 4,5 km bred, söderut starkt avsmalnande landtunga utmed norska gränsen. Utanför fastlandet ligger här längst söder ut Trollön, varav en smal remsa tillhör Norge. Den öster om Foxen belägna delen av socknen har en bredd av 1-2 km.
Socknen gränsar sålunda i väster mot Norge med en längd av cirka 19 km, varav någon kilometer faller inom Stora Le. I norr angränsar Töcksmarks socken (8 km) och i öster socknarna Holmedal och Blomskog på en sträcka av 17 resp. 2 kilometer. I söder slutligen möter Trankils socken; den 15 km långa gränsen sträcker sig huvudsakligen genom Stora Le; endast någon kilometer utgör landgräns.
Riksgränsen mellan Sverige och Norge är ju märklig så tillvida, att den så långt tillbaka i tiden, som man över huvud taget känner till, legat orubbad i sitt nuvarande läge.
Omnämnd redan i vikingatidens sagor, har den närmare beskrivits vid sedermera tid efter annan företagna gränsundersökningar. En sådan företogs sålunda 1554 på begäran av Gustav Vasa; beskrivningen omnämner bl. a. Trollön. Så är också fallet i gränstraktaten den 18 oktober 1751. Och Trollöröset är fortfarande namnet på riksröse nr 21, varifrån gränsen mellan Fågelviks socken och Norge sträcker sig vidare norrut från riksröse till riksröse, tills Töcksmarks socken möter någon kilometer norr om röset nr 30, Skärimosseröset.
Västra Fågelviks socken omfattar inom sina ovan beskrivna gränser en areal om 10.712 hektar, varav landarealen utgör 7.208 hektar. Återstående 3.504 hektar består av vattendrag; Stora Le svarar för 3.380 hektar.
Enligt 1944 års jordbruksräkning var ägoslagsfördelningen denna: Åker 896 hektar, äng 230 hektar, skogsmark 5.155 hektar, övrig mark 927 hektar. Summa 7.248 hektar.
Socknen är bergbunden och kuperad. De högsta höjderna äro Erikshöjden (218 meter över havet) längst i sydväst och det brant mot Stora Le stupande Långfjäll (212 meter) på sjöns östra sida. Som jämförelse kan nämnas, att Stora Les vattenyta ligger 101,5 m ö. h. Liksom fallet är med angränsande trakter inom Värmland och Norge utgöres berggrunden inom socknen av uråldriga bergarter, huvudsakligen gråa gnejser. En täljstensförekomst inom hemmanet Båstnäs må omnämnas.
Den odlade jorden påträffas fläckvis utmed stränderna av Stora Le men dessutom i en nord-sydlig dalgång, som från Långtjärn vid Töcksmarksgränsen sträcker sig ned mot Vängsviken i Stora Le. Inom sist nämnda cirka 1/2 mil långa dalsänka återfinnes sedan gammalt bebyggelsen till hemmanen Låssbyn, Öjersbyn, Flötane, Bruntorp, Fagervik (före 1907 Tarm) och Väng. Av socknens övriga 11 hemman ligga Västra och Östra Boda, Båstnäs, Risviken, Stommen och Uppran på västra sidan av Stora Le, Dusserud, Nästeviken, Sundsbyn samt Västra och Östra Viker på östra sidan.
Det var givetvis sjön, som från äldsta tid och långt in i våra dagar utgjorde det förnämsta samfärdsmedlet. Vägarna inom området ha tillkommit i relativt sen tid. Emellertid har i långliga tider livlig trafik förekommit över gränsen in till Norge, sammanhängande med den allmänna orientering västerut, som kännetecknar denna landsända. Särskilt frekventerad synes den led ha varit, som från Väng gick västerut. Invånarna i angränsande delar av häradet färdades med båt över Stora Le och sedan till häst eller till fots in i Norge, där man avyttrade sina produkter och tillhandlade sig de förnödenheter, salt, sill, säd, järn o. s. v., som funnos att köpa där. Vad man hade att lämna i utbyte var huvudsakligen trävaror men även näver - dåtidens förnämsta taktäckningsämne - samt tjära och pälsverk.
När Ludvig Borgström i sin "Berättelse över en resa i Vermland år 1845" säger, att "från Holmedal över Fogelvik går en ny väg till Norge", torde han ha givit oss en ungefärlig tidsuppgift för tillkomsten av den första egentliga landsvägen i socknen. Denna väg, som går i ost-västlig riktning, passerar över Stora Le vid Sundsbyn, där numera finnes färjläge, och leder sedan förbi socknens kyrka. Vid Väng inrättades en (nu nedlagd) tullstation.
I våra dagar går en annan landsväg i nordsydlig riktning från Töcksfors vid Europavägen Stockholm-Oslo till Båstnäs i socknens sydända. Här förtjänar omnämnas, att byggandet av den 2 km långa sträckan mellan hemmanen Boda och Båstnäs bekostades av ett par till Amerika utvandrade sockenbor, Aron Karlsson och Halvard Eriksson; den anlades åren 1929-31.
Förnyad betydelse som samfärdsled fick sjön genom tillkomsten av Dalslands kanal, som invigdes 1868 och genom vilken segelbar vattenväg öppnades från Stora Le och Lelången till Vänern. Genom tillkomsten av anläggningen Stora Le-Östen, invigd i september 1915, utsträcktes kanalleden ytterligare ett par mil norrut. Regelbunden ångbåtstrafik förekom under långa perioder på Stora Le, och båtbrygga fanns bl. a. i Båstnäs. Denna verksamhet har emellertid för länge sedan upphört, och kanalleden norr om Stora Le får numera i stort sett sakna betydelse. Huruvida det tilltagande intresset för turismen kan medföra en renässans för båttrafiken i dessa trakter, återstår att se.
Socknens folkmängd utgjorde år 1850: 1.042 personer, år 1900: 1.125 personer och år 1949: 623 personer. Högsta befolkningstalet, 1.245 personer, noterades 1870. Vid årsskiftet 1962-63 utgjorde befolkningen 507 personer, varav 257 män och 250 kvinnor.
Socknens karaktär av avfolkningsbygd är uppenbar. Någon tätort finnes icke inom densamma.
Befolkningen är nu som tidigare helt beroende av jord- och skogsbruket för sin utkomst. Brukningsenheterna äro emellertid små och ägosplittringen särskilt i skogsmarken betydande. Skogsmarken äges helt av enskilda, och någon bolagsskog förekommer icke, ett förhållande som är unikt inom häradet. Oordnade fastighetsförhållanden och olämplig arrondering lägga uppenbara hinder i vägen för rationell skogsdrift.
Om socknens historia i äldre tider är svårt att få några av urkunder bestyrkta uppgifter. Belägenheten vid Stora Le med dess vattenförbindelse långt söderut liksom även närheten till kustlandskapen i Sverige och Norge bör ha skapat förutsättningar för tidig bosättning; förekomsten härav bestyrkes bl. a. av de hällkistfynd, som gjorts inom området. Bortsett från en period före år 1000 e. Kr., då Värmland eller större delen därav anses ha tillhört ett norskt smårike, har socknen utgjort en del av Sverige.
Som gränsland har bygden varit utsatt för de genom århundradena pågående fejderna mellan de båda grannländerna. Det finns här icke anledning att göra något försök till ingående redogörelse för dessa; det må endast konstateras, att fram till unionen 1814 måste befolkningen i dessa trakter ha levt i ett nästan ständigt osäkerhetstillstånd, präglat av genomtåg och inkvartering av krigsfolk från ömse sidor gränsen, plundring och härjningar av olika slag.
Under de sekler, som förflutit sedan den tidigaste bosättningen, ägde emellertid här som på andra ställen i landet vid sidan av det krigiska skeendet en samhällsbyggande utveckling rum, mark bröts, vägar anlades, kyrka och skolor byggdes, allt fredliga bedrifter, som här måste ses mot bakgrunden av den karga naturen och de oroliga politiska förhållandena för att rätt värdesättas.
Redan sockennamnet, Fågelvik, talar om något helt annat än krig och oro; det här rör från den tidigare benämningen på det vid en vik av Foxen belägna kyrkhemmanet Stommen. Sedan 1886 är det officiella namnet på socknen Västra Fågelvik (till skillnad från Östra Fågelvik i Väse härad inom samma landskap).
En förnämlig exponent för den gamla bebyggelsen har bevarats åt framtiden genom en donation till Västra Fågelviks församling av den år 1819 uppförda Ögården inom hemmanet Dusserud. Det märkliga med gården, vackert belägen på en höjd icke långt från Foxen, är att den, på några smärre detaljer när, bevarats i sitt ursprungliga skick såväl beträffande exteriören som inredningen. Byggnadssättet är typiskt för bygden, och man får här en inblick i hur folket bodde och levde i dessa trakter för cirka 150 år sedan. Egendomen har varit i samma släkts ägo under denna tidrymd, och det är pietetskänslan hos dess medlemmar man har att tacka för detta minnesmärke över fredlig odling och gammal bondekultur. Icke minst gäller detta den sista innehavarinnan, Maria Stina Aronsson, som 1957 gick bort i en ålder av 84 år. Det var hon, som donerade egendomen till församlingen; som villkor uppställde hon, att gården i framtiden skall vårdas och underhållas i det skick den befanns under hennes livstid. Gårdsbebyggelsen, vari även ingår ålderdomliga uthus, såsom loge, stall, bodar, är registrerad enligt 1942 års lag till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Kyrka och skolor representera en annan sida av det fredliga samhällsbyggandet. I kyrkligt avseende har socknen alltifrån katolska tiden hört till Holmedals pastorat, vilket anses ha varit det äldsta i häradet. Sedan år 1918 ingår emellertid församlingen jämte Töcksmarks och Östervallskogs församlingar i Töcksmarks pastorat.
Sägnen förmäler, att socknens äldsta kyrka skall ha hetat Grånäs kyrka och legat på en till hemmanet Bruntorp hörande udde i Stora Le. Omkring mitten av 1600-talet uppfördes en ny kyrka inom hemmanet Stommen; den var av trä. En år 1932 uppsatt minnessten på platsen, där kyrkan stått, erinrar om densamma och meddelar, att kyrkan användes i cirka 200 år till 1860, då den revs.
Den nuvarande kyrkan är av sten och uppfördes 1855. Den är vackert belägen strax öster om den nyss nämnda vid norra stranden av Foxen. Bland de kyrkliga inventarierna märkes en dopfunt av täljsten från 1100-talet. Denna är av norsk gudbrandsdalstyp och har tvårefflade bandmotiv jämte "snöröglemönster".
Redan 1819 omtalas, hurusom två personer antogos till "läsemästare" att undervisa ungdomen inom socknen. Sedan kan man ur sockenstämmoprotokollen tid efter annan utläsa, att medel anslås till bestridande av kostnaderna för ungdomens undervisning, att hemmanen indelas i läsrotar o. s. v. År 1841 beslöts, att skolläraren i Holmedals församling skulle undervisa inom Västra Fågelvik under viss tid av året.
Så tillkom 1842 års folkskolestadga, och därmed började man syssla med frågan om byggande av skolhus; detta skulle tas till så stort, att det kunde användas som sockenstuga. Den första skolan byggdes i Stommen framme vid kyrkan, och så småningom blev det skolor även i Fagervik och Båstnäs samt, för barnen öster om Stora Le, i Viker.
Numera återstår av skolorna endast den i Stommen, där de sex lägsta klasserna undervisas; fortsatt skolgång sker i Årjäng. Skolan i Stommen är av typ B 3; vid denna undervisa en folkskollärare och en småskollärarinna.
De frikyrkliga rörelserna ha en stark förankring inom socknen. Pingströrelsen har två församlingslokaler där (i Bruntorp och Östra Viker) samt Svenska missionsförbundet likaledes två (i Bruntorp och Uppran) .
Föreningslivet representeras i övrigt av skytte- och idrottsföreningar, rödakorskrets och ett par kyrkliga syföreningar.
Socknen ingår sedan 1952 års kommunindelningsreform i Töcksmarks storkommun, vars huvudort är Töcksfors i Töcksmarks socken.
Västra Fågelviks socken har väl genom den fortgående utvecklingen, kännetecknad bl. a. av vattendragens minskade betydelse som samfärdsmedel, kommit att ligga alltmer i skymundan inom Nordmarken, men härvid bör å andra sidan beaktas, att hela häradet på mindre än en mansålder genom förbättrade kommunikationer och andra framsteg brutit sin tidigare isolering. Detta till trots hänger avfolkningen som ett hot över bygden; huruvida de ansatser till uppkomsten av småindustri på ett par orter i häradet, vilka under allra senaste åren noterats, kunna vända utvecklingen, är för tidigt att sia om; i vart fall torde icke befolkningsutvecklingen i Västra Fågelviks socken komma att påverkas i positiv riktning härav. Oberoende av konjunkturväxlingarna kvarstår dock intrycket av socknen som en, all naturens karghet till trots, smått charmerande idyll, och härtill bidraga icke blott naturskönhet och bebyggelse utan även de drag av god medborgaranda och omvårdnad om bygden, som ovan i olika sammanhang kunnat antydas.